Är det vår där du är, eller piskar fortfarande kalla vindar kring husknuten?
I Skåne är det äntligen varmare och allt blommar och slår ut mer för varje dag som gryr. Älskar Maj. Det är utan tvekan årets bästa månad.
Min Stella föddes i maj för 15 år sen!!!
Jag har så mycket bra minnen till maj, b la fick jag mitt tredje barn Stella i denna ljuva månad och hon har nu hunnit bli 15 vårar. Är det inte galet så säg. Att tiden flyger är minst sagt en uppenbar klyscha men så rysligt sann. Blir alldeles svettig när jag konstaterar att jag blir 60 om bara 12 år!
Vad hände? Jag var precis småbarnsmamma.
Vet inte om ni är fler som håller med om att tiden tycks gå fortare för varje år. Känns inte som att man hinner med nånting.
Kanske är det för att vi proppar våra scheman fulla med ständiga aktiviteter eller så bombarderar detta informations samhälle oss med så mycket inputs att våra överstimulerade hjärnor uppfattar tiden på ett annat sätt än tidigare generationer.
Tycker du också att du har mindre tid än innan?
Det tycker i af jag och efter diverse reflekterande så har jag insett att det är vad jag gör med min tid som måste förändras.
Vilka tidstjuvar finns det som rånar mig på min tid och min frid?
Jag har insett att ”scrollande” på sociala medier utan tvekan är det som mest stjäl min tid. Därför blev jag direkt chockad när jag lyssnade på Dr Adam Alter i min favoritpod cast som bekräftade att just ”doom scrolling” och allmänt tidsslösande trams på sociala medier i snitt stjäl 20 ÅR AV DITT LIV!!!
Okej, nu är de ju alltid sjukt överdrivna i USA men jag räknade ut att om man ägnar ca 2 Tim om dagen åt scrollande (vilket enligt svenska studier inte är helt orimligt) så har en efter 1 år suttit och scrollat bort en hel månad och efter 10 år slösat ca 1 helt år på instagram, tik tok eller vad det nu är…
Det är ju SJUKT! Tänk om man skulle lägga ett år på att träna eller lära sig ett nytt språk istället?
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag försökt ändra på vissa invanda vanor och att tex titta på mobilen det första jag gör är nåt jag konsekvent försöker låta bli.
Vad skulle du göra om du fick tillbaka 1 helt år i tid?
Nu ska jag umgås med min lilla stora 15 åring som precis kom hem. Tiden med henne krymper för varje år som går. Snart är hon vuxen och flyttar hemifrån..😢
Ni kanske undrar varför jag hux flux har börjat skriva igen efter två års tystnad?
Jag saknade skrivandet helt enkelt och kände att det precis som med målandet blir min terapi och ett verktyg för att fortsätta läka. Alltså helt för min egen skull även om det inte är en kotte som läser eller bryr sig.
Liten glimt från vardagsrummet
Allt kreativt skapande som att måla möbler, tavlor, inreda och skriva texter har fungerat som healing för mig och tyvärr är det just den kanalen som tystnar för mig när jag blir deprimerad och utmattad.
Förra året blev jag även diagnostiserad med PTSD (post traumatisk stress syndrom) och påbörjade en PE terapi (prolonged exposure) som var jättetung.
Eftersom terapin går ut på att exponera sig för de olika trauman man varit med om som kan ge flashbacks, mardrömmar och göra att man undviker personer och platser som triggar minnena så är det inte ovanligt att man mår sämre till en början.
Närmare 50% avbryter behandlingen då det är så påfrestande för både en själv och anhöriga. Jag hade genomgått ungefär 4 månaders terapi innan jag var tvungen att pausa min arbetsträning på Lagerhaus då jag inte klarade att både jobba och kastas ner i ett avgrundshål varje vecka för att med nöd och näppe ta mig upp till nästa session.
Behöver väl knappt nämnas att det blev jobbigt i relationen också ovanpå det. Nånstans där i slutet av förra året fick vi kontakt med en familjeterapeut som är specialiserad på trauma och PTSD i relationer och vi erbjöds att ingå i en studie hon genomförde och vi tackade ja direkt.
Vid våra samtal som jag hade med Marie så konstaterade hon efter ingående frågor att jag har C-PTSD alltså komplex PTSD som förutom de vanliga kriterierna för posttraumatisk stressyndrom också ger den drabbade en övergripande låg självbild, känslor av värdelöshet och självförakt, svårt med nära relationer då man är extremt hypervigilant och misstänksam samt svårt att känsloreglera vilket resulterar i oproportionerliga känsloutbrott av olika karaktär.
Det är inte ovanligt att människor som egentligen har PTSD blir feldiagnostiserade med t ex ADHD eller Borderline.
Då C-PTSD är en relativt ny diagnos som precis blivit erkänd här i Sverige så finns inte lika omfattande information om diagnosen här. Tyvärr är vi inte i Sverige så insatta i traumaterapi överhuvudtaget men det kommer.
Såna här små gulliga meddelanden får jag ofta…
Nåt som är oerhört hjälpsamt för mig nu när jag försöker ta mig upp igen, bli hel, starkare och förhoppningsvis en bättre och gladare version av mig själv är mitt stöd från Andrew, familj och vänner.
Att inte shamea, döma och bli arg på mig när jag kämpar med triggerminnen och mina reaktioner på det är högst nödvändigt för att jag ska orka vidare.
Tack för att du läser och lämnar kommentarer på Instagram och Facebook.
Usch kan kräkas på sån glättig positivitet men trots allt är det ju faktiskt sant. Varje ny månad, vecka och dag är ju en ny möjlighet för alla möjliga intressanta förändringar.
Då jag ser mig själv som hyfsat positiv kan jag ändå allt som oftast komma på mig själv att irritera mig och bli arg för tramsig småsaker som jag anser står i vägen. Så onödigt spilld energi på sånt som jag för det mesta inte ens kan påverka.
Har därför aktivt börjat försöka ändra mitt mind set när jag märker att jag hamnar i de där negativa tanke looparna. Inte lätt men det går.
Vår 2021 ett tufft år
Brukar du tänka att det var bättre förr? Tror vi alla tenderar att romantisera gamla tider och glömmer de som var sämre.
Denna bild kom upp i mitt telefonflöde och vid första anblick så ville jag tänka; Åh vi var nygifta, så kära och Andrew hade sitt tjocka fina hår…
Sommaren 2023-ett bra år.
Faktum är att bilden ovan trots uppenbar fysisk skillnad föreställer ett par som mår bättre än på många år.
På den första bilden var jag sjukskriven för utmattning och hade precis blivit opererad för mina myom som gjorde mig sjuk. Vi bodde trångt, fyra personer i en liten trea och Andrew var psykiskt sett på en riktigt mörk plats.
Något vi inte visste då var att ADHD medicinen han tog gjorde att han b la blev psykotisk och paranoid. Det var ett helvete rent ut sagt att leva med en människa som ena stunden var glad, omtänksam och kärleksfull för att i nästa stund bli misstänksam, aggressiv och vara övertygad om att alla möjliga knäppa scenarier som poppa upp i hans huvud var verklighet. Det blev till slut så illa att hans vanföreställningar fick honom att hallucinera och få honom att både säga och göra galna saker.
Det inte många vet är att vi var tvungna att separera under en tid för att det helt enkelt blev outhärdligt att leva tillsammans pga hans instabila mentala hälsa som bara fortsatte eskalera.
Och allt pga av en medicin som skrivs ut hejvilt till unga och vuxna så fort de får en bokstavsdiagnos. Det sorgliga är att trots att jag var i kontakt med psykvård etc som bara kliade sig i huvudet och erbjöd halvtaffliga utredningar så dröjde det ända till februari 2022, efter en hemsk incident innan vi fick veta att det var medecinen som gjorde honom sjuk.
Jag vill härmed inte definitivt påstå att ADHDmedicin är satans påfund och att alla kommer reagera på samma sätt men jag vill verkligen varna andra att vara uppmärksam på om personligheten förändras till det sämre och ger svåra psykiska besvär. Det sjuka är att de negativa bieffekterna Andrew fick , alla finns med i förteckningen.
Varenda en!
Inte direkt det man tror ska hända en, eller hur.
Jag har själv testat både Concerta och Elvanse men insåg ganska fort att medicin inte är för mig och att jag under de 40 år jag levt innan diagnosen lärt mig diverse strategier som ändå funkar för mig..,
Nu är vi alla fall här två år senare och har det stabilare och bättre än nånsin. Även om Andy ett halvår efter avslutad medicinering istället började tappa allt ditt hår, nåt vi är övertygade om är en stressreaktion på allt vi gick igenom, så vände mycket förra året.
Att vi fick flytta till vårt lilla radhus var en av många positiva händelser som vi är då otroligt tacksamma för.
När jag ibland fortfarande blir sur för att jag valde fel kö i affären(hatar att köa ha ha)eller när jag hannar bakom nån bromskloss som är ute och kör svinlångsamt när jag har bråttom.
Då försöker jag tänka; att jag blir sinkad här nu kanske ”räddade” mig från att krocka nånstans på vägen längre fram eller nåt annat otrevligt- WHO knows.
Nu ska jag strax iväg på vår familjeterapi som vi gått i sen i januari för att hjälpa oss handskas med kommunikationen och andra utmaningar vi ställts inför efter allt som varit.
En dag i taget för det är en natt emellan så man kan inte ta två, som min kloka mormor brukade säga.
Jag har försökt införa en ny morgonrutin för att optimera min tid och faktiskt mitt liv.
Vad är det för morgonrutin, undrar ni då såklart. Jo det ska jag strax förklara.
Ni som känner mig vet att jag alltid haft ett stort sömnbehov och inte precis varit nån munter morgongök som kvittrar upp ur sängen pigg och alert så fort alarmet går i ottan. Nej, jag är sjusovarnas sjusovare och snoozar så länge det bara går.
Nä om man skulle dra sig lite till 💤
Eftersom inledningen på dagen blir att prokastinera så märkte jag att de dagar jag snoozade så fortsatte gärna dagen i samma mode. Jag sköt upp andra saker också. Sen blev jag stressad för att tiden inte går att pausa utan fortsätter ticka i alla fall även om du pausar/skjuter upp dina sysslor eller vad det nu är du ska göra. Vips så är klockan sen eftermiddag och familjen är hemma och ska ha mat och min uppmärksamhet och jag hade inte åstadkommit nånting vettigt. Tröttare var jag också trots hinkvis med kaffe.
Men så lyssnade jag på en intressant podcast om just hur snoozande får för negativa effekter på hela din dag som fick mig att bestämma mig att nä nu jädrar få det vara nog med förlorad tid och energi som jag borde lägga på annat.
Upp å hoppa gamla loppa!
Kände du till att om du, när du väcks av alarmet väljer att trycka på snooze knappen istället för att gå upp så faller du snart in i nästa sömncykel vilket kommer göra att det tar längre tid att vakna med en trötthet som kan sitta i flera timmar efter att du gått upp. Ja om man ska lita på senare tids forskning. Hur som haver så heter det ju inte ”when You snooze You loose” utan en anledning och tydligen förlorar stadiga snoozare ca fyra veckor av sitt liv enligt en amerikansk studie.
Nästa intressanta morgonritual som framgick i podden som jag börjat ta till mig är att försöka att inte titta på mobilen det första jag gör. T ex Mail, sms och allra värst sociala medier. Utan försöka gå ut och få en nypa frisk luft och se himlen och kanske rentav gå en kort rask promenad-innan jag dricker kaffet som varit min absoluta go to för att vakna.
Att skjuta upp kaffet till en timme helst ännu längre (enligt forskning) efter att du vaknat gör att stresshormonet kortisol som är högre på morgonen för att du ska vakna hinner sjunka och inte stressa kroppen onödigt mycket. Om du så som jag redan har höga kortisolnivåer så gör kaffet dig än mer stissig.
Dessutom kommer Adenosinet i din kropp -som är en är en nödvändig sömnmolekyl för att göra dig sömnig på kvällen, inte störas i onödan.
Om du dricker kaffe det första du gör så blockeras adenosinreceptorerna vilket kommer göra dig tröttare några timmar senare vilket förmodligen kommer fresta dig till ytterligare några koppar kaffe….
Ett detoxande glas vatten med citron och sen ”skies before screens” dvs riktigt ljus framför artificiellt ljus från mobilen är min nya morgonrutin.
Jag har även börjat skriva i en typ av dagbok så ofta jag kan för att samla tankar, idéer och annat på morgonen då min hjärna är hyfsat alert. Det har faktiskt gett mig lite inspiration och sinnesfrid tillbaka.
Det är därför jag b la har börjat yoga, måla och skriva igen. Finns sämre saker man kan börja med som att röka tex ha ha.
Hoppas detta kan inspirera nån annan att börja med nån ny god vana eller sluta med en ovana 😄
Plötsligt lossnade det….och det vällde fram känslor ut genom penseln som jag inte förmått att sätta ord på, även om jag alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift än genom det talade ordet.
För två år sen när vi gick igenom den största krisen någonsin i vår relation och ångesten slet mig itu så satte jag helt oförhappandes igång med att måla. Det resulterade i nåt dussin tavlor som jag t om fick sälja.
Det var en fantastisk känsla att börja måla igen och det bara vällde fram idéer.
Efter ett uppehåll så har jag äntligen börjar måla igen och då en vän skänkte denna kista till mig så tänkte jag-varför inte måla den så den passar in hos oss och använda den till alla färger och penslar. Så det blir lite mer tillgängligt när lusten att måla kommer.
FöreEfter med nya handtag och guld detaljer.
Om det är nåt jag skulle vilja slå ett slag för om du är utmattad, deprimerad eller går igenom en livskris så är det att verkligen göra plats för tid för dig själv eller ”egentid” som är ett så utskällt ord (varför undrar jag-det är alltid när det gäller mammor också har jag märkt)
-där du kan höra din egen röst. Där du får tid att känna efter vad DU vill.
Ofta glömmer vi bort vad som verkligen får oss att ”pirra” till, lät ju lite halvporrigt ha ha men du fattar. Vi behöver känna de där fjärilarna i magen inför ”goals”, framtidsplaner och annat vi drömmer om.
För mig har det där pirret blivit att få skapa igen-utan prestationspress. Att få vara helt själv och bara tänka, skriva och kontemplera.
Och att verkligen höra MIN röst efter decennier av negativa definieringar om vem jag är, hur jag är och hur värdelös jag är.
I Fredags satte jag igång med denna tavla. Ni får se när den är klar.
Tänker inte börja detta inlägg med att be om ursäkt för att jag inte skrivit på evigheter.
För det är nåt jag övat mig på sen vi hördes sist-att inte jämt be om ursäkt. Jag har varit the queen of förlåt att jag existerar typ. Och det gjorde mig inte lyckligare utan tvärtom. Men det är slut med det nu.
Jag har insett att hävda mina behov och sätta sunda gränser för vad jag tolererar och inte, är vägen frammåt. Men det är en process och något som jag kommer fortsätta att få jobba på.
Eftersom det gått nästan två år sen jag skrev nåt här så har det givetvis hänt en miljon saker och det skulle krävas några romaner att berätta allt som hänt.
Först och främst- jag och Andrew kämpar fortfarande på i livets berg och dalbana men vi är fortfarande tillsammans. Nu bor vi faktiskt i ett radhus här i Limhamn sen ett år tillbaka.
Dock blev han väldigt sjuk för snart två år sen och började tappa allt hår på kroppen. Det har tagit hårt på hans psyke men han är ändå positiv och ger inte upp. Bara den pärsen med sjukdom som drabbat vår familj både mental ohälsa och andra bekymmer hade jag kunnat skriva en bok om. Kanske dags för det…
Jag är fortfarande sjukskriven och var tvungen för ett år sen att pausa arbetsträningen som först gick väldigt bra med Butik Torsten och sen ledde till en arbeträning på en besöksträdgård här i Malmö. Tyvärr var handledningen på den platsen direkt olämplig för mig som utmattad och det slutade ett halvår senare med att jag med stor besvikelse avbröt träningen.
För att ändå upprätthålla mina nya rutiner så tackade jag ja till att rehabiliteras på Lagerhaus istället. Trots att det var en fin erfarenhet för mig så blev det väldigt stressigt då miljön i en butik mitt inne i stan gav för mycket stimuli för min hjärna.
Då jag fick diagnosen PTSD under våren och påbörjade en tung terapi så kollapsade jag helt enkelt mentalt efter att ha försökt hålla ihop allt så länge.
Så nu är jag här ett år senare och kämpar fortfarande på med terapi och livets fortsatta utmaningar.
Låter det deppigt? Ja det kanske det gör men jag har i alla fall inte gett upp. Och jag har fått massor med nya erfarenheter och kännedom om både mig själv och hur andra fungerar.
Så hur blir man då frisk från en utmattning och lycklig?
Det håller jag fortfarande på att klura ut. Men är det nåt jag lärt mig så är det att inte ha för stora krav på sig själv utan faktiskt vara nöjd och glad med det lilla. Att vara och visa mer tacksamhet för allt möjligt. både stort som smått.
Idag t ex sken solen på förmiddagen så jag passade på att höja mitt dopamin och serotonin genom att gå en power walk i solskenet..
Nu verkar det börja regna igen så jag tror det blir en myskväll med tända ljus och en film.
Så vi säger så så länge. Får se om jag kan få uppladdningen att fungera då kanske det kan bli några foton från vårt hem och trädgård.
…att jag tagit de första stegen mot rehabilitering och arbetar nu i en inredningsbutik några dagar i veckan.
Butiken har lite samma koncept som min Silverhomebutik med återbruk av gamla möbler och nyproduktion av kuddar, necessärer och annan inredning.
Dessa kuddar (de två översta i alla fall) har t ex jag sytt. Riktigt snygga om ni frågar mig även om jag inte kan ta äran åt mig för designen.
Butiken ligger på Stora Nygatan 15 i Malmö och heter Butik Torsten.
Förutom butiksjobbet så har jag även börjat måla tavlor igen. Det gick av bara farten i våras när jag började på min arbetsrehabilitering och kreativiteten helt plötsligt började komma tillbaka.
En av flera tavlor som flyttat hem till ny ägare.
Det har blivit ett femtontal tavlor i olika stilar och utföranden. Men det är framförallt körsbärstsvlorna med fåglar som blivit särskilt uppskattade. Personligen tycker jag om denna beach tavla..,
Om ni vill se mer av min konst finns de på www.konst.se/maricaarmstrongsilverhamn
Annars då, jo vi har haft en sjukt tuff vår som jag ska berätta om sen eftersom det höll på att knäcka oss och jag skulle vilja prata mer om. Sen har vi varit en sväng till England och Danmark några gånger nu när restriktionerna har släppt något.
Hoppas på en till utomlandssväng innan skola och jobb tar vid på allvar.
Efter sommaren ska jag nämligen börja på ett annat ställe som jag ser fram emot att berätta mer om.
Nu ska jag dock kurera mig från förkylningen jag dragit på mig förra helgen och faktiskt fått vara hemma från arbetet i flera långa dagar. Sååå tråkigt. Just det höll på att glömma att jag fått problem med hjärtat på äldre dar också och måste härmed medicinera med betablockerare.
Hej hej ålderdom liksom.
Nä vet ni vad, ni får ha det så bra nu då hörs vi igen.
Sen jag skrev nåt härinne. Det har blivit så sen jag drabbades av min utmattningsdepression och än mer sen inget blev som jag tänkte heller. Förra året var ett riktigt skitår. Och detta året har tyvärr inte börjat bättre heller.
Jag trodde och hoppades att livet skulle vara lite snällare mot mig nu efter så många år av skit rent ut sagt. Men det verkar inte så. Och just nu är det tuffare än någonsin.
Som min mamma sa; Livet är inte rättvist för nån men man hade ju önskat att det kunde varit lite mer jämnt fördelat. Vissa tycks få mer av den senare beskärda delen.
Sant. Det är lite väl orättvist emellanåt och just nu vill jag inte vara med längre. Jag vill avsäga mig huvudrollen i den här farsen som kallas mitt liv.
Jag vill ha mitt ”liv” tillbaka. Jag vill börja skriva igen. Jag vill få ut allt som jag burit på i decennier. Jag vill få ett avslut. Jag vill bara få vara mig själv, som Laleh sjunger.
Som jag skrivit innan så kan jag inte lova att uppdatera er lika regelbundet som jag gjorde förr. Sist jag var har inne så var det september och nu är det bara några veckor kvar av det här året…
Utmattningsdepressionen golvade verkligen mig denna gång och det har tagit enorm tid att komma tillbaka. Ett år och mer än sju månader för att vara exakt. Och jag är faktiskt fortfarande sjukskriven men i måndags inledde jag en arbetslivsinriktad rehabilitering vilket både kändes spännande och scary.
Jag har ju inte pratat så mycket om utmattningen eller min sjukskrivning för jag har känt att det fortfarande finns ett sånt stigma kring depressioner och psykisk ohälsa i största allmänhet. Tyvärr är det väldigt många oförstående människor därute som dömer och har förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa är, vilka som drabbas och varför. Jag har helt enkelt inte orkat ”bjuda” mer på mitt privatliv som illasinnade gottat sig åt men nu känner jag att jag vill ta bladet från munnen och kanske bidra till att avdramatisera och tvätta bort skämsstämpeln som psykisk ohälsa fått dragits med alldeles för länge.
Jag har under åren som gått varit utbränd vid flera tillfällen och den första smällen fick jag när jag renoverade mitt första hus (ett ruckel) med två små barn och jobbade samtidigt samt satte igång en dränering av huset- för hand!
Ja du läste rätt. Spett och spade à la old school en och en halv meter ner i marken. Då talar vi inte om att gräva sig ner i uppluckrad mjuk matjord utan stenhård lerjord fylld med stenar som utgjorde den tidens s k dränering. Varav en var tvungen att använda järnspett för att få loss stenbumlingarna.
Jag minns att när det gått några månader och vi fortfarande höll på med grävandet och jag varje eftermiddag var tvungen att gå hela vägen in till byn vi bodde (ca en halv mil) för att lämna av barnen på dagis för att sen jobba mitt kvällspass på posten började känna av ett tungt tryck över bröstet. Jag kunde helt plötsligt inte ta djupa andetag och blev senare varse om att detta var andhunger orsakad av utmattning och stress. Jag började vakna på nätterna med ångest över att inte bli klar med dräneringen innan hösten/vintern och allehanda katastroftankar.
Herrejösses- varför hyrde vi inte bara en grävmaskin som normala människor; som min bror fräste åt mig en gång.
Nej för det var väl ingen sport i det. Skämt åsido. Jag hade bara oerhört mycket energi och trodde jag kunde klara allt. Gärna själv. Dessutom hade inte adhd blivit en erkänd diagnos då som jag senare förstod att jag såklart hade. För när jag nån tid efter renoverigshelvetet gick till doktorn för att jag ”inte mådde bra” så sjukskrev han mig bara två veckor och skrev ut nån sömnmedicin som plåster på den brutna själen jag var redan då.
Hjälpte det? Nej såklart inte men jag kände mig såklart lite bättre efter att ha varit hemma och tagit det ”lite” lugnare och sen var man tillbaka i den onda spiralen igen.
Så där har det i korta drag hållit på i flera decennier tills det sa pang ordentligt förra våren. Då upplevde jag det som andra utmattningsdeprimerade beskrivit det som att kroppen la av. Det var fysiskt omöjligt att gå upp ur sängen den morgonen…
Glömmer det aldrig. Jag var så sönderstressad och slutkörd av allt som pågått under många år och till sist eskalerat att jag inte klarade av ljud eller starkt ljus. Var tvungen att ha tv:n på mute och svarade inte i telefon utan stängde av den. Blev faktiskt rädd på riktigt.
Tack vare att jag träffade rätt läkare som verkligen förstod komplexiteten i min utmattning och att allt jag varit med om under så lång tid bidrog till ett djupt depressionstillstånd som inte gick att quick fixa bort så har jag blivit lotsad rätt.
Tyvärr tog det tid för mig själv att inse att det inte gick att quick fixa mig själv tillbaka på banan och det är faktiskt tills helt nyligen som jag börjat bli mer snäll och självmedkännande mot mig själv. Allt får ta sin tid. Det du inte hinner idag tar du imorgon. Eller nästa vecka. Eller månad.
Ja du fattar.
Det har varit en lång väg tillbaka och jag är inte riktigt där än. Har jobbat hårt med mig själv och mina kritiska tankar om mig själv, lagt om min kost, börjat yoga igen(efter 20 år), fått ordentliga rutiner och tar helt enkelt mer hand om mig själv än innan. Sånt där du tar för givet att du borde göra men inte får till. Särskilt om du är mamma.
Jag har kontakt med en familjecoach via socialtjänsten som stöttat mkt och hjälpt mig i min föräldraroll för att hitta rätt balans när jag som ensamstående under många år med hela det tunga ansvaret bar onödigt tungt. Hon sa häromsistens att hon aldrig under sina 15 år som familjebehandlare stött på en enda utbränd pappa men däremot en mängd utschasade mammor…intressant eller hur.
Hur kommer det sig tror ni?
Det är som min vän brukar säga, att män de tar det de behöver utan att skämmas eller be om ursäkt för sig själv. Vi kvinnor och mammor borde bli bättre på det så hade vi kanske inte i lika stor utsträckning bränt ut oss som vi gör.
Det här blev visst ett långt inlägg men jag har faktiskt väldigt mycket att säga om detta och tror till och med att jag kan bidra med min erfarenhet kring utmattning och dåligt mående.
Förhoppningsvis tar det inte tre, fyra månader igen innan jag hör av mig. Men jag lovar ingenting.
Skulle ni vilja göra mig en tjänst? Kan ni se om det går att kommentera på min blogg då det verkar ha hängt sig i nån inställning och jag får mängder med skräpkommentarer.
Allt gott mina vänner. Ta hand om er och dela gärna med er om ni själva kämpat eller kämpar med psykisk ohälsa.
Har ert tålamod med mig sinat? Jag klandrar er inte isåfall. Det har inte varit något flöde alls här men förhoppningsvis kan jag fortfarande ändra på det, eller vad tror ni?
Sommaren har varit en enda lång rehabilitering för både mig och Andrew som fick problem med ett ljumskbråck och blev opererad sex veckor efter mig…
Det har varit ett otroligt tufft år med mycket motgångar och ohälsa. Men så är det ibland hör i livet. Eller hur?
Trots alla hälsobekymmer och annat trist har vi ändå tagit vara på varje chans att njuta av vår vackra natur. Både i Sverige, Finland och Danmark. Någon längre tur har vi inte mäktat med. Men ack så ljuvliga minnen vi samlat i hårddisken.
SUP i Finland Solnedgångar och bubbel i den tusen sjöarnas land.Surfcamping på Österlen Ännu mera solnedgångar och bastu/kallbad på Bornholm Fler vandringar i vår svenska vackra natur.Glamping på vingård.
Ja det har minsann varit en del turer hit och dit kors och tvärs så vi ska inte klaga.
I helgen vandrade vi i Hovs hallar igen och tog sen en tur ner mot Mölle och bodde på vingård. Det var en kul upplevelse förutom att Andrew blev jättedålig efter maten och låg halva natten och spydde. Svårt att säga vad det berodde på men han har haft problem med magen sen en pizzaincident på Bornholm. Kan man reagera så kraftigt på ost om man inte ätit det på länge?
Ja kanske. Han tänker fortsätta veganlivet efter det i alla fall och ost lockar inte lika mycket längre.
Måste visa bilder från fantastiska Norrvikens trädgårdar som vi besökte i Lördags men det får ett eget inlägg. Nu ska jag strax ha ett digitalt möte så vi hörs senare helt enkelt.
Ha en fin dag och hoppas ni vill fortsätta läsa min blogg.
