Idag är det exakt ett halvår sen Tobias valde att möta döden på ett järnvägsspår utanför Uppsala.
Jag kommer aldrig glömma samtalet från min bror den där aprildagen när vi satt och fikade hos mamma i allsköns ovetskap om att min barndomsvän gjort slut på sin långa ångest bara några timmar efter en trevlig påskmiddag med sin familj.
Jag visste dock omedelbart att det handlade om Tobias när jag hörde min brors tårdränkta röst som knappt bar när han endast hann säga:
Kanske inte ska förstöra er mysiga fikastund...och jag med ens skriker rakt ut:
Säg inte att Tobbe tagit livet av sig..!!!
Ja, det var mina exakta ord.
Hur jag visste det? Jag bara kände det på mig. Hade pratat och övertalat honom några veckor innan om att åka utomlands för att komma bort och bearbeta ett trauma han upplevt på sitt arbete då han blivit utsatt för ett dödshot. Något som fick hans ångestfyllda bägare att fullständigt rinna över.
Men aldrig i min eller någon annans fasansfullaste tanke hade vi trott att ”världens mest levnadsglada Tobbe” skulle välja att göra slut med livet.
Tobias 1977-2015
Har av respekt för familj och anhöriga tidigare inte skrivit mer än bara det ytligaste av vad som hände i våras men jag känner att jag inte kan och vill hålla tyst om detta som tar mer än 1500 människors liv varje år.
Psykisk ohälsa har fortfarande en sån tung skämsstämpel på sig trots att det idag är sorgligt vanligt och fler människor än någonsin som mår fruktansvärt dåligt och bär på ångest.
Jag är en av dem.
Det som hände Tobias kunde likaväl hänt mig.
Denna skam måste lyftas bort då depression är en lika allvarlig sjukdom precis som cancer, diabetes och alzheimer och faktiskt inget att skämmas för.
Ändå skäms man, och mår ännu sämre för att visa sig svag i ett samhälle som bara dunkar de starka och lyckade i ryggen och där det liksom inte finns plats för miserabel ångest i en ”lycklig Facebookvärld”.
Ändå är det över 1500 själar som tar en alltför stor plats i verklighetens svarta statistik.
Det är mer än fem gånger fler än i trafiken.
Att tala om självmord tar inte liv men att inte tala om det kommer göra det.
Våga prata, våga fråga. Det kan vara avgörande.
Av en slump såg jag att Mind idag den 7:e oktober kl 14 öppnar Självmordslinjen en chatt & telefonlinje som kommer vara öppen dygnet runt för de som funderar på självmord eller har anhöriga i riskzonen och som behöver prata.
Tel nr: 90101
Sprid detta vidare då det är oerhört många som behöver någon att prata med. Fortsätt att prata om denna ohälsa så kanske vi slipper se en fortsatt stigande svart statistik och sluta skäms för att du är mänsklig.
Tack för att du läste detta!
8 kommentarer
Hej igen
Tack så mycket Marica, men jag vill verkligen beklaga det som hände din vän att det gick så långt ,så tragiskt. Det är inte lätt för utomstående att veta hur tankarna är inombords, vilka handlingar man kan göra, så jag säger till alla att ha aldrig dåligt samvete. Många kramar till dig.
Ja det är tabu att prata om självmord iallafall bland äldre. Jag ville inte leva för ett halvår sen hade försökt bli bättre från min depression genom alternativa metoder,samtal,meditation,healing men ingenting hjälpte. Gjorde t.o.m ett besök på psykakuten men de tog ej emot mig. Planerade mitt självmord och höll på att genomföra men flera slumpmässiga händelser gjorde att jag blev hittad och det är jag tacksam för idag. Nu är jag tagen på allvar och har verkligen fått all hjälp och stöttning men det är synd att det ska gå så långt innan man får hjälp.
Sen tror jag att vi som har utbildning, jobb, familj vi är i gråzonen, vi blir inte tagna på allvar. Det förstod jag första gången jag besökte psykiatrin, jag hade inte de kriterierna till att vara sjuk, jag såg för fräsch ut fick jag till svar.
Vad tragiskt att höra hur du mått och blivit bemött, tyvärr var min vän också i gråzonen med bra jobb, såg trevlig ut och hade god verbal förmåga och blev inte tagen på allvar…något som skandalöst nog sker alltför ofta. Hoppas verkligen att du får allt stöd och bästa hjälp i fortsättningen också. Stor kram ❤️
Fina Marica! Min yngsta dotter som blir 14 år i januari har mått dåligt till o från i 3 år. Då upptäcktes ett blåsljud på hjärtat pga läckage på vänster hjärtklaff. Allt blir en ond cirkel, hon kan inte sätta ord på sin oro utan det tar sig alla möjliga uttryck. Hon har ont i magen, halsbränna ont här o ont där. Nu har hon till råga på allt haft flera frånvaroattacker som hennes läkare tror är epilepsi…. På tisdag ska vi till sjukhuset o hon ska göra ett sömnEEG. Allt detta har gjort att hon avskärmat sig från kompisar, är mycket ensam o känner sig utanför. Vi har gått på bup o fått en del hjälp där, hon hade bla tvångstankar, hon räknade. Nu har hon mått ganska bra hela sommaren då kommer de här frånvaroattackerna o genast åker hon ner igen. Detta är jätte jobbigt för både henne o resten av familjen. Men vi får kämpa o hjälpa så gott det går. De som aldrig mått dåligt själva eller haft någon nära kan aldrig sätta sig in i hur det är. Det hjälper att läsa och höra att du med flera kan prata öppet om det. Massor av kramar till dig!
Camilla, vilken enorm pärs ni går igenom. När någon närstående och i värsta fall ens eget älskade kött och blod drabbas av någon form av illness så rasar marken under en. Tror vi är alldeles för många som lider i det tysta pga rädsla för omgivningens dömande. Men jag vet att vi är så många fler som har utkämpat dessa tunga strider att stödet vi kan ge varandra kommer slå hål på alla fördomar till slut. Finns här ❤️ kram till dig och din familj
Det är oerhört tragiskt att en människa känner en sådan vanmakt att döden blir skönare än livet, oerhört ledsamt. I dagens jäktade samhälle har ju människan bråttom, eller i alla fall så tror de att de blir bättre av att jäkta, och därmed har de inte tid, ork, lust att lyssna till en medmänniskas rop på tröst och hjälp.
Som du säger det är lättare att acceptera och tycka synd om en människa med ett brutet ben än en människa med ont i själen.
Alla kan drabbas av ont i själen, när livet kantrar, så oerhört snabbt det kan komma.
Det jag tror med din ”känslighet” är inte endast en nackdel om du förstår mig, utan det gör också det till den fina människa du är, den konstnärliga ådrar du har.Man få vårda sitt liv, sin kropp sitt inre och göra det bästa man kan, och i ditt liv målar du ju mycket och får ut ditt kreativa i det hela.
Det är höstblåst över oss nu, men samtidigt en tid som inte är lika krävande, gäller att lära sig gilla det hela, njuta av de levande ljusen på kvällarna och en härlig kopp te eller varför inte en kopp cacao, mycket fina ämnen i just cacaon.
Skön höst till dig och alla andra. Kram/MH
❤️❤️❤️ kram tillbaka