Våga prata om psykisk ohälsa

Idag är det exakt ett halvår sen Tobias valde att möta döden på ett järnvägsspår utanför Uppsala.

Jag kommer aldrig glömma samtalet från min bror den där aprildagen när vi satt och fikade hos mamma i allsköns ovetskap om att min barndomsvän gjort slut på sin långa ångest bara några timmar efter en trevlig påskmiddag med sin familj.

Jag visste dock omedelbart att det handlade om Tobias när jag hörde min brors tårdränkta röst som knappt bar när han endast hann säga:

Kanske inte ska förstöra er mysiga fikastund...och jag med ens skriker rakt ut:

Säg inte att Tobbe tagit livet av sig..!!!

Ja, det var mina exakta ord.

Hur jag visste det?  Jag bara kände det på mig. Hade pratat och övertalat honom några veckor innan om att åka utomlands för att komma bort och bearbeta ett trauma han upplevt på sitt arbete då han blivit utsatt för ett dödshot. Något som fick hans ångestfyllda bägare att fullständigt rinna över.

Men aldrig i min eller någon annans fasansfullaste tanke hade vi trott att ”världens mest levnadsglada Tobbe” skulle välja att göra slut med livet.

Tobias 1977-2015

Har av respekt för familj och anhöriga tidigare inte skrivit mer än bara det ytligaste av vad som hände i våras men jag känner att jag inte kan och vill hålla tyst om detta som tar mer än 1500 människors liv varje år.

Psykisk ohälsa har fortfarande en sån tung skämsstämpel på sig trots att det idag är sorgligt vanligt och fler människor än någonsin som mår fruktansvärt dåligt och bär på ångest.

Jag är en av dem.

Det som hände Tobias kunde likaväl hänt mig.

Denna skam måste lyftas bort då depression är en lika allvarlig sjukdom precis som cancer, diabetes och alzheimer och faktiskt inget att skämmas för.

Ändå skäms man, och mår ännu sämre för att visa sig svag i ett samhälle som bara dunkar de starka och lyckade i ryggen och där det liksom inte finns plats för miserabel ångest i en ”lycklig Facebookvärld”.

Ändå är det över 1500 själar som tar en alltför stor plats i verklighetens svarta statistik.

Det är mer än fem gånger fler än i trafiken.

Att tala om självmord tar inte liv men att inte tala om det kommer göra det.

Våga prata, våga fråga. Det kan vara avgörande.

Av en slump såg jag att Mind idag den 7:e oktober kl 14 öppnar Självmordslinjen en chatt & telefonlinje som kommer vara öppen dygnet runt för de som funderar på självmord eller har anhöriga i riskzonen och som behöver prata.

Tel nr: 90101

Sprid detta vidare då det är oerhört många som behöver någon att prata med. Fortsätt att prata om denna ohälsa så kanske vi slipper se en fortsatt stigande svart statistik och sluta skäms för att du är mänsklig.

Tack för att du läste detta!

Continue Reading

Att bli rädd för sin egen glömska…

Jag vet inte om jag förklarat detta mer ingående än bara nämnt det i förbifarten men jag lider av en riktigt besvärlig glömska!

Det viftas med all säkerhet bort av en del med föreställningar om att det är en simpel vit lögn man drar till med när saker som är tämligen enkla att minnas, i mitt fall är helt utraderade ur mitt minne.

Foto: The Shining

Känns som jag kämpar i en omöjlig labyrint, fyllda av dead ends och ofullständiga ledtrådar för att kunna väva samman alla minnesändar.

Vill därför understryka att ingen lider mer än jag själv…jag som varit så organiserad och haft ett grymt namn, nummer och faktaminne. Nu kan jag titta på en ytterst välkänd person och förtvivlat leta i minnesbanken efter namn och eventuell personlig relation utan fruktsamt resultat…

Sista tiden har vissa enkla göromål, som att flytta ett föremål till ny position fått  mig att grundligt ifrågasätta min mentala hälsa eller sonika tro att något illvilligt övernaturligt väsen spelar mig ondskefulla spratt då jag inte har minsta susning om att jag själv skulle ha ändrat ett tings geografiska läge…

Blir rädd för mig själv!

The scariest twins ever, på besök hos mig snart, eller 🙂 (För övrigt en grym Kubrick klassiker,ni har väl sett den?)

Den återkommande responsen på mina oroliga tankar om både Alzheimer och för tidigt åldrande från familj, vänner & bekanta är :

S T R E S S 

Säkert är de så. Stress är livsfarligt i förlängningen, det vet jag bevisligen redan. Men hur långt tid ska det ta för att läka hjärnan från diverse kognitiva ärr?

Någon som överlevt?

Jag har både fått önskningar om att ta upp ämnen som både min ADHD, den psykiska ohälsan i allmänhet och andra kanske mer angenäma ämnen som resetips, inredning & måleri/diytips, och tro mig, det har jag faktiskt inte glömt…helt. Har flera påbörjade inlägg som jag vill slipa lite på innan jag publicerar de.

Hur som haver mina vänner, vi tar en dag i sänder va?

Jag skyndar för närvarande långsamt så att inte den inspirerade fragila fjärilen fullständigt pulvriseras av prestationshets!

Önskar eder alla en grymt skön Torsdagskväll. Är ni på AW månntro eller förbereder ni er borg för helgens avkopplande rekreation?

Hursomhelst så hoppas jag ni har det fint var ni än befinner er.

Continue Reading