Otack är en mammas lön

Ja, vart ska jag börja…? Först en sjujäkla lång suck, och så en till.
Jag är så piiiiiip besviken och arg att jag fullständigt kokar inombords. Varför?
Därför att jag blir totalt tagen för givet här hemma. Öh, det blir väl alla morsor tänker ni. Ja, så är det nog. Men det är tamejpiiiip inte mer rätt eller lättare att svälja den sura uppstötningen för det.

Men har man tre kids mellan 5-17 så har antagligen verkligheten avslöjat att var ålder har sina delikata problem. Alla vet att femårstrots kan vara en pärs och att tonåringar är allt annat än en solig dag på stranden. Men att just den snart myndiga skulle visa sig vara en sån mardröm att man närsomhelst frivilligt skulle åka till ett ebolaläger i Afrika var jag aldrig för mitt liv beredd på.

IMG_3877.JPG
Emellanåt, utan att gå in på detaljer, så är det som att leva i en dålig skräckfilm som man helst vill blunda sig igenom och det allra värsta är utan tvekan att den känns oändlig. Liksom inget slut, och absolut ingen happy ending.

Jag minns att jag tänkte när jag fick den första, som sparkade mig redan i magen så jag tappade andan, att den här ungen kommer inte bli lätt att fostra. Förutom många andra korrekta förutsägelser så kan jag konstatera att jag hade blivit förmögen som spåkärring, för jag har alltid rätt. Ha ha och ha. Nej, det är inte så himla roligt faktiskt.
Igår var återigen ett lysande exempel på hur sinnesjukt fel en välmenande gärning ( läs björntjänst) totalt vänds emot en och till råga på allt underminerar din ställning som mamma och vuxen. Tycker rent allmänt att respekten för mor och far är bortom rim och reson och man har inga som helst rättigheter gentemot sin avkomma, enbart skyldigheter, som blir utbrända så fort minsta lilla krav ställs…

Det är svårt att hysa varma och innerliga moderskänslor när man blir bespottad som en spetälsk binnikemask av en ganska lat och ytterst otacksam skitunge rent ut sagt.
Jag tänker ofta, var jag verkligen såhär mot min mamma?!

Bråkar gör väl alla med sina föräldrar men här tror nog hela grannskapet att jag sysslar med svinslakt, då en viss jänta har försetts med ordentliga röstresurser,
Så till den milda grad att enda sättet att överrösta är att själv börja ta höga C…

Blev nästan en roman det här men jag har haft det på hjärtat under en lång tid och inatt, ja jag bloggar nu- kan inte sova mm så vällde det bara över helt enkelt.
Tack. Behövde tömma ut lite känslor.
Imorgon är en ny dag.

You may also like

10 kommentarer

  1. Känner sååå igen mig, otack är världens lön när det gäller tonåringar men som någon skrev här ovan … Det går över! Du är sannerligen inte ensam om dessa känslor – tvärtom! Det är mänskligt att känna vanmakt och frustation när man försöker uppfostra sina barn.

    En gör så gott en kan

  2. Ju du lilla mamma. Alla har vi haft vårat, och varit små. Klart man måste rensa ibland, annars är andra allternativet, ”jag blirtokig”.
    Om nu barnen börjar leka vuxen så var så god, upp till bevis, men glöm inte påminna att allt har sina konsekvenser. ”Som man beddar får man ligga” .

    Kom helt utsökt att tänka på det som jag hörde för länge sen. Om jag som mamma ska ta order av en som är ca 20 år yngre, ska en 20 åring oxo göra det. Eller åtmistone en som är 15år yngre, alltså en femåring. Ni förstår, funkar inte.
    Äch, lås in allt sk..t i ett skåp å släng nyckeln.

  3. Du är en bra mamma som blir engagerad, upprörd, ledsen, arg och besviken. Många föräldrar idag har så mycket med sig själv att de glömmer bort sina barn. Det suger såklart energi men jag tror ändå att du på nåt sätt har igen det. Kanske inte just nu men i framtiden. Din dotter kommer så småningom se att du, trots att du var ett pain in the ass, engagerade och brydde dig! Håll ut! Det kommer bli bättre. Och som föregående inlägg sa, de man står närmast kan man vara sig själv med.

  4. Alkohol = leverskador
    Sola = cancer
    Godis = tandvärk
    Rökning = lungcancer, kol
    Sex = barn

    All skamlös njutning har sitt straff.

  5. Nej vem har sagt att livet är en dans på rosor trots att vi gillar sådana så mycket.

    Varje ålder har sin tjusning sina problem, men vet du en dag så är dom så stora, så förnuftiga så då är du inte bara mor utan den bästa kompis barnen kan ha, tills dess får du rida ut i stormen, och säga att nu gör du/ ni mig så besviken.

    En sjuttonåring håller på med sin frigörelse, hon ska nu stå på egna ben, klara sig jättebra utan föräldrar. Tänk som så hon älskar dig så mycket, men vet inte riktigt hur känslorna är, det liksom svajar i den åldern. Det har du kanske hört att det är alltid lite enklare att skälla, ta ut sin aggressivitet på just den som står en så nära i livet, för de tror att man i nästa andetag förlåter.

    Lugn och fin det blir alldeles snart mycket bättre.

    Kram från mig/MH

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *