Hur mycket får man sörja?

God afton…igen!

Hade knappt svalt frukostkaffet innan det var tid att tänka på kvällsvarden.

Är det bara jag som tycker att tiden går jobbigt fort?

Imorgon är det redan tre veckor sedan vår vän ställde in sitt liv och på Onsdag ska vi ta ett sista farväl.

Jag har som jag sa tidigare idag fortfarande inte förstått att han är borta. Det är bara helt enkelt så ofattbart för alla som kände denna glädjespridare att han inte ville finnas mer…det är bland annat främst därför jag känner den djupaste sorg inom mig.

För att det är just det. Så sorgligt.

Det är dock aningen märkligt hur olika man reagerar på en förlust. Jag var förstås ledsen förra sommaren när min morfar dog men det var ledsamt på ett annat vis.

Han fick ju leva ett långt liv med både barn, barnbarn och t o m barnbarnsbarn.

Det fick inte Tobbe...

Så även om han inte var en ”nära släkting” så var han…

…den första jag & brorsan lärde känna sommaren -87 när vi flyttade till Uppsala, den förste som fick mig intresserad av skatekulturen och nog den förste som fick mig att älska långhåriga rockerkillar…så det är bland annat även därför jag till ”vissas förvåning”, blev fullständigt förkrossad när jag fick beskedet hur han gått bort.

Jag är ledsen och jag kommer nog alltid vara det så länge jag lever för enligt mig finns det ingen vettig förklaring varför en ung människa eller någon överhuvudtaget ska gå och må så fruktansvärt dåligt och inte bli tagen på allvar att man väljer bort livet.

För det var vad som hände.

Och det kan ingen Lex Maria i världen göra ogjort.

Nu ska jag försöka samla mig så att jag fixar denna vecka. Tack för att ni läser min blogg och era fina tankar och avtryck som ni lämnar här inne hos mig.

Det betyder.