Familjärt, Inredning, Inspiration, Krönika

Fredagsdramatik

2 kommentarer

Skönt med Fredag igen då!

Förra veckans flygresa upp blev minst sagt en dramatisk upplevelse för mig som efter allt som hänt hade nerverna utanpå och i princip började gråta för minsta lilla incident.

Först en timmes terapi med Fnulan som flög samtidigt.

Sen hände det som INTE får hända!

 

 Foto: Amy Neunsinger för Rachel Ashwell 

När vi klivit av planet i lungan ro och skiljs åt går jag runt halvt medvetsbefriad tills jag plötsligt kommer på att jag ska svara på ett sms som min moster skickat som jag ska bo hos. Men VAR är mobilen???

Jag har bara handbagage och väska och dessa töms bokstavligen ut och in men INGEN mobil. Måste ha glömt den på sätet när jag tog ner min väska. PANIK!

Här står jag ensam på Arlanda, utan mobil, utan pengar då jag hade alla korten i mobilcaset och INGA telefonnummer att ringa då jag inte kan ett enda nummer utantill förutom 1177 😉

VAD GÖR MAN?

Efter att ha försökt komma tillbaka in i gaten och planet vilket är omöjligt och pratat med x antal personer som skickat mig både hit och dit utan fruktsamt resultat och dessutom informerats om att mobilen inte legat på sätet då de kollat så är jag fullständigt hysterisk och gråter hejdlöst och ogenerat.

Ett praktpsykbryt alltså!

Går till informationsdisken och möter en vänlig själ vid namn Maria Sjödin som låter mig låna telefon och googla lite nummer samtidigt som hon kollar en extra gång om planet verkligen genomsökts ordentligt. Några samtal senare hör jag henne utropa: Nä, är det sant, gulle dej, ja just det…Marica Silverhamn på första raden!!!

Trodde jag skulle svimma!

Tack vare denna underbara och hjälpsamma människa fick jag tillbaka min mobil och kunde därmed fortsätta leva. Ha ha, helt sinnessjukt att ens liv ligger i denna apparats händer.

Tusen Tack om du läser det här!

Denna lååånga förmiddag mötte jag flera hjälpsamma fina människor b la Anne som bjöd mig på en kaffe och bulle. Så fin gest som jag absolut ska föra vidare.

Det finns hopp om mänskligheten!

Nu ska jag åka in och hämta ett fint paket från FEMME Collection!

Sen ska ni få se vad jag fick av Hannah.

 

 

Continue Reading

Event, Inredning, Inspiration, Krönika, Tips!

Konstnär 1 & ”världen-är-liten-anekdot”

Inga kommentarer

Det blev sannerligen en ordentlig dos inspo denna helg!

Har ju jobbat så mycket de senaste åren att jag tappat bort mig själv lite grann, eller ganska mycket. Det som blev mest lidande var kreativiteten som dog bit för bit när pressen blev för stor.

Till slut vet man inte ens vad man gillar längre. Vem man är.

Inte bra.

Det HÄR gillar jag dock!

Caroline Dahlgren ’s konst gör mig glad, upprymd, nyfiken och förbaskat imponerad!

I sin ateljé på Per Helsas gård har hon skapat en egen parallell värld, som ett enda stort tittskåp vilket väcker den lilla människan i mig och får mig att vilja leka… med typ…dockor igen. 

Hon har utöver måleriet dessutom börjat skulptera. Det är som att målningarna fått liv och tagit sig verkliga gestalter.

Jag ÄLSKAR verkligen hennes skapelser och hoppas en dag få ha något av hennes alster i min ägo.

Nu till min lilla anekdot som delvis har med den här dörren att göra…(ursäkta suddigheten)

Dörren som numera står i Carolines ateljé kommer från min butik Silverhome och köptes av en mycket trevlig kvinna vid namn Anna-Lena som kom att köpa en hel del möbler och inredning av mig.

Vissa kunder klickar man rätt omgående med och vi hade många samtal om allt och inget. En dag kom hon in i butiken med sin dotter som hon pratat mycket om som var konstnär. Det visade sig vara Caroline som var skaparen av dessa otroliga tavlor.

Inget konstigt med det kanske men till saken hör att jag alltid stött på henne genom åren som man gör med vissa personer och som tycks röra sig i samma banor på något vis men som man egentligen inte känner.

Hur som helst, fortfarande inget konstigt med det. Liten rolig slump bara.

Dock började vi prata om ursprung och det kom snart fram att hon var från västkusten och att Caroline bland annat hade bott och gått i skola i Falkenberg.

Där min David är ifrån.

När jag sedan nämner det för mannen då jag varit eld och lågor över Carolines otroliga talang och pratat rätt mycket om Anna-Lena hit och dit, ”och är det inte lustigt att de också är från Falkenberg” så säger han helt random ;

Caroline… Dahlgren? Vi gick i samma klass hela grundskolan!

Sa någon att världen är liten? Den är en ankdamm skulle jag våga påstå. 🙂

Konststoppet vi gjorde efter Caroline var hos ingen mindre än multibegåvade Thibo Girardon aka Panda da Panda  & hans syskon som ställde ut i helgen.

En liten rolig twist kommer där också som jag ska berätta sen.

Continue Reading

Familjärt, Krönika

Att bli rädd för sin egen glömska…

4 kommentarer

Jag vet inte om jag förklarat detta mer ingående än bara nämnt det i förbifarten men jag lider av en riktigt besvärlig glömska!

Det viftas med all säkerhet bort av en del med föreställningar om att det är en simpel vit lögn man drar till med när saker som är tämligen enkla att minnas, i mitt fall är helt utraderade ur mitt minne.

Foto: The Shining

Känns som jag kämpar i en omöjlig labyrint, fyllda av dead ends och ofullständiga ledtrådar för att kunna väva samman alla minnesändar.

Vill därför understryka att ingen lider mer än jag själv…jag som varit så organiserad och haft ett grymt namn, nummer och faktaminne. Nu kan jag titta på en ytterst välkänd person och förtvivlat leta i minnesbanken efter namn och eventuell personlig relation utan fruktsamt resultat…

Sista tiden har vissa enkla göromål, som att flytta ett föremål till ny position fått  mig att grundligt ifrågasätta min mentala hälsa eller sonika tro att något illvilligt övernaturligt väsen spelar mig ondskefulla spratt då jag inte har minsta susning om att jag själv skulle ha ändrat ett tings geografiska läge…

Blir rädd för mig själv!

The scariest twins ever, på besök hos mig snart, eller 🙂 (För övrigt en grym Kubrick klassiker,ni har väl sett den?)

Den återkommande responsen på mina oroliga tankar om både Alzheimer och för tidigt åldrande från familj, vänner & bekanta är :

S T R E S S 

Säkert är de så. Stress är livsfarligt i förlängningen, det vet jag bevisligen redan. Men hur långt tid ska det ta för att läka hjärnan från diverse kognitiva ärr?

Någon som överlevt?

Jag har både fått önskningar om att ta upp ämnen som både min ADHD, den psykiska ohälsan i allmänhet och andra kanske mer angenäma ämnen som resetips, inredning & måleri/diytips, och tro mig, det har jag faktiskt inte glömt…helt. Har flera påbörjade inlägg som jag vill slipa lite på innan jag publicerar de.

Hur som haver mina vänner, vi tar en dag i sänder va?

Jag skyndar för närvarande långsamt så att inte den inspirerade fragila fjärilen fullständigt pulvriseras av prestationshets!

Önskar eder alla en grymt skön Torsdagskväll. Är ni på AW månntro eller förbereder ni er borg för helgens avkopplande rekreation?

Hursomhelst så hoppas jag ni har det fint var ni än befinner er.

Continue Reading

Inredning, Inspiration, Krönika

Är ditt liv en tävling?

4 kommentarer

Som jag skrev härom dagen, ibland får man omvärdera det man lägger sin tid på och prioritera om…

En av mina bloggvänner här på portalen har gjort det och jag tänker också göra det. Fokusera på det viktigaste.

Det viktigaste är inte hur jag själv eller mitt hem ser ut däremot hjärntvättas vi med just den snedvridna informationen på vilken social kanal som helst. Även om det onekligen spelar roll. Det är viktigt för välbefinnandet att trivas med sig själv och hur man bor…

Dock tycker jag att fokus på vad du äger, har på dig och hur du tar dig ut får osunt mycket uppmärksamhet. Känns som att allt blivit en löjlig tävling där flest likes och hejarop vinner. Resten ska stå i skämsvrån i sin förra säsongen inköpta outfit och omoderna inredning.

Saknar ganska ofta tiden då varken mobiltelefoner eller internet fanns.

Du behövde inte vara tillgänglig 24-7 förr i tiden. Ville man få tag i någon ringde eller helt sonika gick/cyklade/åkte man till vederbörande och knackade på. Var de hemma så var de hemma och förhoppningsvis öppnade de när du stod utanför.

Jag är långt i från den första som belyser det här men jag är fullständigt övertygad om att de flesta känner av teknikstressen med ständiga uppdateringar om vad som är ”rätt” att äta eller ha på sig att det mer eller mindre gör oss sjuka, olyckliga och ensamma.

För är det inte ironiskt att trots att vi är mer uppkopplade än någonsin med outtömlig  information endast ett musklick bort så har vi aldrig varit så vilsna och förvirrade som vi är nu…

Idag har jag i alla fall tagit vara på den fantastiskt fina dagen som bjöd på solsken, blå himmel och årets första geting. Krälat på alla fyra i lavendelrabatterna har jag också hunnit med.

Ren och skär lycka!

Mer gardeninspo kommer då jag har massor av härliga projekt på gång där och så lite annat så klart 😉

Ha en skön Söndag var ni än befinner er.

Continue Reading

Inredning, Inspiration, Krönika

Fördomar & utmaningar

Inga kommentarer

 Halva vardagsveckan avklarad då!

Har rastat mig själv och Stella en stund i friska luften idag fast att lilljäntan fortfarande är lite hängig. Tror dock inte det är nyttigt att bara ligga inne och andas samma unkna luft dag ut och dag in så det blev en liten vända.

Jag försöker utmana mig själv varje dag genom att göra något som är lite skrämmande och även slå hål på mina fördomar som jag tror var och varannan människa har.

Idag t ex ringde jag ett jobbigt samtal.

Hatar att prata med auktoriteter av olika slag och drar mig jämt för de där magknipskonversationerna.

 Därefter utsatte jag mig för nästa utmaning och åkte en helt annan väg än jag brukar och besökte en, vi kan kalla det mindre ort i hjärtat av Skåne.

Jag har alltid föreställt mig att denna by är ett grått, deppigt & lite smårasistiskt samhälle med halvskumma, tribaltatuerade & foppatoffelbärande bikerwannabes som hyser oförklarlig förkärlek till marknadstishor med ”ylande vargar i månsken”. Inte att förglömma illa kombinerad med en skinnväst, hur nu i hela friden den kombon ens borde förenas men i alla fall…

Foto: Lånad

Lite högmodigt av mig måhända men det här är en typisk Maricafördom som jag minsann tänkte få dementerad eller bekräftad genom detta studiebesök.

Då jag saknar kännedom om ortens utbud och dagligvarubutikers lokalisering stannade jag lite random på en gata utanför något som liknar en slags krims krams butik för att bli mer upplyst.

När jag kliver in möts jag av fördom nummer ett:

Trevlig butiksinnehavare ekiperad i vad ? Jo, inget mindre än foppatofflor & formlös t-shirt gissningsvis införskaffad på Kiviks marknad  -89. Jag förvånades faktiskt av att den vämjeliga mismatchen inte besudlades ytterligare med en noppig munkjacka i fleece…

I byns största matbutik möter jag dessvärre fördom nummer två:

Misstänksamma blickar mot den tämligen okände bybesökaren (alltså jag) och därmed tydlig ovilja att förse denna främling med service och hjälp.

Behöver jag tillägga att även utan illavarslande banjospel var stämningen…kymig.

Att samhället (ort,by,samhälle vad är egentligen skillnaden?) för övrigt har noll charm gällande arkitektur, miljö ja allt och faktiskt är lika grå som Lunds Domkyrka förstärker i allra högsta grad mina fördomar.

Men jag gav det en chans, hur som helst…

Imorgon väntar nya utmaningar som kanske att möta horder av ilskna reaktioner över min förskräckliga människosyn.

Ja, kanske ska sälla mig i leden av misantroper för sån är jag nog. Eller skylla på min PMS…

Vad har du fördomar?


Continue Reading

Familjärt, Inspiration, Krönika

Att tigga

4 kommentarer

God kväll där ute i Decembermörkret!

Fortfarande inte mycket till vinter, åtminstone inte här i Skåne och det gläder egentligen en sommarsjäl som mig. Det till trots är det stundtals vidrigt rått och jag fryser nästan hela tiden även om jag både har tak över huvudet och fungerande värme.

Sådana dagar som är så där särskilt kallt tänker jag på alla hemlösa och framför allt de tiggare som börjar bli en allt vanligare syn utanför mataffärer i var och varannan stad och by…

William Bouguereau

Jag ska erkänna att jag känt mig kluven inför alla dessa män & kvinnor som ”bara” sitter utanför butiker med utsträckt hand eller en plastburk bredvid en wellpappskiva med en handskriven vädjan på knackig engelska, då man ständigt hör om hur organiserad denna ”verksamhet” är och att det är så fejk…

Men så tänker jag att även om det är organiserat och att pengarna som tiggs in går till något annat eller någon annan än vad de vill påskina så är det ändå dessa människor som förnedrar sig dagligen genom att totalt sänka sin värdighet till lägre än en asätande soptippsråtta när de flesta ser ut att vara arbetsföra.

Jag handlar oftast på Willys här i Ystad och det senaste året har samma kvinna suttit utanför nästan varje gång. I början gjorde jag som jag brukar, jag gick bara förbi henne dels för att jag aldrig har kontanter men mest för att jag inte ”ville se”…

Men för varje gång jag såg henne sitta där på samma plats med samma tomma, apatiska blick började jag titta på henne, möta hennes blick och nicka. För varje gång jag mötte henne, tittade på henne och bekräftade henne med min nickning och försiktiga hej för varje gång insåg jag det bisarra i hela hennes situation.

Där sitter hon varje dag, sommar som vinter och vädjar till bättre bemedlade medmänniskor att skänka en slant som antagligen inte går henne till godo även om hon antagligen får tak över huvudet någonstans och nåt att äta…men vad är det för liv?

Förra veckan när jag åter skulle handla så satt hon där igen ute i kylan. Jag gick förbi, hälsade på henne och gick in som jag brukar med den sedvanliga olustkänslan jag får när jag blir påmind om mänsklighetens misär…

Denna gång gjorde jag något jag inte brukar. Jag gick in till kaffeautomaten och började fundera på om jag skulle köpa något varmt till henne att dricka. Jag tänkte en lång stund, skulle jag ta kaffe eller varm choklad, skulle det vara mjölk eller socker i kaffet? Skulle jag köpt en Lussekatt också? Hur skulle hon reagera?

Blev lite nervös men sen tryckte jag på en kopp svart. Plockade till mig en sockerbit, la ,den på locket och skyndade mig ut till henne och sa lite halvtafatt, ”Here you go” medan jag räckte över kaffet som en annan servitris…

Hennes ansikte sken upp och hennes ”Thank You” var nog det uppriktigaste tack jag fått höra på länge!

Det var egentligen inget märkvärdigt alls. Det var en sketans kaffe för fem riksdaler. Jag skulle vilja göra så mycket mer…

Men vad?

Hur tänker ni kring det här?

Stöder ni hellre stora hjälporganisationer eller skulle ni kunna tänka er att direkt hjälpa en tiggande med tak över huvudet eller att jobba för mat?

Kram på Er.

Continue Reading