Att tigga

God kväll där ute i Decembermörkret!

Fortfarande inte mycket till vinter, åtminstone inte här i Skåne och det gläder egentligen en sommarsjäl som mig. Det till trots är det stundtals vidrigt rått och jag fryser nästan hela tiden även om jag både har tak över huvudet och fungerande värme.

Sådana dagar som är så där särskilt kallt tänker jag på alla hemlösa och framför allt de tiggare som börjar bli en allt vanligare syn utanför mataffärer i var och varannan stad och by…

William Bouguereau

Jag ska erkänna att jag känt mig kluven inför alla dessa män & kvinnor som ”bara” sitter utanför butiker med utsträckt hand eller en plastburk bredvid en wellpappskiva med en handskriven vädjan på knackig engelska, då man ständigt hör om hur organiserad denna ”verksamhet” är och att det är så fejk…

Men så tänker jag att även om det är organiserat och att pengarna som tiggs in går till något annat eller någon annan än vad de vill påskina så är det ändå dessa människor som förnedrar sig dagligen genom att totalt sänka sin värdighet till lägre än en asätande soptippsråtta när de flesta ser ut att vara arbetsföra.

Jag handlar oftast på Willys här i Ystad och det senaste året har samma kvinna suttit utanför nästan varje gång. I början gjorde jag som jag brukar, jag gick bara förbi henne dels för att jag aldrig har kontanter men mest för att jag inte ”ville se”…

Men för varje gång jag såg henne sitta där på samma plats med samma tomma, apatiska blick började jag titta på henne, möta hennes blick och nicka. För varje gång jag mötte henne, tittade på henne och bekräftade henne med min nickning och försiktiga hej för varje gång insåg jag det bisarra i hela hennes situation.

Där sitter hon varje dag, sommar som vinter och vädjar till bättre bemedlade medmänniskor att skänka en slant som antagligen inte går henne till godo även om hon antagligen får tak över huvudet någonstans och nåt att äta…men vad är det för liv?

Förra veckan när jag åter skulle handla så satt hon där igen ute i kylan. Jag gick förbi, hälsade på henne och gick in som jag brukar med den sedvanliga olustkänslan jag får när jag blir påmind om mänsklighetens misär…

Denna gång gjorde jag något jag inte brukar. Jag gick in till kaffeautomaten och började fundera på om jag skulle köpa något varmt till henne att dricka. Jag tänkte en lång stund, skulle jag ta kaffe eller varm choklad, skulle det vara mjölk eller socker i kaffet? Skulle jag köpt en Lussekatt också? Hur skulle hon reagera?

Blev lite nervös men sen tryckte jag på en kopp svart. Plockade till mig en sockerbit, la ,den på locket och skyndade mig ut till henne och sa lite halvtafatt, ”Here you go” medan jag räckte över kaffet som en annan servitris…

Hennes ansikte sken upp och hennes ”Thank You” var nog det uppriktigaste tack jag fått höra på länge!

Det var egentligen inget märkvärdigt alls. Det var en sketans kaffe för fem riksdaler. Jag skulle vilja göra så mycket mer…

Men vad?

Hur tänker ni kring det här?

Stöder ni hellre stora hjälporganisationer eller skulle ni kunna tänka er att direkt hjälpa en tiggande med tak över huvudet eller att jobba för mat?

Kram på Er.

You may also like

4 kommentarer

  1. Jag brukar aldrig ge dem pengar. Vill inte att någon annan ska komma och ta dem från dem men jag ger ofta mat. Köper nästan alltid med något ut när där sitter någon utanför affären. 🙂

  2. Hej. Jag har väl gett några kronor ibland till olika kvinnor här i Uppsala. Men oftastger jag lite mat eller choklad för ingen ska behöva svälta. Om pengarna går till någon annan så måste dem ju få mat iallafall. Och vem köper det då, går allt dem får till att överleva dagen?
    Gav även varma vantar till en ung kvinna. Hjälper hellre med mat och kläder än pengar som kan gå till nåt man inte vill stödja. För pengar finns det, kolla på alla lotterier…miljoner till några få. äch orkar inte. världen är SJUK

  3. För mig känns det olustigt att de sitter utanför affären och försöker skapa kontakt genom att hälsa på en. Jag vet att det är organiserade ligor som ligger bakom eftersom ett flertal närstående har sett hur det har anordnats.

    En har sett dem komma i busslaster ett flertal gånger och bockas av där de lämnas av. Min kollega har sett dem bockas av på sin buss på vägen hem. Jag ger endast pengar när det i magen känns rätt att ge men det gör det sällan. Däremot ger jag mat/kläder till uteliggarna.

    Jag har gett en smörgås till en tiggare vid ett tillfälle och precis som du skriver så var känslan vid det tillfället; ska jag ge eller inte?

    Jag tvivlar inte det minsta på att det finns de tiggare som har kommit hit utan organiserad brottslighet men det är en mindre minioritet. Merparten är dessvärre organiserad och det blir synligt mer och mer.

    Jag var med om ett tillfälle i Malmö där en tiggare hade lämnat sin plats men ett foto var kvar. Jag tyckte det var underligt för om man inte har något, borde inte fotot på sin familj vara det mest värdefullaste man har? Jag fick senare veta varför. De flesta tiggare har samma foton så det är inte ens alltid deras familj utan bara en bild på någon som de inte känner men det är vår sympati de söker.

    Jag har även frågat mig; varför sitter de utanför affären i regnet? Varför sätter de sig inte under taket? När det delas ut gratissaker av företag på stan, varför går de inte fram och tar de med?

    Det är synd att den organiserade härvan förstör för de som verkligen behöver hjälpen men tills det finns ett annat alternativ ger jag inte några pengar.

  4. Jag ger så ofta jag kan. Ofta stannar jag och pratar, försöker att bemöta människor som jag själv vill bli bemött. Ganska enkelt egentligen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.