Det blev inte som jag hade tänkt det…det där som kallas livet, ni vet. Och det är en stor sorg.
Jag sörjer ett liv som gått förlorat. En vision om kärnfamiljen där mamma, pappa, barn bor tillsammans. Lever, samarbetar, växer, skrattar, gråter, stöttar, älskar och är.
24-7
Inte varannan vecka. Inte helgvis. Eller kanske bara ibland.
Mitt livsprojekt, drömmen om en familj är mitt största misslyckande.
Jag har haft enorma krav på mig själv som mamma och framförallt människa. Jag skulle minsann inte göra si eller så och skilja mig fanns inte i min värld.
Tills orken & glädjen fullständigt sinade och den äktenskapliga dansen mest kändes som en enmanstango.
Så jag lämnade ett liv jag byggt upp och blev mamma på halvtid och tvingade barnen till ett liv i kappsäck på heltid. Stackars ungar.
Mitt i den misären tog jag nya marker som en pånyttfödd människa. Prövade på saker, träffade nya människor, reste dit jag ville och gjorde det jag alltid velat göra. Mådde bra. Men samtidigt så otroligt illa över att så abrupt dra bort det värmande täcket från små väsen som är för unga att väckas från sin Tummelisasömn.
Då jag mötte kärlek igen och åter började bygga på familjedrömmen trodde jag aldrig att jag skulle behöva utsätta ännu ett barn för livet i kappsäck.
Nu blir det tyvärr så.
Och det är en stor sorg att sörja ett liv som åter gick förlorat.
8 februari, 2016 @ 20:08
Skickar dig en STOR kram, en STOR värmande sol och massor med styrka!!!!!
8 februari, 2016 @ 13:23
Hej,
Skickar dig all styrka och förstår precis vad du menar. Jag lever själv med mina två barn från två förhållanden och jag är ledsen varje dag över att vi inte lever i en familj med två vuxna. Oavsett om jag träffar andra män i framtiden att leva med, så kommer de aldrig vara så intresserade av mina barn och hur det går för dem. Vetskapen att inte åldras med en person och tillsammans glädjas åt barn och barnbarn är tung. Kram
8 februari, 2016 @ 12:52
Så trist att höra. Förstår att du ser det som ett misslyckande – men från ett lyckligt skilsmässobarn kan jag säga att vi tar ingen skada. Vi tar ingen skada så länge vi inte behöver välja sida, så länge ingen av våra föräldrar bråkar inför oss, så länge vi är älskade och trygga.
Plötsligt blir det ju dubbelt av allt … dubbla julfiranden, om man har tur – dubbla födelsedagsfiranden.
Dina barn har underbar föräldrar som älskar dem. Det är en övergångsperiod för man vet inte hur det kommer att bli … men sen så.
Kramar i massor
8 februari, 2016 @ 12:41
Vilket fint inlägg om något smärtsamt. Varmaste kramar till dig Marica! <3
8 februari, 2016 @ 12:39
Förstår att det är enorma känslor och tungt att gå igenom, men kan nog inte helt förstå et då jag inte behövde känpa den kanpen i livet och hoppas jag slipper, för man vet ju faktiskt aldgrig vad som vänta kring hörnet. Jag tänker på sig och önskar jag kunde ge dig styrka. Ta hand om er. Kram
8 februari, 2016 @ 12:12
Stor kram Marica >3
8 februari, 2016 @ 11:58
Fint du skriver. och så fin du var i det ljusa håret!
Jag läste för ett tag sedan om funderingar kring ödet och livets prövningar. Varför ska man möta vissa människor som det ändå inte blir en livslång relation med.
Ja för att ibland är det meningen för att en av dina livsuppgifter kan vara att ”lära” den andra parten någonting viktigt om livet. Vet inte om du förstår vad jag menar, detta var en förkortad version av texten för jag hittar den igen igen.
Men jag har själv ibland funderat över vad ska jag lära mig av detta? Och då insåg jag att ibland är det alltså så att det är någon annan som ska lära sig av något av mig….
Kram på dig! Idag är det nymåne vilket innebär nystart i livet <3
8 februari, 2016 @ 09:39
Underbara du ❤️ Det gör mej ont att läsa.
Massa kärlek och styrkekramar från mej
7 februari, 2016 @ 19:47
Jag skilde mig efter att ha varit gift i 42 år. Det var 25 år för mycket. Strävade på i alla år och trodde att det skulle nog bli bättre. Drömmen om att vi skulle åldras tillsammans, resa och ha det bra grusades när jag till slut insåg att det där bara var en dröm som inte skulle uppfyllas med denne mannen. Man ska inte vänta för länge.Det blir inte bättre. Man växer ifrån varandra och hur ska man någonsin kunna mötas igen?
Nu känner jag mig fri. Har stått på egna ben nu i 3 år. Jag mår bra men sörjer det som kunde ha varit.
Jag förstår att det är jobbigt när man har små barn, mina var ju vuxna och utflugna. Jag tror nog att du gjort ett bra val. Nu får du försöka se positivt på framtiden.
Lycka till!
7 februari, 2016 @ 19:16
Styrkekramar <3 Tack för en fin o genuin blogg!
7 februari, 2016 @ 18:10
Skilsmässa för mig för 8 mån sedan, känner igen så mycket du skriver..lämnat huset där jag trodde vi skulle bli gamla tillsammans osv. Mina barn har flyttat hemifrån men sorgen över att vår familj splittras finns ändå. Kämpa på det går upp o ner, vissa dagar är skit andra riktigt okej .Kram
7 februari, 2016 @ 18:09
Fina Marica! Livet blir inte alltid som man tänkt sig och det är absolut inte en dans på rosor. Oavsett hur familjen ser ut så gör vi nog det som är bäst för just vår familj. Man kan inte utplåna sig själv för att hålla ihop en sk kärnfamilj, vem blir lycklig av det? Nu har jag ”turen” att ha hittat den rätte, vi har levt ihop i 25 år o varit gifta i 22, vi har 4 barn, 14-23 år. Det har inte alltid varit rosenrött… Men som sagt vi hade turen att hitta varandra. Jag hoppas innerligt att både du och dina barn är och får vara lyckliga så som er familj ser ut!
Massor med kramar till dig finaste Marica.
7 februari, 2016 @ 16:32
Så tråkigt att höra, men det kommer att bli bra. Det ordnar sig till slut. Det gör ju alltid det, även om det inte känns så. En klen tröst i stunden och jag skickar massor av styrkekramar till er!
Stor kram <3
7 februari, 2016 @ 16:14
Älskade, fina, goa, underbara du.
Du vet var jag finns.
Förstår att det är jobbigt för dig just nu.. Och förhoppningsvis blir allting bättre med tiden. Jag finns här, alltid ❤️
7 februari, 2016 @ 14:50
❤️
7 februari, 2016 @ 14:37
Förstår att det känns tungt nu, men nu kan det bara bli bättre. Fortsätt kämpa Fina Marica, stor kram till dig
7 februari, 2016 @ 13:09
Ja varför, den frågan kan vi människor alltid ställa oss, varför just jag varför just nu.Livet är dom en karusell, ibland snurrar den rätt och ibland fel och inte alls som vi önskar och vill. Jag frågar mig ofta vad är det för öde från början som gör att vi träffar den partnern som vi hoppas dela livet med. Tycker det är oerhört trist för de som verkligen satsar allt vad som man kan och orkar och i alla fall så slåss det sönder. Det är ju ofta många år och man kan nog inte sopa allt under mattan när barn finns med i bilden. De som vi satt till livet och ska vårda och älska tills vi inte finns mer.
Hoppas innerligt att du hittar balansen i livet och vem vet en vacker dag så står den där människan som kommer dela resten av ditt liv med dig. Som jag sagt en del gånger så känns du så äkta, så genuint trevlig, en männsika med omtanke, känslor och glädje i för framtiden.
Lev väl och solsken till dig nu när du behöver det som mest.
Kram/MH