Mot ett liv utan livmoder

Hej mina vänner!

Som ni förstår har det varit mycket i mitt liv igen, senaste tiden. Har egentligen en hel massa jag vill dela med mig av men vet inte var jag ska börja då allt är en enda geggig röra i den konstanta hjärndimman.

Efter en lång höst med trötthet, utmattning och värk så kom min läkare på att jag hade anemi till följd av myomen jag bär på och som orsakar kraftiga och långdragna blödningar. Nu senast blödde jag i 11 dagar i sträck. Alltså hallå-onormalt!!

Inte konstigt att jag varit trött.

Nu stundar i alla fall min operation om två veckor som jag väntat på sen i oktober…Egentligen skulle jag opererats redan den 13:e April men dagen innan blir Stella jättesjuk så min operation blev inställd i sista stund.

Folkets park i rosa skrud.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag känner mig minst sagt splittrad till denna operation. Har under hela hösten försökt med olika alternativa metoder för att få myomen att krympa och ett tag kändes det som att det verkligen gick på rätt håll. Efter att jag blev vegan i december så började jag snabbt se positiva förändringar och det lutade faktiskt åt att jag skulle få prova en ny metod med microvågor i Stockholm. Men efter att ett ultraljud som gjordes i mars, konstaterades att myomen växt ytterligare sen förra året i maj (alltså har inget ultraljud gjorts emellan) så tappade jag gnistan. Läkaren i Stockholm ansåg att det stora myomet på 10 cm är i största laget för att behandlas så jag tog ett beslut om att genomgå hysterktomi i alla fall.

Men det känns så vemodigt. Så sorgligt. Som att jag blir rånad på något.

Min livmoder.

Nåt inom mig känner lite skam över att jag ska operera bort den. Precis som att min kvinnlighet sitter i det organet. Som att jag kommer bli en avart utan samma värde än andra kvinnor…

har gråtit jättemycket när jag läst om ingreppet och livet efter. Det verkar vara så delade meningar om hur allt blir efteråt. Är rädd.

Känner mig stundtals tramsig och svag. Jag brukar ju reda mig själv, klara av motgångar och allehanda kriser. Men nu känner jag mig liten, ynklig och sårbar. Det är en ytterst obekväm känsla måste jag medge. Ja rentav läskig till och med. Att jag ska sövas och bli skuren i lockar inte nämnvärt heller. Usch.

Hur som havet, som jag brukar säga…det löser sig. I detta nu väntar jag faktiskt på ett covid testsvar. Min bror som bor i samma trapp som oss insjuknade i Corona för några dagar sen och vi sågs som hastigast förra torsdagen. I förrgår började jag känna mig vissen. Om min operation blir uppskjuten igen så börjar jag på riktigt undra om det verkligen är ”meningen” att jag ska genomgå den…

Som sagt, 12 dagar kvar. Jag håller er uppdaterade.

Det är i alla fall vår nu. Om än väldigt kallt. Jag har funnit lite glädje i att fixa på vår lilla balkong åtminstone. Visar i nästa inlägg. Otåliga kan tjuvkika på min instagram.

Ha en finemangers Fredag nu allesammans. Vi ses och hörs igen.

Kram

You may also like

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.