Livet efter

Hej där allihop!

Har varit hemma i en vecka nu och lite till efter min hysterektomi. Alltså vilken pärs det har varit. Fattade inte riktigt hur påverkas jag skulle bli av detta stora ingrepp. Lite enfaldigt tänkte jag nog att precis som efter mina förlossningar skulle jag vara på benen direkt.

Nu är ju inte en bukoperation samma sak som en förlossning. Men det var det enda jag kunde jämföra med. Kejsarsnitt har jag aldrig gjort men antar att det är samma typ av ingrepp. Hur som helst så har det varit tufft. Riktigt tufft. Men nu börjar jag sakta känna mig piggare. Även om det fortfarande är mycket vila som gäller.

Dagen innan operationen fick jag mitt hår fixat av Sarah. Om jag dör ska jag åtminstone ha snyggt hår, skojade jag. Hon uppskattade inte mitt skämt och hotade med att: I’ll kill you if you die. Ha ha.

Kvällen innan tog jag mitt ”sista” bad på väldigt lång tid. Så Andrew tyckte det skulle ha det lilla extra och fyllde karet med körsbärsblommor och tända ljus…vi brukar tappa upp romantiska bad åt varandra då vi älskar känslan av att vara på spa.

Sen blev det bums i säng. Fick min inskrivningstid kl 06!!! Det blev inte många timmars sömn då jag var nervös.

Efter att mannen kört mig till sjukhuset så blev det provtagning och lite allmän information innan jag fick byta om till operationsoutfit och körd till salen där operationen skulle utföras.

Jag fick världens finaste narkossköterskor Nicklas & Jonas som verkligen fick mig att känna mig lugn och trygg.

Nicklas, en stor skäggig och tatuerad man frågade mig om jag ville ha någon speciell sång spelad när jag skulle sövas(så fint) så jag bad de sätta på Saturn med Sleeping at last som spelades under vår vigsel och betyder väldigt mycket för oss…får tårar i ögonen varje gång jag tänker på det.

Innan jag somnade tog han min hand och höll den och sa: tänk tillbaka till Mj’s där du gifte dig med din man. Sov gott. Vi ses när du vaknar….

Som sagt, kan inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på det.

Efter uppvak och en hel del yrande, (började tydligen prata engelska med den konfunderade sköterskan)så fattade de att jag ville prata med Andrew. Kanske inte så märkligt egentligen när den första man pratar med varje morgon är sin man…

Nåväl, morfinet gjorde mig inte direkt gott utan jag var väldigt illamående och snurrig och sa nog en hel del knasiga saker.

Jag stannade två nätter på sjukhuset och åkte med nöd och näppe hem för jag var väldigt svag och yrslig varje gång jag reste mig upp. Dag två var nog värst smärtmässigt. Vaknade av smärtan och grät som ett barn faktiskt. Jag har liksom fött barn utan mer smärtlindring än lustgas men denna smärta var mycket värre om ni frågar mig. Usch.

Fyra dagar efter operationen så var jag fortfarande väldigt svullen men såret verkar ha läkt på fint för det var inte mycket som läckte. Sensuella sjukhustrosor, eller hur! Ha ha.

Nu har det gått ytterligare en vecka och jag kan äntligen ta mig upp ur sängen själv utan att det gör för ont och även gå korta sträckor utan stöd. Jag har varit väldigt svag efter pga lågt blodtryck och blodvärden som sjunkit igen men det kommer bli bättre.

Det börjar som sagt läka ihop bra och nu kliar det som tusan i såret vilket är ett gott tecken. Tycker kirurgen har gjort ett bra jobb och jag hoppas att allt drar ihop sig bra och läker snyggt då den fåfänga i mig inte vill ha någon putande ”smiley” längst ner på magen…

Det blir mest ryggläge just nu i alla fall. För att motverka blodproppar de första sju dagarna så var jag tvungen att ta blodförtunnande sprutor varav blåmärkena på låren. Det var lite läskigt så Andrew fick göra det på mig. Men nu är det också över. Jag tar inte ens värktabletter mer.

Har dock ätit två homeopatiska medel som heter Arnica montana (slåttergubbe)& Calendula oficinalis (ringblomma) som skyndar på läkningsprocessen och jag är övertygad om att det faktiskt har hjälpt för såret känns knappt vare sig invändigt eller utvändigt. Visst, det är fortfarande lite ömt och jag måste såklart vara försiktig och inte anstränga mig fysiskt nån månad framöver men det känns hoppfullt. Heja kroppen alltså! Vad fantastiskt den är konstruerad.

Har säkert glömt en del detaljer kring ingreppet men det kompletterar jag i ett annat inlägg i så fall. Det är inte mycket som skrivits om myom och hysterektomi, noterade jag när jag googlat så jag tänkte att jag kunde bidra med nåt kanske genom att dela information och bilder på hur min resa sett ut.

Har ni frågor så ställ de! Tycker det är sorgligt att så få känner till denna vanliga ”sjukdom” som verkligen kan ”förstöra” så mycket i en kvinnas liv…

Okej.. det var vad jag orkade med idag. Men jag uppdaterar igen från min läkningsprocess. Vill passa på att tacka alla som skrivit fina meddelanden och kommentarer på min instagram. Det betyder.

En dag i taget. En sak i sänder.

Kram från nej.