Det var som sagt en känslomässig dag igår därav noll uppdatering här på bloggen.
Jag kände mig mest som en slagen kämpe när arbetsdagen led mot sitt slut och vissa saker började sjunka in. Som att jag aldrig kommer sätta nyckeln i låset till mitt lilla hus igen. Att jag aldrig kommer kratta grusgången mer. Aldrig se Stella springa över till Nea & Inna för att leka eller möta henne från skolan, eller stå och språka med Anna över staketet igen.
Utöver dessa uppenbara saker som känns så vemodiga nu när allt är över kommer även den stora sorgen över att familjen snart är splittrad även på pappret.
Även om det är en stor sorg så vet jag att lyckan kommer le bakom nästa hörn om jag bara tar mod till mig att gå dit och kika. Längtar till en ordentlig vår och sommar nu. Om den bara ville uppenbara sig.
Nu ska jag sätta mig på min balkong en stund och dricka en kopp kaffe. Tack för alla lyckönskningar och fina kommentarer. Det går rakt in i hjärtat. Ses senare.
❤️
2 april, 2016 @ 18:24
Även om det säkert är så, som du skriver, att lyckan och nästa kapitel av livet väntar bakom hörnet är det alla gånger viktigt att verkligen också tillåta sig sörja, sakna och älta. Det ÄR en sorg att livet inte blir som man hoppats och det ÄR drömmar som får lov att ändra riktning. Tycker att du skriver väldigt ödmjukt och fint om resan det innebär… All lycka till…