Att sakna ryggrad

Var hälsad du årets första Söndag!

Oj vad högtidligt det lät men det är ju lite speciellt. Den här söndagen kommer ju aldrig åter så det är bäst att göra något bra av den, eller hur?!

Mitt bloggande har genom åren varit väldigt ojämn även om jag verkligen älskar att skriva och känner att det är en kanal som hjälper mig ventilera när det stundtals blir omänskligt tungt. För tungt har det varit, på sätt som vissa av er förmodligen aldrig kommer behöva erfara.

Dock vet jag inte riktigt vilken ände jag ska börja nysta i för mitt liv har varit ett fullkomligt kaos de senaste åren. Dels pga dåligt beslutsfattande av mig själv men faktiskt mest på grund av att andra ställer till fruktansvärda katastrofer med sina ”problem”, stolthet och bristande respekt för andras gränser.

Jag tar inte mer nu, och jag tänker definitivt inte vara tyst längre.

Det som dock gör mig mest ont är att den jag trodde stod mig närmast fullständigt saknar ryggrad vilket i sin tur gjort mig uppmärksam på att detta fega beteende har pågått i åratal med ständiga svek, avsaknad av uppbackande och civil kurage för att själv slippa ta ställning eller konfronteras av en konflikt.

Jag är fullt medveten om att mina obekväma sanningar kommer få ynkryggar och annat falskt patrask att skruva på sig ännu mer och välja att ”titta åt andra hållet” istället för att ta ställning för det som är rätt och fortsätta gömma sig bakom fega ursäkter.

I nöden prövas vännen.

Ni var ändå aldrig mina vänner så det är ingen större förlust.

Nu är jag trött och ska fokusera på sånt som gör mig glad istället så vi tar del två, tre och fortsättningen lite senare.

Tack förresten Lulu Carter för att du tog bladet från munnen. Sexuellt våld, våld öh och annat tarvligt beteende ska aldrig tolereras som sagt.

Ha en skön Söndag medsystrar och bröder.

M A H A L O