God Måndag då!
Trots att jag bott själv i två månader känns det först nu som att separationen är på riktigt efter att huset är tömt och avslutat. Märkligt på något vis. Antar att det mesta kommer att gå på rutin snart och kännas som att det alltid har varit så här. Varannan vecka mamma…smakar lite misstänksamt på orden som något jag förväntar mig ska ha en obehaglig taste. Kommer ta tid att vänja sig vid den smaken.
Min lilla tandlösa skrutta. Som jag saknar den ungen. Blir så himla ledsen när jag tänker på hur hon ska behöva alternera mellan två boenden. Men hade det funnits minsta lilla tvekan om att det hade kunnat gå att rädda kärnfamiljen så hade jag inte suttit här i min tvåa. Tro mig. Har redan gått genom skärselden för att hålla ihop det som föll isär för varje dag som gick och dessutom gett det mer än en chans. Vissa saker ska dock kanske inte kämpas så hårt för när till och med hälsan börjar svikta…det har jag i alla fall lärt mig från denna mödosamma historia. Kommer i fortsättningen vara supersensitiv och observant på tidiga varningstecken…
Nu ska jag i alla fall se framåt och inte bakåt för då är det lätt att man snubblar igen. Och det hade ju varit himla onödigt nu när jag precis fått upp farten.
Får avrunda och önska er en skön start på veckan. Nu väntar jobbet!
Hej på några stunder.
❤️
4 april, 2016 @ 08:57
Varför kan inte livet va lätt och balanserat, varför ska vi ständigt prövas, var det så här livet skulle bli, ja den frågan kan man ofta ställa sig och får vi då några svar, tveksamt. Men hur jobbigt vi än har det så finns det folk som har det värre. När en go vän ringer och säger att den hemska sjukdom som vi fasar satt sig i huvudet då får man andra tankar. De där rummet som behövdes städa vad har det för betydelse, men så är det ofta, vi behöver en påminnelse om hur hemskt livet kan va. Tror det blir mycket bra för dig och de dina, barn har en förmåga att anpassa sig snabbt, det är vi vuxna som tänker i andra tankar.
Fin start på veckan. Kram/MH