Jaha då var vi där igen och gör en djupdykning i mitt mörkaste inre.
Har ju aldrig kunnat tralla fram käcka inlägg när livet rasar i bakgrunden. Det går bara inte. Även om jag inte kommer blotta varenda liten detalj så är det bara så djävulskt tungt för tillfället och att vara mor ingen större höjdare.
Men det vet ni antagligen, ni som också är tonårsföräldrar, vilket fullkomligt helvete det kan vara på renaste svenska! Att man vänder ut och in på sig själv till utplånandets gräns för att älska, vårda och skydda sitt kött & blod.
Har sagt det förr- otack är en mammas lön.
Känner mig fången och bakbunden som i en bur. Så fort jag tar ansats att försöka komma loss och lyfta är det som att ”något” slår ner mig och binder mig ännu hårdare.
Det tar kraft och tar ner modet på mig och idag känner jag helt enkelt att jag inte orkar en meter till.
Jag som hade roliga planer denna vecka att se fram emot. Är det inte typiskt, så säg?!
Så om jag slår bort det negativa och nästa gång vi hörs verkar vara sorglös och trallig så missuppfatta inte det som nonchalans eller att det inte var så allvarligt. För det är det, men jag försöker bara att inte drunkna i misärens hav.
Vill bara att alla ni föräldrar där ute som också kämpar tills sista droppen blod för era barn, ska veta att jag VET hur det känns. Jag vet hur det är att känna sig otillräcklig. Jag vet hur otacksamt och orättvist det är att vara den som bara ger och ger hela tiden utan att få någonting tillbaka.
Och jag känner med er allihopa.
Nu ska jag försöka pallra mig till verkstaden och jobbet.
Vi ses senare under dagen när jag hämtat mig lite.
Tack för att ni tittar in så troget hos mig.
