Det var inte igår. Inte i förrgår heller. Det var faktiskt inte ens förra månaden eller månaden innan. Så ni förstår säkert att tystnaden här beror på något och att det är massor som har hänt under tiden.

Det sa bara stopp en morgon i Maj…kroppen vägrade gå ur sängen. Tung som bly. Jag blev rädd och förstod att det var färdiglevt för mig. Jag orkade inte mer. Efter en redan ansträngd vår med stress, segdragen influensa och myom som bara växte sig större och större så har jag blivit allt tröttare och mer utmattad.

För att inte förglömma så hade jag även lämnat bakom mig några ordentliga mardrömsår som satt djupa själsliga spår. Så summa summarum kollapsen var ett faktum och jag fick ta en rejäl timeout-från allt.

Är väl medveten om alla er läsare som förväntansfullt hoppats på någon form av förklaring eller åtminstone livstecken här inne. Jag har bara inte orkat. Varje dag var en kamp att bara klara av att andas utan att få en panikattack. I början var jag så stresskänslig att jag inte ens kunde ha ljudet på tv-nyheterna på. Varenda litet ljud var outhärdligt. och så den förlamande tröttheten som malde sönder mig inifrån och ut. Det är bättre nu. Men jag är fortfarande fasligt trött och klarar inte av för många saker utan att behöva gå och lägga mig och vila.

Det har varit svårt att acceptera. Jag som har varit känd för att hålla hundra bollar i luften samtidigt och hinna med så mycket.

Minnet är inte vad det brukade vara heller. Så jag minns inte vad jag har berättat redan och vad som är höljt i stort dunkel. Ni som följer mig på Instagram vet att det hänt några större trevligare saker i mitt liv.

Jag förlovade mig i Juni.

Efter två år av väntan och längtan så kunde jag och Andrew äntligen gå ut med vår kärlek. Så den 19/6 friade han på Svedala tågstation. En plats som för oss har väldigt stor betydelse. Här möttes vi många gånger för ett snabbt hej och en kram.

Sommaren flöt på och jag har varit sjukskriven sen i maj och gav medicinering en ny chans och peppar peppar, men den har hjälpt mig att börja må bättre och få mer struktur i allt som varit kaotiskt.

Jag är fortfarande väldigt trött men det går sakta framåt. Nu väntar jag på operation för mina myom som också ställt till det ordentligt för mig och min hälsa. Kanske inte så märkligt att jag har varit trött länge…

Mer då?! Ja, Marica Silverhamn finns inte längre. Den 8:e Augusti lämnade jag min fars efternamn och blev Fru Armstrong.

Skulle kunna skriva en lång roman om vår kärlekshistoria, vilka smärtsamma hinder vi fick övervinna och om hur kusligt lika vi är men det har jag inte riktigt tid med nu så ni får snabbversionen. Vi träffades via min bästa vän Paulina som också är gift med en engelsman., och hon hade länge pratat om att jag måste träffa Andy eftersom vi har så mycket gemensamt…anade inte hur rätt hon hade och vi skämtar numera om att ta ett DNAtest. Ha ha.

Nu bor vi hursomhelst på Limhamn i den lägenheten jag flyttade till senast och vi har äntligen börjat få någorlunda ordning på allt. Gäller att tänka till när kvadratmetrarna är få. Men det går. Finns det hjärterum så ryms man helt enkelt.

Jag började förresten att skriva på detta inlägg den 3:e september så ni förstår att det tar tid för mig att få ner några ord överhuvudtaget. Men jag vill verkligen. Vill börja skriva igen. Fast jag kan inte lova att det blir super regelbundet.

Nu vet ni iallafall hur landet ligger. Hoppas det ligger stadigt framöver. Är trött på berg och dalbanor.

Ha det fint så länge. Kram från mig ♥️