Tre veckor idag sen jag gjorde min hysterektomi. Det har varit jättetufft att återhämta sig den första tiden men nån vecka tillbaka så börjar det lätta lite. Kan gå på toa själv, duscha själv. T om gå kortare promenader utan stöd.
Triviala saker kan tyckas. Sånt en tar för givet när ”allt” funkar och livet rusar på. Denna operation har verkligen tvingat mig att leva i nuet och stanna upp och njuta av de små sakerna. Är tacksam för det.
Sommarfavoriten pion äntligen på en köksbänk nära mig.
Jag har fått värjdes bästa present också mitt i allt. En diskmaskin installerad och en vacker diskho med mer praktisk bänkskiva på båda sidor i köket. Är så galet nöjd och tacksam att jag saknar ord.
Hur fin?
Särskilt glad är jag för barstolshörnan på motsatt sida. Blivit hela familjens favoritplats.
Var verkligen inte en dag för tidigt. Nu är äntligen min tid som familjens diskslav över. Ha ha. Är glad att jag har en Handy Andy som fixar sånt här på ett ögonblick.
Back in the days hade jag stått och svurit och gormat över att slita och släpa själv med renovering så jag måste medge att det himla gött att ha en handy man i sitt liv. Skönt hur som helst att fått ett uppdaterat kök som är mer praktiskt än innan.
Har varit hemma i en vecka nu och lite till efter min hysterektomi. Alltså vilken pärs det har varit. Fattade inte riktigt hur påverkas jag skulle bli av detta stora ingrepp. Lite enfaldigt tänkte jag nog att precis som efter mina förlossningar skulle jag vara på benen direkt.
Nu är ju inte en bukoperation samma sak som en förlossning. Men det var det enda jag kunde jämföra med. Kejsarsnitt har jag aldrig gjort men antar att det är samma typ av ingrepp. Hur som helst så har det varit tufft. Riktigt tufft. Men nu börjar jag sakta känna mig piggare. Även om det fortfarande är mycket vila som gäller.
Dagen innan operationen fick jag mitt hår fixat av Sarah. Om jag dör ska jag åtminstone ha snyggt hår, skojade jag. Hon uppskattade inte mitt skämt och hotade med att: I’ll kill you if you die. Ha ha.
Kvällen innan tog jag mitt ”sista” bad på väldigt lång tid. Så Andrew tyckte det skulle ha det lilla extra och fyllde karet med körsbärsblommor och tända ljus…vi brukar tappa upp romantiska bad åt varandra då vi älskar känslan av att vara på spa.
Sen blev det bums i säng. Fick min inskrivningstid kl 06!!! Det blev inte många timmars sömn då jag var nervös.
Efter att mannen kört mig till sjukhuset så blev det provtagning och lite allmän information innan jag fick byta om till operationsoutfit och körd till salen där operationen skulle utföras.
Jag fick världens finaste narkossköterskor Nicklas & Jonas som verkligen fick mig att känna mig lugn och trygg.
Nicklas, en stor skäggig och tatuerad man frågade mig om jag ville ha någon speciell sång spelad när jag skulle sövas(så fint) så jag bad de sätta på Saturn med Sleeping at last som spelades under vår vigsel och betyder väldigt mycket för oss…får tårar i ögonen varje gång jag tänker på det.
Innan jag somnade tog han min hand och höll den och sa: tänk tillbaka till Mj’s där du gifte dig med din man. Sov gott. Vi ses när du vaknar….
Som sagt, kan inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på det.
Efter uppvak och en hel del yrande, (började tydligen prata engelska med den konfunderade sköterskan)så fattade de att jag ville prata med Andrew. Kanske inte så märkligt egentligen när den första man pratar med varje morgon är sin man…
Nåväl, morfinet gjorde mig inte direkt gott utan jag var väldigt illamående och snurrig och sa nog en hel del knasiga saker.
Jag stannade två nätter på sjukhuset och åkte med nöd och näppe hem för jag var väldigt svag och yrslig varje gång jag reste mig upp. Dag två var nog värst smärtmässigt. Vaknade av smärtan och grät som ett barn faktiskt. Jag har liksom fött barn utan mer smärtlindring än lustgas men denna smärta var mycket värre om ni frågar mig. Usch.
Fyra dagar efter operationen så var jag fortfarande väldigt svullen men såret verkar ha läkt på fint för det var inte mycket som läckte. Sensuella sjukhustrosor, eller hur! Ha ha.
Nu har det gått ytterligare en vecka och jag kan äntligen ta mig upp ur sängen själv utan att det gör för ont och även gå korta sträckor utan stöd. Jag har varit väldigt svag efter pga lågt blodtryck och blodvärden som sjunkit igen men det kommer bli bättre.
Dag 10 efter operationen.
Det börjar som sagt läka ihop bra och nu kliar det som tusan i såret vilket är ett gott tecken. Tycker kirurgen har gjort ett bra jobb och jag hoppas att allt drar ihop sig bra och läker snyggt då den fåfänga i mig inte vill ha någon putande ”smiley” längst ner på magen…
Det blir mest ryggläge just nu i alla fall. För att motverka blodproppar de första sju dagarna så var jag tvungen att ta blodförtunnande sprutor varav blåmärkena på låren. Det var lite läskigt så Andrew fick göra det på mig. Men nu är det också över. Jag tar inte ens värktabletter mer.
Har dock ätit två homeopatiska medel som heter Arnica montana (slåttergubbe)& Calendula oficinalis (ringblomma) som skyndar på läkningsprocessen och jag är övertygad om att det faktiskt har hjälpt för såret känns knappt vare sig invändigt eller utvändigt. Visst, det är fortfarande lite ömt och jag måste såklart vara försiktig och inte anstränga mig fysiskt nån månad framöver men det känns hoppfullt. Heja kroppen alltså! Vad fantastiskt den är konstruerad.
Har säkert glömt en del detaljer kring ingreppet men det kompletterar jag i ett annat inlägg i så fall. Det är inte mycket som skrivits om myom och hysterektomi, noterade jag när jag googlat så jag tänkte att jag kunde bidra med nåt kanske genom att dela information och bilder på hur min resa sett ut.
Har ni frågor så ställ de! Tycker det är sorgligt att så få känner till denna vanliga ”sjukdom” som verkligen kan ”förstöra” så mycket i en kvinnas liv…
Okej.. det var vad jag orkade med idag. Men jag uppdaterar igen från min läkningsprocess. Vill passa på att tacka alla som skrivit fina meddelanden och kommentarer på min instagram. Det betyder.
Som ni förstår har det varit mycket i mitt liv igen, senaste tiden. Har egentligen en hel massa jag vill dela med mig av men vet inte var jag ska börja då allt är en enda geggig röra i den konstanta hjärndimman.
Efter en lång höst med trötthet, utmattning och värk så kom min läkare på att jag hade anemi till följd av myomen jag bär på och som orsakar kraftiga och långdragna blödningar. Nu senast blödde jag i 11 dagar i sträck. Alltså hallå-onormalt!!
Inte konstigt att jag varit trött.
Nu stundar i alla fall min operation om två veckor som jag väntat på sen i oktober…Egentligen skulle jag opererats redan den 13:e April men dagen innan blir Stella jättesjuk så min operation blev inställd i sista stund.
Folkets park i rosa skrud.
Summan av kardemumman är i alla fall att jag känner mig minst sagt splittrad till denna operation. Har under hela hösten försökt med olika alternativa metoder för att få myomen att krympa och ett tag kändes det som att det verkligen gick på rätt håll. Efter att jag blev vegan i december så började jag snabbt se positiva förändringar och det lutade faktiskt åt att jag skulle få prova en ny metod med microvågor i Stockholm. Men efter att ett ultraljud som gjordes i mars, konstaterades att myomen växt ytterligare sen förra året i maj (alltså har inget ultraljud gjorts emellan) så tappade jag gnistan. Läkaren i Stockholm ansåg att det stora myomet på 10 cm är i största laget för att behandlas så jag tog ett beslut om att genomgå hysterktomi i alla fall.
Men det känns så vemodigt. Så sorgligt. Som att jag blir rånad på något.
Min livmoder.
Nåt inom mig känner lite skam över att jag ska operera bort den. Precis som att min kvinnlighet sitter i det organet. Som att jag kommer bli en avart utan samma värde än andra kvinnor…
har gråtit jättemycket när jag läst om ingreppet och livet efter. Det verkar vara så delade meningar om hur allt blir efteråt. Är rädd.
Känner mig stundtals tramsig och svag. Jag brukar ju reda mig själv, klara av motgångar och allehanda kriser. Men nu känner jag mig liten, ynklig och sårbar. Det är en ytterst obekväm känsla måste jag medge. Ja rentav läskig till och med. Att jag ska sövas och bli skuren i lockar inte nämnvärt heller. Usch.
Hur som havet, som jag brukar säga…det löser sig. I detta nu väntar jag faktiskt på ett covid testsvar. Min bror som bor i samma trapp som oss insjuknade i Corona för några dagar sen och vi sågs som hastigast förra torsdagen. I förrgår började jag känna mig vissen. Om min operation blir uppskjuten igen så börjar jag på riktigt undra om det verkligen är ”meningen” att jag ska genomgå den…
Som sagt, 12 dagar kvar. Jag håller er uppdaterade.
Det är i alla fall vår nu. Om än väldigt kallt. Jag har funnit lite glädje i att fixa på vår lilla balkong åtminstone. Visar i nästa inlägg. Otåliga kan tjuvkika på min instagram.
Ha en finemangers Fredag nu allesammans. Vi ses och hörs igen.
Ja, har ju sagt det innan att inläggen kommer poppa upp sporadiskt. Men så plötsligt händer det.
Jag är fortfarande sjuk. Men det går sakta framåt och jag är glad för alla små tecken på förbättring. Väntar på min operation och försöker under tiden att stödja min kropp och hälsa på alla tänkbara sätt. Ska berätta mer sen om min hälsoresa.
Fåfäng som jag är dessutom så vill jag såklart se och känna mig fin. Som tur är har jag här i Limhamn en vän som driver en skönhetssalong och i samband med att jag och Andrew firade sex månader som gifta då bjöd han mig på en behandling hos henne.
Min vän Ewa som driver skönhetssalongen Law Art @lawart_ewa_lawacz gjorde en behandling i fredags på mig som kallas Japansk massage eller lifting. Den går ut på att öka cirkulationen i ansiktet och stimulera lymfflödet vilket bidrar till att toxiner filtreras bort, syresättningen & kollagenproduktionen ökar och muskler slappnar av. Under behandlingen utförde hon även en sorts akupressur och jag somnade nästan av den sköna avslappnande massagen.
Får jag bjuda på den nakna sanningen så här på en måndag?
När 40 strecket är passerat med fem år så börjar vissa tecken framträda allt tydligare och över en natt tycks ett helt zoo flyttat in med kråksparkar, hamsterkinder och kalkonhals…
Men misströsta inte systrar, det finns bot på problemet utan att ta till det tunga artilleriet och kalla på Anticimex.
Efter bara en behandling så syns det tydligt att linjer och påsighet är mindre. Ser verkligen ut som ansiktet lyfts! Jag kommer göra denna behandling igen och under tiden så tar jag mina niacintabletter (varav rodnaden på undre bilden)och använder regelbundet dessa eye/face patches. Tycker mig även se stor skillnad på hud och hår sen jag blev vegan… Många bäckar små som sagt.
Idag har jag dessutom inlett min 72 h vattenfasta för att boosta mitt immunförsvar och stimulera cellförnyelse.
Jag hoppas förstås på dramatiska resultat i kropp och knopp men försöker tålmodigt se realistiskt på min situation. Sakta det goda kommer sa alltid min mamma.
Får lita på det.
Avslutar med att slänga in en bild på mig och Andrew som vi tog förra söndagen i det vackra vintervädret.
Hur står det till med er? Om jag får våga mig på en vild gissning så tycker antagligen de flesta att det är skönt att lämna århundradets galnaste år bakom sig. Inte sant?!
Personligen var 2020, ironiskt nog året då mitt liv vände till det bättre. Jag började ett nytt liv i en ny stad. Och dessutom fick jag dela det med mannen i mitt liv.
Bläddrade tillbaka i bloggen och kan bara konstatera att det varit åratal av elände och misär på en diabolisk nivå, och då har jag bara yppat en bråkdel av vad som försiggått.
Men det är historia nu. Även om jag fortfarande lider sviterna av decennier av emotionell stress.
Det nya året är här i alla fall och förvisso är det bara ännu en dag i livet men det känns alltid fräscht att börja om på nåt sätt.
Jag har slutat lova mig själv och andra en massa saker. Inga nya löften. Fortsätter på förra årets motto. Just do it!
Just nu väntar jag på operation för myomet som ställt till det väldigt mycket för min hälsa. Så min inslagna bana på veganlivets väg kommer fortsätta då jag sett stora fysiska fördelar efter vara en månad på vegansk kost.
Mitt hår har blivit tjockare och min frisör sa att jag fått massor med nytt ”babyhår”. Även. Min man har fått tjockare hår på en månad. Min hud är mycket finare och klarare på nåt sätt. Jag har tydligen synbart gått ner i vikt också. Vet dock inte hur mycket då jag inte ägt en våg på många år. Listan kan göras längre men jag ska låta det gå en längre tid innan jag utvärderar igen. Spännande hur som helst.
Veganska delikatesser
Har fått ett härligt matintresse sen vi gick över till vegansk kost. Bakar och lagar faktiskt svingod (ha ha) mat och t om egen ”mjölk”.
Min käre make är med på banan och har bakat glutenfritt och veganskt surdegsbröd. Något han ägnade sig mycket år när han bodde i England. Han har modifierat sitt gamla recept för att anpassas till vår diet. Faktiskt det godaste brödet jag ätit. Igår gjorde han ett valnötsbröd. Yum ♥️
Avrundar här nu med en liten förklaring varför inte kommentarer har godkänts senaste månaderna. Det har varit en felaktig inställningarna tyvärr har era fina ord försvunnit ut i kosmos. Men ge inte upp. Det ska fungera nu. Blir glad av era ord och avtryck här.
Då fortsätter jag droppa sporadiska tankekorn här inne. Är allt bra med er så här i mörkaste december?
Jag har kämpat med tidernas trötthet och fått kapitulera genom att bara acceptera läget och vila. Men också gjort en radikal hälsoförändring.
Jag har gått och blivit vegan.
Smoothies för hälsan
Egentligen har jag ju levt köttfritt i mer än tio år nu och bara slängt in lite fisk och skaldjur då och då. Men mejeri och ägg har jag inte kunnat vara utan och som den ostälskare jag är så har veganism inte lockat helt och hållet… men då jag förstått att ägg och mejeri bara ökar på inflammationer i kroppen plus andra otrevliga bieffekter så bestämde jag mig.
Vet inte om det är dietvalet eller att järntabletterna börjar verka men senaste dagarna har jag börjat få orken tillbaka och inte sovit på dagen en enda gång. Hurra!Bakat bröd har jag t om orkat göra och modifierade därför mitt gamla recept.
Helt glutenfritt och veganskt.
Vegansk hurtbulle
2 dl havregryn
5 dl glutenfritt fiber mjöl
1dl linfrön
1dl solrosfrön
1dl russin
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt
3 dl vegansk fil/yoghurt
3-4 msk sirap
1/2 dl lingonsylt
(jag hade några matskedar mangochutney istället. )
Blanda alla torra ingredienser. Häll i filen, sirapen och sylten och blanda ihop allt till en smet. Klicka i smeten i en bakplåtspapperklädd avlång bakform. Grädda i 200 grader längst ner i ugnen i ca en timme. Jag har numera gasugn som blir väldigt het så mitt bröd var klar redan efter en halvtimme.
Bilden blev inte den bästa så bröder ser aningen mediokert ut men jag vill lova att det var en succé här hemma. Nu går ugnen varm.
Mumsfrulle från i helgen.
Lyckades göra mitt livs första hummus också. Egentligen köpte jag kikärtorna för att ta vara på spadet och baka utan ägg men tog givetvis tillfället i akt och testade att höra egen hummus. Andy deklarerade att det var den godaste hummusen han smakat. ♥️
Kakan kan jag lägga upp recept på sen.
Alkoholfria coctails är också min nya grej!!
Ni som läst min blogg länge vet att jag kan leva på kex ost och VIN/BUBBEL. Men även här har jag gjort en kovändning för hälsan, i synnerhet nu när jag ska opereras. Vill vara i bästa tänkbara form så jag har även detoxat mig från det ”giftet”. Säger inte att jag ska bli nykterist för all framtid men jag kör vitt ett par månader nu så att kroppen kan avgiftas optimalt från allt skit . Hur som helst så är det ju trevligt att ha något gott i glasen ibland så nu har jag blivit helt hooked på diverse alkofria drinkar. Kan samla mina bästa recept i ett inlägg sen om ni vill.
När vi ändå är inne på att äta eller att inte äta och vad så vill jag även stolt berätta att jag slutat med kaffe! Ja ni läste rätt. Efter research och egen personlig erfarenhet så har jag insett att det toxiska svarta guldet jag hinkat i mig i åratal inte har gjort min hälsa någon tjänst. What so ever!
Jag tänker så här, om ett livsmedel ger dig såna enorma besvär att du inte kan vara utan det så är det inte bra för dig. Punkt! Allt som gör en beroende och ger otäcka abstinensbesvär kan inte vara nyttigt och ger den dessutom ångest och hjärtklappning till en redan stressad kropp så är det inte konstigt att jag blivit sjuk. Sen måhända finns det säkert något hälsofördelaktigt att dricka nån kopp kaffe då och då men jag har valt att ta bort det helt och hållet. Saknar dock den ljuvliga doften på morgonen. Någon som testat maskroskaffe? Var det gott?
Nä nu känner jag att jag behöver en macka med hummus. Magen skriker efter föda.
Hoppas ni får en fin vecka. Snart jullov och nytt år. Skönt.
Då gick det nästan en månad till utan att jag har deklarerat något. Måste säga att ni är otroligt tålmodiga om ni fortfarande tittar in här.
Kan förklara varför det varit så tyst igen. Jag har varit riktigt dålig faktiskt.
Vedervärdigt trött och bokstavligen sovit dygnet runt. Ingen har fattat nånting förrän min psykiatriker anade oråd och skickade mig på provtagning. Det visade sig att jag har väldigt låga blodvärden och kasst järn alltså anemi. Blev bums ordinerad järntabletter och har nu ätit det i ca två veckor. Tydligen tar det upp till ett halvår innan man får upp värdena så jag antar att det är bra att inte operationen blivit av än.
Oerhört tacksam för denna man.
Hade jag inte haft Andrew så vet jag faktiskt inte hur detta hade gått. För han har vårdat mig, medicinerat, lagat mat och sett till att jag fått allt jag behöver för att bli bättre. Och jag tror det är anledningen till att jag sakta men säkert börjar bli lite starkare. Imorgon ska jag ta nya tester för jag svimmade häromdagen och har haft en envis feber i flera veckor, vilket såklart inte är normalt.
Fejkspisen som blev svart.
Som jag nämnt nu till leda så är det en bristande ork som varit största anledningen till att jag inte klarat av att skriva, instagramma, inreda, jobba eller nåt överhuvudtaget. Men det börjar bli otroligt frustrerande eftersom jag vill så mycket. Förhoppningsvis får jag ”livet” tillbaka när järnvärden och operation är fixat.
Som ni säkert noterar tydligt är att min tidigare målande vokabulär har torkat. Orkar inte ens hitta rätt ord längre. Förvisso kan det ha en del att göra med att jag mest kommunicerar på engelska då Andrew och jag sen vi träffades pratat hans modersmål. Märker att jag ofta får leta efter det svenska ordet och om det inte går tillräckligt snabbt så slänger jag in det engelska istället.
If you don’t use it- you loose it. Lite så är det.
Samma sak med inredningen. Intresset och flowet har liksom stagnerat. Sen är det ju det här med adhd. Jag tappar fokus hundraelva gånger och det tar så lång tid att hitta tillbaka till den röda tråden.
Nåväl, jag ville bara höra av mig och pröva orden litegrann. Se om de kommer strömma tillbaka. Kanske de hittar sina konstellationer igen och får dansa ut ur min skalle och ner på nåt virtuellt papper.
Vi får se. Ta hand om er i alla fall. På återseende.
Tror ni alla håller med om att detta märkliga år har gått stört fort. Jag tyckte nyss att jag hade flyttat till Limhamn och installerat mig i min lilla etta som vips blev utbytt till tvåan mittemot och sen sedermera byttes mot trean en trappa upp. Sen vart man friad till och plötsligt stod jag brud framför ”han” som jag nu vet att jag väntat på hela livet.
Hur gick det till?
Känns fortfarande surrealistiskt att jag numera är fru Armstrong. Jag som har hållit fast vid min fars efternamn hela livet trots tidigare giftermål. Nu kändes det bara helt rätt att byta namn och markera något nytt.
Det är faktiskt mycket som är nytt förutom namn, man och bonusson. Jag har inlett en ordentlig själslig resa som berör hela mitt väsen. Från hur jag mår inombords till hur jag ser ut, utombords (ha ha). I och med utmattningen jag drabbades igen av i våras och myomet som konstaterades så har jag fått nollställa och starta om. Jag har än en gång insett hur otroligt viktigt det är att ta hand om sig och sitt ”tempel” vår kropp är. Att inte solka ner den med allehanda gifter och frigöra sig från skadliga laster.
Är tvär hooked på ingefära och kan dricka galna mängder ginger shorts!
Föga hade jag trott att jag skulle börja äta havregrynsgröt t ex varje morgon. Min mamma som alltid varit extremt hälsomedveten har ätit det hela livet. Tyckte ruggigt illa om det som liten men nu älskar jag det. Speciellt med en klick äkta smör och honung över. Sen har jag aningens sen på bollen, börjat göra overnight oats ? fy Fabian vad gott det är! Frukost är verkligen så viktigt. Ät frulle som en kung, ni vet. Lunch som en prins och middag som ett fattighjon ?
Ni som läst min blogg länge vet att jag uteslutit kött, gluten och i möjligaste mån laktos i åratal nu och känt stor skillnad på mående. Javisst, äta i all ära men jag har inte förrän nu begripit hur viktigt det är att ANDAS rätt!
Jag har hört det massor med gånger men nu trillade poletten ner. Insåg alldeles nyligen att jag stressandas med ytliga snabba andetag istället för livsviktiga djupa andetag.
Tänk att jag skulle behöva leva 44 år för att lära mig andas.
Det började med att jag råkade se ett inlägg av Karin Björkegren Jones som jag följer på Instagram. Hon har länge promotat lymfsystemet och hur viktigt det är att det fungerar som det ska. Nu trillade poletten ner och jag har slukat allt som skrivits om lymfsystemet som korsat min väg. Bla hennes fantastiska bok Omstart.
Sen dess har jag torrborstat mig som en galning, lymfmasserat och smått börjat yoga igen och jag har även fått med mig Andrew på tåget. Han fick faktiskt det konstaterat av min homeopat i våras att hans lymfsystem var kasst. Så nu när jag läst på mer om detta livsviktiga ”reningsverk” i vår kropp så har han inte varit sen på att torrborsta och ta sina hälsotillskott. 🙂 Rätt roligt att se honom stå i badrummet med borsten var kväll…
Gissa vad jag dessutom blivit?
Jo, kallbadsfrälst!
Har velat testa länge men det har inte blivit av men häromdagen följde jag med Andrew till Bjärred där han utförde ett jobb och blev avsläppt vid Långa bryggan där deras Kallbadhus med bastu ligger. Wow alltså!
Denna ljuvliga rekreativa sysselsättning kommer jag fortsätta med, för föga förvånande är kallbadande hälsosamt och bra för lymfan.
Det blev visst ett rätt spretigt inlägg det här och jag vill tillägga att det började skrivas för flera dagar sen. Alltså, det tar en evig tid för mig att få ihop tankar och ord. Men jag försöker.
Idag är det fredag i alla fall.
Förra helgen hade jag och Andrew en underbar hotellweekend med bio, champagnebar och shopping då han skämde bort mig nåt kopiöst. Kan skryta merom det en annan gång, om jag kommer ihåg. Ha ha.
Tack för tålamodet. Det har varit härligt att höra ifrån er igen. Stor kram från mig ♥️
Det var inte igår. Inte i förrgår heller. Det var faktiskt inte ens förra månaden eller månaden innan. Så ni förstår säkert att tystnaden här beror på något och att det är massor som har hänt under tiden.
Älskade Hortensia från en älskad A
Det sa bara stopp en morgon i Maj…kroppen vägrade gå ur sängen. Tung som bly. Jag blev rädd och förstod att det var färdiglevt för mig. Jag orkade inte mer. Efter en redan ansträngd vår med stress, segdragen influensa och myom som bara växte sig större och större så har jag blivit allt tröttare och mer utmattad.
För att inte förglömma så hade jag även lämnat bakom mig några ordentliga mardrömsår som satt djupa själsliga spår. Så summa summarum kollapsen var ett faktum och jag fick ta en rejäl timeout-från allt.
Är väl medveten om alla er läsare som förväntansfullt hoppats på någon form av förklaring eller åtminstone livstecken här inne. Jag har bara inte orkat. Varje dag var en kamp att bara klara av att andas utan att få en panikattack. I början var jag så stresskänslig att jag inte ens kunde ha ljudet på tv-nyheterna på. Varenda litet ljud var outhärdligt. och så den förlamande tröttheten som malde sönder mig inifrån och ut. Det är bättre nu. Men jag är fortfarande fasligt trött och klarar inte av för många saker utan att behöva gå och lägga mig och vila.
Det har varit svårt att acceptera. Jag som har varit känd för att hålla hundra bollar i luften samtidigt och hinna med så mycket.
Har glömt berätta något…
Minnet är inte vad det brukade vara heller. Så jag minns inte vad jag har berättat redan och vad som är höljt i stort dunkel. Ni som följer mig på Instagram vet att det hänt några större trevligare saker i mitt liv.
Jag förlovade mig i Juni.
Efter två år av väntan och längtan så kunde jag och Andrew äntligen gå ut med vår kärlek. Så den 19/6 friade han på Svedala tågstation. En plats som för oss har väldigt stor betydelse. Här möttes vi många gånger för ett snabbt hej och en kram.
AMA för evigt
Sommaren flöt på och jag har varit sjukskriven sen i maj och gav medicinering en ny chans och peppar peppar, men den har hjälpt mig att börja må bättre och få mer struktur i allt som varit kaotiskt.
Jag är fortfarande väldigt trött men det går sakta framåt. Nu väntar jag på operation för mina myom som också ställt till det ordentligt för mig och min hälsa. Kanske inte så märkligt att jag har varit trött länge…
Mer då?! Ja, Marica Silverhamn finns inte längre. Den 8:e Augusti lämnade jag min fars efternamn och blev Fru Armstrong.
Andrew Martin Armstrong + Anna Marica Armstrong= AMA Foton: Anna Dixsson
Skulle kunna skriva en lång roman om vår kärlekshistoria, vilka smärtsamma hinder vi fick övervinna och om hur kusligt lika vi är men det har jag inte riktigt tid med nu så ni får snabbversionen. Vi träffades via min bästa vän Paulina som också är gift med en engelsman., och hon hade länge pratat om att jag måste träffa Andy eftersom vi har så mycket gemensamt…anade inte hur rätt hon hade och vi skämtar numera om att ta ett DNAtest. Ha ha.
Nu bor vi hursomhelst på Limhamn i den lägenheten jag flyttade till senast och vi har äntligen börjat få någorlunda ordning på allt. Gäller att tänka till när kvadratmetrarna är få. Men det går. Finns det hjärterum så ryms man helt enkelt.
Jag började förresten att skriva på detta inlägg den 3:e september så ni förstår att det tar tid för mig att få ner några ord överhuvudtaget. Men jag vill verkligen. Vill börja skriva igen. Fast jag kan inte lova att det blir super regelbundet.
Nu vet ni iallafall hur landet ligger. Hoppas det ligger stadigt framöver. Är trött på berg och dalbanor.
Orkar inte skriva. Orkar inte förklara, så jag lånar denna text från Svenska Dagbladet, skrivet av en anonym som klockrent beskriver det jag känner.
Skam när kroppen försätts i krisläge
Det smyger sig på utan att du märker det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att du förstår går kroppen in i krisläge och när utmattningen är ett faktum är det försent att kämpa emot. Dina sinnen känns ständigt på bristningsgränsen och gör ljud, ljus och lukter till rena tortyren. Varje liten uppgift känns som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger dig. Din kropp lyder dig inte längre. Någon har hällt bly i ditt blodomlopp och du orkar knappt lyfta dina kroppsdelar. Varje steg, varje rörelse och bara det att hålla kroppen upprätt känns som ett maraton. Sen kommer smärtan. Ont i lederna, ryggen känns stel men samtidigt ostabil, magen krånglar och huvudvärken går mellan spänning från nacken till migränens ihärdiga dunkande.
På jobbet undrar de hur du mår. Hemma är de trötta på dina ständiga utbrott. Vännerna undrar varför du alltid ställer in i sista minuten och din fritid förminskas sakta men säkert till sömn framför tv:n, på bussen eller i bilkön – men allt sämre på nätterna.
Du kanske saknardin tidigare kreativitet, lusten att förändra och ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du är sen med allt. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Böckerna blir halvlästa, en tidningsartikel är plötsligt för lång för att läsas och TV-serierna har du för länge sedan somnat ifrån.
Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. För många korta sjukperioder. Du skärper till dig och går till jobbet hur dåligt du än mår. Din kropp svarar med yrsel, dimsyn, smärta och du gömmer dig för att slippa fler arbetsuppgifter. Skam, skam, skam – du klarar ju inget ting, du kanske inte är så himla smart som du trott, alla andra levererar, du har tagit dig vatten över huvudet, hur kunde du tro att du skulle klara den här nivå, loser, patetiskt, vad är det egentligen för mening med livet?
Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vadå, är jag sjuk?
Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vadå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra. Och nu kommer alla förstå vilken loser jag är. Sjukskriven för utmattning? Ja, det vet man ju hur det är med dem. Svaga men fanatiska duktiga flickor som tror att de skulle klara tempot på arbetsmarknaden. Curlar sina barn och maken. Patetiskt. De kommer aldrig tillbaka till jobb på riktigt.
Skam, skam, skam.Skönt att vara i fred men svårt att vara ensam i tystnaden. Vad är vila? Hur återhämtar du dig när tankarna bara mal på om hur det ska bli? Vården är tafatt och rehabilitering är ett fint ord som aldrig känns på riktigt. Sitt i solen. Krama ett träd. Djupandas. Rör på dig. Fundera på dina livsval. Ingen ångrar att de jobbat för lite när det är dags för att dö. Nähä, men pengarna ska ju in. Barnen måste ju äta. Och lånen ska betalas, även om räntan är lika låg som sjukskrivningstalen är höga.
Världen brinner och du orkar knappt gå ur sängen. Folk flyr för sina liv och du undrar vad det är för mening med att leva. Folk svälter och du har ingen matlust. Halva ditt arbetsliv återstår men det är ingen som tror att du på allvar ska komma tillbaka.
