Jag var typ 12 när jag tjatade mig blå att få pierca mina öron!
Min mamma var av någon anledning otroligt emot detta och hittade en mängd anledningar till varför jag inte skulle ta hål i öronen. Bland annat så skrämde hon upp mig med skräckhistorier som att mina moster hade fastnat med örhänget och slitit upp örsnibben. eller att det kunde bli infekterat och då skulle minsann hela örat trilla av som på en spetälsk.
Men jag stod på mig och till slut fick jag ett ja från mor. Så en pirrig dag efter skolan så åkte jag och min kompis Midya in till Uppsala city och fick de efterlängtade hålen tagna.
Minns fortfarande den där känslan av att känna sig så himla vuxen och fin. Gissa om spegeln och jag blev kompisar efter det. Under åren har jag både piercat örat igen, naveln och tatuerat mig några gånger. Inget konstigt med det.
Två decennier senare 🙂
Dock reagerade faktiskt lilla liberalen i mig när min egen dotter ville börja töja sina öron för några år sen. Hon tjatade och tjatade och jag ville hindra henne då jag av någon anledning inte tyckte att hon på ett oåterkalleligt vis skulle förändra sin kropp. Sicken DUBBELMORALISK morsa va?! Piercade hål kan mer eller mindre växa ihop men tatueringar blir man inte av med lika lätt…
Bevisligen töjde hon för kung och fosterland.
Apropå det så vill jag gadda mig igen. 40-årskris tänker antagligen många. Det må vara så. Men det är jag som får leva med det.
Men det tar vi en annan gång.
