När jag flyttade till Ystad för 18 år sen så var det till stor del de milsvida stränderna som lockade mig till Skånes vackra kust.

Det var i synnerhet en vit slipad sandsten som min mor hade haft i sin ägo så länge jag kunnat minnas som alltid fångat mitt intresse. Jag brukade stryka min hand över den lena stenen där hon skrivit Ystad 1976 och fantisera om de där vita stränderna hon beskrivit som något av de vackraste stränder hon sett…

Som jag längtade till det där Ystad!

När jag och dåvarande mannen kom till ett vägskäl i Uppsala i och med dotterns födelse så bestämde vi oss för att vi var färdiga med universitetsstaden. Då jag egentligen alltid velat flytta utomlands så hade vi allvarliga planer på att flytta till Portugal men något fick oss att sätta oss i vår Opel Berlina den där sommaren -97 och åka de 70 milen ner till Ystad och skriva på ett hyreskontrakt på en lägenhet vi inte sett.

Den sommaren var osedvanligt het och jag minns att jag förtrollades av den fuktiga & salta havsluften, de pittoreska kullerstensprydda gatorna och de fantastiskt vita stränderna som ramade in ett grönblåskimrande hav.

De karakteristiska badhytterna som kantar strandvägen nere vid Sandskogen har alltid fått mig, trots de orimligt höga priserna att önska ett litet kryp in där en dag. Helst i någon karibisk kulör som sticker ut i allt det typiskt svenska. Fast då vill jag ännu hellre ha ett kryp in i ett varmt fjärran land…

Har faktiskt alltid gillat lite mindre hus överlag. Nog för att det känns tryggare och mer gästvänligt än ett stort och opersonligt palats…

Nu ska jag strax hämta min lilla dotter. Ses senare under dagen.

Då var Alla helgons helg över för denna gång och man har åter skänkt alla nära och kära som lämnat oss en extra tanke. Kyrkogårdar och andra minnesplatser har smyckats och tusentals ljus tänts i novembermörkret.

I dagarna var det exakt 22 år sen min pappa förlorade sin kamp mot cancern och det är alltid särskilt vemodigt den dagen och även om det gått så lång tid så vänder många minnen tillbaka.

Minnen från sjukhuset, minnen från ett tungt farväl minnen från sorgfyllda veckor som präglades mycket av det där praktiska som måste ordnas när någon går bort.

Planering av begravningen, planeringen av bouppteckning, planering av boendesituation och annat vardagligt ombesörjande…

Många gånger när jag minns tillbaka så slår det mig att mitt i allt detta befann sig min mamma, 40 år, ensam med familjeföretaget att sköta och redan änka med två tonårsbarn som med sina bekymmer kanske inte var till största stöd i en av den svåraste perioderna i hennes liv. Vilken pärs!

En klen tröst är väl att mycket av det praktiska idag sköts av andra som specialiserat sig på det som oundvikligen drabbar oss alla någon gång som just begravning och den byråkratiska delen som präglar våra liv från den stund vi tar vårt första andetag till det sista.

Hur gjorde man förr i tiden kan man undra…

Hoppas ni hade en fin helg. Nu tar vi nya Måndagstag. Ses senare under dagen.