Tack för att ni uppskattar min uppriktighet trots att det stundtals blir nattsvarta inlägg.

Jag kämpar febrilt för att hålla en positiv ton här inne även om det har varit allt annat än glädjeämnen som genomsyrat mitt liv de sista åren.

Även om jag yppat en del så är det som sagt toppen på ett isberg som jag inte kan berätta mer om just nu.

Det hade blivit för magstarkt. Det är synd för jag är övertygad om att väldigt många befinner sig i samma situation och hade blivit styrkta av min historia…

Mammor som förtvivlat kämpar. Kvinnor som lider i det tysta under ohållbara förhållanden.

Människor, som du och jag.

 Tackar mina vänner som under lång tid lyssnat på mig och mina tårar. Ni som känner till ALLT jag gått igenom och fortfarande försöker ta mig igenom.

Tack.

Utan er hade jag inte stått upp. Nej, inte ens på knäna.

Jag ska inte ge upp. Jag ska fortsätta kämpa. Jag ska klara detta.

K r a m

Jaha då var vi där igen och gör en djupdykning i mitt mörkaste inre.

Har ju aldrig kunnat tralla fram käcka inlägg när livet rasar i bakgrunden. Det går bara inte. Även om jag inte kommer blotta varenda liten detalj så är det bara så djävulskt tungt för tillfället och att vara mor ingen större höjdare.

Men det vet ni antagligen, ni som också är tonårsföräldrar, vilket fullkomligt helvete det kan vara på renaste svenska! Att man vänder ut och in på sig själv till utplånandets gräns för att älska, vårda och skydda sitt kött & blod.

Har sagt det förr- otack är en mammas lön.

 Känner mig fången och bakbunden som i en bur. Så fort jag tar ansats att försöka komma loss och lyfta är det som att ”något” slår ner mig och binder mig ännu hårdare.

Det tar kraft och tar ner modet på mig och idag känner jag helt enkelt att jag inte orkar en meter till.

Jag som hade roliga planer denna vecka att se fram emot. Är det inte typiskt, så säg?!

Så om jag slår bort det negativa och nästa gång vi hörs verkar vara sorglös och trallig så missuppfatta inte det som nonchalans eller att det inte var så allvarligt. För det är det, men jag försöker bara att inte drunkna i misärens hav.

Vill bara att alla ni föräldrar där ute som också kämpar tills sista droppen blod för era barn, ska veta att jag VET hur det känns. Jag vet hur det är att känna sig otillräcklig. Jag vet hur otacksamt och orättvist det är att vara den som bara ger och ger hela tiden utan att få någonting tillbaka.

Och jag känner med er allihopa.

Nu ska jag försöka pallra mig till verkstaden och jobbet.

Vi ses senare under dagen när jag hämtat mig lite.

Tack för att ni tittar in så troget hos mig.

Hej Måndag!

Sitter med decenniets huvudvärk och försöker stävja en djävulsk hunger som river i kistan med knäckemackor då jag inte blev mätt på bananplättarna. Sista tiden har jag drabbats av flera svåra bulimiattacker vilket jag är rädd kommer visa sig ganska omgående på vågen om jag inte tar tag i det nu.

Mycket av det som hänt sista året börjar väl komma ifatt och jag ska inte sticka under stol  med att jag faktiskt är rätt deppig också. I dagarna går skilsmässan igenom och snart är det pappas ”årsdag” som fortfarande svider. Hatar som sagt oktober. Alltid så mycket negativt som händer denna månad.

Foto: Rebecca Pecci

Kämpar febrilt med en självbild som inte varit den mest positiva de senaste åren. Ett resultat av att man blivit definierad av någon annan hela tiden och alltid blivit påmind om sin otillräcklighet i alla sammanhang. Det tär något fruktansvärt och har gjort det omöjligt att bevara någon form av självvärde.

För ganska precis ett år sen bestämde jag mig alltså att lämna en destruktiv relation som tyngts av ständiga lögner, svek och missbruk med tragiska konsekvenser som jag fortfarande behöver bearbeta.

Jag är inte bitter eller hämndlysten som någon anklagade mig för. Jag är djupt bedrövad i hela själen -och det med rätta! I tio år har jag försökt att lappa och laga något som var deformerat från första början och som spruckit mer och mer trots ihärdiga försök att reparera…

Det gör ont. Och det tar tid att bygga upp den sunda självbilden igen. Men jag är på god väg. Idag är bara en ”sån” dag då jag kämpar lite extra med negativa tankar om mig själv och min situation.

Som jag nämnt innan så kommer det fortsätta att ske stora förändringar detta år som rör livet, bloggen ja allt i princip. Men ni kommer bli underrättade i sinom tid.

Ha en skön Måndag och start på denna vecka. Det regnar ute. Ska försöka dansa i det ändå…

K R A M

Hej på er!

Halva veckan avklarad och den efterlängtade helgen hägrar med sommarväder.

Jag fortsätter att plocka vuxenpoäng som att tvätta bilen, boka besiktning och nu efter alla herrans år ha koll på V-klass med inloggning och hela faderullan. Det är stort. I synnerhet när man har svårigheter att komma ihåg saker och lätt blir distraherad. Något som felaktigt tolkas som slarvighet och ännu värre lathet.

Jag är allt annat än lat kan jag meddela.

Men tyvärr har vissa tagit sig den friheten att etikettera mig med allehanda diagnoser utöver den fastslagna ADHD:n som jag faktiskt har svart på vitt. Som sagt tiden utvisar det mesta och även vad som är sant. Har fått förlika mig med det även om det är otroligt svårt när osanningar och rena lögner florerar…

Nog om det.

Ska strax på utvecklingssamtal med Stellas nya lärare vilket alltid är lite jobbigt första gången. Känner mig alltid själv som en liten osäker elev och blir med ens åtta år gammal när jag ska på dessa möten.

Hur som helst. Det går nog bra.

Vi ses senare mina vänner. Ha en fin Onsdag så länge.

Kram.

…är den största lyckan!

Blev alldeles varm i hjärtat när jag fick denna underbara teckning av Stella häromdagen. Älskar den ungen så evinnerligt mycket.

Nu ska jag åka och göra ett jobb i Höllviken. Vi ses senare.

Fin måndag på er.

❤️