Det var inte igår. Inte i förrgår heller. Det var faktiskt inte ens förra månaden eller månaden innan. Så ni förstår säkert att tystnaden här beror på något och att det är massor som har hänt under tiden.
Det sa bara stopp en morgon i Maj…kroppen vägrade gå ur sängen. Tung som bly. Jag blev rädd och förstod att det var färdiglevt för mig. Jag orkade inte mer. Efter en redan ansträngd vår med stress, segdragen influensa och myom som bara växte sig större och större så har jag blivit allt tröttare och mer utmattad.
För att inte förglömma så hade jag även lämnat bakom mig några ordentliga mardrömsår som satt djupa själsliga spår. Så summa summarum kollapsen var ett faktum och jag fick ta en rejäl timeout-från allt.
Är väl medveten om alla er läsare som förväntansfullt hoppats på någon form av förklaring eller åtminstone livstecken här inne. Jag har bara inte orkat. Varje dag var en kamp att bara klara av att andas utan att få en panikattack. I början var jag så stresskänslig att jag inte ens kunde ha ljudet på tv-nyheterna på. Varenda litet ljud var outhärdligt. och så den förlamande tröttheten som malde sönder mig inifrån och ut. Det är bättre nu. Men jag är fortfarande fasligt trött och klarar inte av för många saker utan att behöva gå och lägga mig och vila.
Det har varit svårt att acceptera. Jag som har varit känd för att hålla hundra bollar i luften samtidigt och hinna med så mycket.
Minnet är inte vad det brukade vara heller. Så jag minns inte vad jag har berättat redan och vad som är höljt i stort dunkel. Ni som följer mig på Instagram vet att det hänt några större trevligare saker i mitt liv.
Jag förlovade mig i Juni.
Efter två år av väntan och längtan så kunde jag och Andrew äntligen gå ut med vår kärlek. Så den 19/6 friade han på Svedala tågstation. En plats som för oss har väldigt stor betydelse. Här möttes vi många gånger för ett snabbt hej och en kram.
Sommaren flöt på och jag har varit sjukskriven sen i maj och gav medicinering en ny chans och peppar peppar, men den har hjälpt mig att börja må bättre och få mer struktur i allt som varit kaotiskt.
Jag är fortfarande väldigt trött men det går sakta framåt. Nu väntar jag på operation för mina myom som också ställt till det ordentligt för mig och min hälsa. Kanske inte så märkligt att jag har varit trött länge…
Mer då?! Ja, Marica Silverhamn finns inte längre. Den 8:e Augusti lämnade jag min fars efternamn och blev Fru Armstrong.
Skulle kunna skriva en lång roman om vår kärlekshistoria, vilka smärtsamma hinder vi fick övervinna och om hur kusligt lika vi är men det har jag inte riktigt tid med nu så ni får snabbversionen. Vi träffades via min bästa vän Paulina som också är gift med en engelsman., och hon hade länge pratat om att jag måste träffa Andy eftersom vi har så mycket gemensamt…anade inte hur rätt hon hade och vi skämtar numera om att ta ett DNAtest. Ha ha.
Nu bor vi hursomhelst på Limhamn i den lägenheten jag flyttade till senast och vi har äntligen börjat få någorlunda ordning på allt. Gäller att tänka till när kvadratmetrarna är få. Men det går. Finns det hjärterum så ryms man helt enkelt.
Jag började förresten att skriva på detta inlägg den 3:e september så ni förstår att det tar tid för mig att få ner några ord överhuvudtaget. Men jag vill verkligen. Vill börja skriva igen. Fast jag kan inte lova att det blir super regelbundet.
Nu vet ni iallafall hur landet ligger. Hoppas det ligger stadigt framöver. Är trött på berg och dalbanor.
Ha det fint så länge. Kram från mig ♥️
18 november, 2020 @ 11:25
Marica du är tillbaka, som jag saknat dig. Stort grattis till kärleken det är du så värd. Vet ju du haft det så jobbigt det tar tid att läka såren som gått upp.
Vacker som en prinsessa på ert bröllop och så stilig din man är. Känns glädjande att höra från dig.
Stor Kram och var rädda om er/MH Österlen
28 oktober, 2020 @ 17:49
Stort grattis till dig och din kärlek. Och när du orkar skriva och fota så ska det bli underbart att följa.
Ta hand om dig ❤️
25 oktober, 2020 @ 21:44
Åh vad roligt att höra ifrån dig! Först och främst stort grattis till kärleken, till förlovning och giftermål! ❤❤
Var rädd om dig, lyssna på kroppen stanna upp och andas…njut av det som är bra så löser sig nog allt annat så småningom!
Grattis igen, har saknat dina inlägg!
Massor med kramar från Påskallavik ❤?
24 oktober, 2020 @ 15:34
Marica ♡
Dina ord berör o jag vet hur det känns när man vill men kroppen inte kan.
Minns du att du en gång för några år sedan, när du hade varit hos Lina i Sövestad o fotat, frågade mig om du fick fota i mitt hem. Jag svarade; ja men inte nu. Det va inte klart.
Jag har haft år där allt stått stilla. Jag är ff inte klar hemma men det går åt rätt håll. Jag tänker ofta på din fråga. När ska jag kunna svara Marica att hemmet är redo!? Kanske är det för sent då så du inte fotar längre…
Jag har i 12 år tänkt/velat börja på yoga. Nu har jag börjat. Det är underbart. Det är min grej. Nu funkar det.
Jag kan inte längre jobba vaken natt på jobbet som är min egentliga anställning. Kroppen orkar inte. Men jag har haft tur o fått jouren (sover på jobb) istället.
Kroppen bromsar så man inte ska göra misstag igen. Den säger till när du ska ta det lugnt. Lyssna på kroppen o ändra livet så det funkar för dig.
Be om o ta emot hjälp och säg nej innan det blir för mkt.
Styrkekramar sänder jag till dig ♡
Ps, fantastiska foto från ert bröllop ♡
21 oktober, 2020 @ 23:13
Åh, vad rädd jag blev när jag läste rubriken. Har varit in lite nu och då för att se hur det är med dig. Chock!! Nej, nån annan skriver att du gått bort. Nu andas jag igen och är så glad för din skull, för kärleken, att du andas och du finns. Ta hand om dig ♥️ kikar om ett tag igen ?
21 oktober, 2020 @ 20:26
Vad roligt att höra från dig. Stort grattis men ta det vackert ?
21 oktober, 2020 @ 12:06
Stort grattis till ert giftermål! Ta den tid du behöver och stressa absolut inte över bloggen. Viktigast är så klart att du mår bättre igen.
19 oktober, 2020 @ 08:43
Stort GRATTIS ♥, ta hand om dig/er!
Ser fram emot det du orkar och har lust
att skriva, inga måsten finns.
19 oktober, 2020 @ 00:17
Fina du :). Härligt att du orkat skriva igen. Jag vet så väl hur det är…att inte orka…att behöva andas…andas igen…stanna upp när man vill så mycket mera…känna sig helt koko i huvet…ont i kroppen och ”torktumlaren” som bara drar igång innombords….och vila och vila. Men jag är en god bit på väg och har så mycket mer energi nu förtiden. Orkar massa men ibland tappar jag all energi… Men jag har ”blivit en expert” på att ta 15-20 min lurar för att snabbladda. (Man bör inte sova längre för då blir man bara tröttare och hamnar i djupare sömn.) Tänk på att det finns inga måsten…och tänk på dig själv som ett batteri som laddats ur och laddats ur och behöver laddas fullt för att fungera. Och även fast du laddar och känner att du har energi så måste du hålla ner tempot för att det inte ska bli helt urladdat. Det är så lätt att man känner ååååh jag har äntligen så mkt energi och orkar. Men det är då man behöver hålla tillbaka så man inte laddar ur helt igen.
Och kan bara säga UNDERBART att du träffat Andrew. Jag tror att han är jättebra för dig :). Låt honom ta hand om dig du :). Jag har ju oxå följt dig på Instagram och sett. Så himla fina bilder. Älskar den när du vänder dig om och ni går hand i hand.
Och som sagt..inga måsten om att skriva. Ta det när det känns rätt och du orkar. Jag ser fram emot att läsa när det kommer. Tacksam för dina inlägg under åren då jag läst och blivit inspirerad och gett mig energi så många gånger under min tid som utmattad. Må gott och hoppas att operationen kommer gå toppen toppen.
Kram kram Maria
18 oktober, 2020 @ 22:45
Grattis ?
Jag kommer läsa när du orkar skriva??
18 oktober, 2020 @ 21:50
Fint att läsa om er kärlekshistoria trots att allt annars inte är toppen hos/med dig! Härligt att läsa några rader också och jag hoppas att du får din energi tillbaka snart och att du finner skrivlusten – utan press!
Kram till dig
18 oktober, 2020 @ 21:47
Åh, stressa inte över att du tar en paus från bloggandet… ta hand om dig själv först och främst! De som bryr sig finns kvar. ❤️ Jag minns inte hur jag hittade sin blogg men har fastnat och stannat. Du verkar otroligt varm, genuin och omhändertagande. Jag är så glad att du funnit kärleken och är på väg att må bättre. Ta din tid… hitta tillbaka till dig själv. Andas. Allt kommer bli bra. ❤️
18 oktober, 2020 @ 20:15
Härligt att du orkar skriva och berätta hur du mår! Jag följer dig på ig så jag har sett att du gift dig men roligt att höra om hur ni träffats. Berätta gärna mer,är så nyfiken!! Tex om ni pratar engelska med din Andrew och hur länge han varit i Sverige? På tal om myom så har jag också en men inte så stor dom din. Men den vålkar mig ändå bekymmer med långa,rikliga blödningar så jag på undersökning och se vad som kan göras. Ha det bra ö.din läsare från Åbo,Finland
18 oktober, 2020 @ 20:08
Så fina ni är ❤