När penseln får tala

Plötsligt lossnade det….och det vällde fram känslor ut genom penseln som jag inte förmått att sätta ord på, även om jag alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift än genom det talade ordet.

För två år sen när vi gick igenom den största krisen någonsin i vår relation och ångesten slet mig itu så satte jag helt oförhappandes igång med att måla. Det resulterade i nåt dussin tavlor som jag t om fick sälja.

Det var en fantastisk känsla att börja måla igen och det bara vällde fram idéer.

Efter ett uppehåll så har jag äntligen börjar måla igen och då en vän skänkte denna kista till mig så tänkte jag-varför inte måla den så den passar in hos oss och använda den till alla färger och penslar. Så det blir lite mer tillgängligt när lusten att måla kommer.

Före
Efter med nya handtag och guld detaljer.

Om det är nåt jag skulle vilja slå ett slag för om du är utmattad, deprimerad eller går igenom en livskris så är det att verkligen göra plats för tid för dig själv eller ”egentid” som är ett så utskällt ord (varför undrar jag-det är alltid när det gäller mammor också har jag märkt)

-där du kan höra din egen röst. Där du får tid att känna efter vad DU vill.

Ofta glömmer vi bort vad som verkligen får oss att ”pirra” till, lät ju lite halvporrigt ha ha men du fattar. Vi behöver känna de där fjärilarna i magen inför ”goals”, framtidsplaner och annat vi drömmer om.

För mig har det där pirret blivit att få skapa igen-utan prestationspress. Att få vara helt själv och bara tänka, skriva och kontemplera.

Och att verkligen höra MIN röst efter decennier av negativa definieringar om vem jag är, hur jag är och hur värdelös jag är.

I Fredags satte jag igång med denna tavla. Ni får se när den är klar.

Om ni vill se mer av min konst så titta här https://www.konst.se/maricasilverhamnarmstrong

Jag har en dröm som jag vill dela här om det visar sig att detta är rätt forum. Vi får se.

Men jag lovar att ni blir de första att få veta

Tack för att ni läser. Stor kram på er så länge 🌸

Continue Reading

Hur blir man frisk & lycklig?

Tänker inte börja detta inlägg med att be om ursäkt för att jag inte skrivit på evigheter.

För det är nåt jag övat mig på sen vi hördes sist-att inte jämt be om ursäkt. Jag har varit the queen of förlåt att jag existerar typ. Och det gjorde mig inte lyckligare utan tvärtom. Men det är slut med det nu.

Jag har insett att hävda mina behov och sätta sunda gränser för vad jag tolererar och inte, är vägen frammåt. Men det är en process och något som jag kommer fortsätta att få jobba på.

Eftersom det gått nästan två år sen jag skrev nåt här så har det givetvis hänt en miljon saker och det skulle krävas några romaner att berätta allt som hänt.

Först och främst- jag och Andrew kämpar fortfarande på i livets berg och dalbana men vi är fortfarande tillsammans. Nu bor vi faktiskt i ett radhus här i Limhamn sen ett år tillbaka.

Dock blev han väldigt sjuk för snart två år sen och började tappa allt hår på kroppen. Det har tagit hårt på hans psyke men han är ändå positiv och ger inte upp. Bara den pärsen med sjukdom som drabbat vår familj både mental ohälsa och andra bekymmer hade jag kunnat skriva en bok om. Kanske dags för det…

Jag är fortfarande sjukskriven och var tvungen för ett år sen att pausa arbetsträningen som först gick väldigt bra med Butik Torsten och sen ledde till en arbeträning på en besöksträdgård här i Malmö. Tyvärr var handledningen på den platsen direkt olämplig för mig som utmattad och det slutade ett halvår senare med att jag med stor besvikelse avbröt träningen.

För att ändå upprätthålla mina nya rutiner så tackade jag ja till att rehabiliteras på Lagerhaus istället. Trots att det var en fin erfarenhet för mig så blev det väldigt stressigt då miljön i en butik mitt inne i stan gav för mycket stimuli för min hjärna.

Då jag fick diagnosen PTSD under våren och påbörjade en tung terapi så kollapsade jag helt enkelt mentalt efter att ha försökt hålla ihop allt så länge.

Så nu är jag här ett år senare och kämpar fortfarande på med terapi och livets fortsatta utmaningar.

Låter det deppigt? Ja det kanske det gör men jag har i alla fall inte gett upp. Och jag har fått massor med nya erfarenheter och kännedom om både mig själv och hur andra fungerar.

Så hur blir man då frisk från en utmattning och lycklig?

Det håller jag fortfarande på att klura ut. Men är det nåt jag lärt mig så är det att inte ha för stora krav på sig själv utan faktiskt vara nöjd och glad med det lilla. Att vara och visa mer tacksamhet för allt möjligt. både stort som smått.

Idag t ex sken solen på förmiddagen så jag passade på att höja mitt dopamin och serotonin genom att gå en power walk i solskenet..

Nu verkar det börja regna igen så jag tror det blir en myskväll med tända ljus och en film.

Så vi säger så så länge. Får se om jag kan få uppladdningen att fungera då kanske det kan bli några foton från vårt hem och trädgård.

Ha en fin dag och ta hand om er.

Continue Reading

Vill stolt meddela

…att jag tagit de första stegen mot rehabilitering och arbetar nu i en inredningsbutik några dagar i veckan.

Butiken har lite samma koncept som min Silverhomebutik med återbruk av gamla möbler och nyproduktion av kuddar, necessärer och annan inredning.

Dessa kuddar (de två översta i alla fall) har t ex jag sytt. Riktigt snygga om ni frågar mig även om jag inte kan ta äran åt mig för designen.

Butiken ligger på Stora Nygatan 15 i Malmö och heter Butik Torsten.

Förutom butiksjobbet så har jag även börjat måla tavlor igen. Det gick av bara farten i våras när jag började på min arbetsrehabilitering och kreativiteten helt plötsligt började komma tillbaka.

En av flera tavlor som flyttat hem till ny ägare.

Det har blivit ett femtontal tavlor i olika stilar och utföranden. Men det är framförallt körsbärstsvlorna med fåglar som blivit särskilt uppskattade. Personligen tycker jag om denna beach tavla..,

Om ni vill se mer av min konst finns de på www.konst.se/maricaarmstrongsilverhamn

Annars då, jo vi har haft en sjukt tuff vår som jag ska berätta om sen eftersom det höll på att knäcka oss och jag skulle vilja prata mer om. Sen har vi varit en sväng till England och Danmark några gånger nu när restriktionerna har släppt något.

Hoppas på en till utomlandssväng innan skola och jobb tar vid på allvar.

Efter sommaren ska jag nämligen börja på ett annat ställe som jag ser fram emot att berätta mer om.

Nu ska jag dock kurera mig från förkylningen jag dragit på mig förra helgen och faktiskt fått vara hemma från arbetet i flera långa dagar. Sååå tråkigt. Just det höll på att glömma att jag fått problem med hjärtat på äldre dar också och måste härmed medicinera med betablockerare.

Hej hej ålderdom liksom.

Nä vet ni vad, ni får ha det så bra nu då hörs vi igen.

Tjingeling.

Continue Reading

Det blir aldrig som man tänkt sig…

En månad sen sist då.

Sen jag skrev nåt härinne. Det har blivit så sen jag drabbades av min utmattningsdepression och än mer sen inget blev som jag tänkte heller. Förra året var ett riktigt skitår. Och detta året har tyvärr inte börjat bättre heller.

Jag trodde och hoppades att livet skulle vara lite snällare mot mig nu efter så många år av skit rent ut sagt. Men det verkar inte så. Och just nu är det tuffare än någonsin.

Som min mamma sa; Livet är inte rättvist för nån men man hade ju önskat att det kunde varit lite mer jämnt fördelat. Vissa tycks få mer av den senare beskärda delen.

Sant. Det är lite väl orättvist emellanåt och just nu vill jag inte vara med längre. Jag vill avsäga mig huvudrollen i den här farsen som kallas mitt liv.

Jag vill ha mitt ”liv” tillbaka. Jag vill börja skriva igen. Jag vill få ut allt som jag burit på i decennier. Jag vill få ett avslut. Jag vill bara få vara mig själv, som Laleh sjunger.

Kan jag få det?

Continue Reading

Den långa vägen tillbaka

God dagens allihopa!

Som jag skrivit innan så kan jag inte lova att uppdatera er lika regelbundet som jag gjorde förr. Sist jag var har inne så var det september och nu är det bara några veckor kvar av det här året…

Utmattningsdepressionen golvade verkligen mig denna gång och det har tagit enorm tid att komma tillbaka. Ett år och mer än sju månader för att vara exakt. Och jag är faktiskt fortfarande sjukskriven men i måndags inledde jag en arbetslivsinriktad rehabilitering vilket både kändes spännande och scary.

Jag har ju inte pratat så mycket om utmattningen eller min sjukskrivning för jag har känt att det fortfarande finns ett sånt stigma kring depressioner och psykisk ohälsa i största allmänhet. Tyvärr är det väldigt många oförstående människor därute som dömer och har förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa är, vilka som drabbas och varför. Jag har helt enkelt inte orkat ”bjuda” mer på mitt privatliv som illasinnade gottat sig åt men nu känner jag att jag vill ta bladet från munnen och kanske bidra till att avdramatisera och tvätta bort skämsstämpeln som psykisk ohälsa fått dragits med alldeles för länge.

Jag har under åren som gått varit utbränd vid flera tillfällen och den första smällen fick jag när jag renoverade mitt första hus (ett ruckel) med två små barn och jobbade samtidigt samt satte igång en dränering av huset- för hand!

Ja du läste rätt. Spett och spade à la old school en och en halv meter ner i marken. Då talar vi inte om att gräva sig ner i uppluckrad mjuk matjord utan stenhård lerjord fylld med stenar som utgjorde den tidens s k dränering. Varav en var tvungen att använda järnspett för att få loss stenbumlingarna.

Jag minns att när det gått några månader och vi fortfarande höll på med grävandet och jag varje eftermiddag var tvungen att gå hela vägen in till byn vi bodde (ca en halv mil) för att lämna av barnen på dagis för att sen jobba mitt kvällspass på posten började känna av ett tungt tryck över bröstet. Jag kunde helt plötsligt inte ta djupa andetag och blev senare varse om att detta var andhunger orsakad av utmattning och stress. Jag började vakna på nätterna med ångest över att inte bli klar med dräneringen innan hösten/vintern och allehanda katastroftankar.

Herrejösses- varför hyrde vi inte bara en grävmaskin som normala människor; som min bror fräste åt mig en gång.

Nej för det var väl ingen sport i det. Skämt åsido. Jag hade bara oerhört mycket energi och trodde jag kunde klara allt. Gärna själv. Dessutom hade inte adhd blivit en erkänd diagnos då som jag senare förstod att jag såklart hade. För när jag nån tid efter renoverigshelvetet gick till doktorn för att jag ”inte mådde bra” så sjukskrev han mig bara två veckor och skrev ut nån sömnmedicin som plåster på den brutna själen jag var redan då.

Hjälpte det? Nej såklart inte men jag kände mig såklart lite bättre efter att ha varit hemma och tagit det ”lite” lugnare och sen var man tillbaka i den onda spiralen igen.

Så där har det i korta drag hållit på i flera decennier tills det sa pang ordentligt förra våren. Då upplevde jag det som andra utmattningsdeprimerade beskrivit det som att kroppen la av. Det var fysiskt omöjligt att gå upp ur sängen den morgonen…

Glömmer det aldrig. Jag var så sönderstressad och slutkörd av allt som pågått under många år och till sist eskalerat att jag inte klarade av ljud eller starkt ljus. Var tvungen att ha tv:n på mute och svarade inte i telefon utan stängde av den. Blev faktiskt rädd på riktigt.

Tack vare att jag träffade rätt läkare som verkligen förstod komplexiteten i min utmattning och att allt jag varit med om under så lång tid bidrog till ett djupt depressionstillstånd som inte gick att quick fixa bort så har jag blivit lotsad rätt.

Tyvärr tog det tid för mig själv att inse att det inte gick att quick fixa mig själv tillbaka på banan och det är faktiskt tills helt nyligen som jag börjat bli mer snäll och självmedkännande mot mig själv. Allt får ta sin tid. Det du inte hinner idag tar du imorgon. Eller nästa vecka. Eller månad.

Ja du fattar.

Det har varit en lång väg tillbaka och jag är inte riktigt där än. Har jobbat hårt med mig själv och mina kritiska tankar om mig själv, lagt om min kost, börjat yoga igen(efter 20 år), fått ordentliga rutiner och tar helt enkelt mer hand om mig själv än innan. Sånt där du tar för givet att du borde göra men inte får till. Särskilt om du är mamma.

Jag har kontakt med en familjecoach via socialtjänsten som stöttat mkt och hjälpt mig i min föräldraroll för att hitta rätt balans när jag som ensamstående under många år med hela det tunga ansvaret bar onödigt tungt. Hon sa häromsistens att hon aldrig under sina 15 år som familjebehandlare stött på en enda utbränd pappa men däremot en mängd utschasade mammor…intressant eller hur.

Hur kommer det sig tror ni?

Det är som min vän brukar säga, att män de tar det de behöver utan att skämmas eller be om ursäkt för sig själv. Vi kvinnor och mammor borde bli bättre på det så hade vi kanske inte i lika stor utsträckning bränt ut oss som vi gör.

Det här blev visst ett långt inlägg men jag har faktiskt väldigt mycket att säga om detta och tror till och med att jag kan bidra med min erfarenhet kring utmattning och dåligt mående.

Förhoppningsvis tar det inte tre, fyra månader igen innan jag hör av mig. Men jag lovar ingenting.

Skulle ni vilja göra mig en tjänst? Kan ni se om det går att kommentera på min blogg då det verkar ha hängt sig i nån inställning och jag får mängder med skräpkommentarer.

Allt gott mina vänner. Ta hand om er och dela gärna med er om ni själva kämpat eller kämpar med psykisk ohälsa.

Kram från mig

Continue Reading

Sommarsummering

Hej hej!

Har ert tålamod med mig sinat? Jag klandrar er inte isåfall. Det har inte varit något flöde alls här men förhoppningsvis kan jag fortfarande ändra på det, eller vad tror ni?

Sommaren har varit en enda lång rehabilitering för både mig och Andrew som fick problem med ett ljumskbråck och blev opererad sex veckor efter mig…

Det har varit ett otroligt tufft år med mycket motgångar och ohälsa. Men så är det ibland hör i livet. Eller hur?

Trots alla hälsobekymmer och annat trist har vi ändå tagit vara på varje chans att njuta av vår vackra natur. Både i Sverige, Finland och Danmark. Någon längre tur har vi inte mäktat med. Men ack så ljuvliga minnen vi samlat i hårddisken.

SUP i Finland
Solnedgångar och bubbel i den tusen sjöarnas land.
Surfcamping på Österlen
Ännu mera solnedgångar och bastu/kallbad på Bornholm
Fler vandringar i vår svenska vackra natur.
Glamping på vingård.

Ja det har minsann varit en del turer hit och dit kors och tvärs så vi ska inte klaga.

I helgen vandrade vi i Hovs hallar igen och tog sen en tur ner mot Mölle och bodde på vingård. Det var en kul upplevelse förutom att Andrew blev jättedålig efter maten och låg halva natten och spydde. Svårt att säga vad det berodde på men han har haft problem med magen sen en pizzaincident på Bornholm. Kan man reagera så kraftigt på ost om man inte ätit det på länge?

Ja kanske. Han tänker fortsätta veganlivet efter det i alla fall och ost lockar inte lika mycket längre.

Måste visa bilder från fantastiska Norrvikens trädgårdar som vi besökte i Lördags men det får ett eget inlägg. Nu ska jag strax ha ett digitalt möte så vi hörs senare helt enkelt.

Ha en fin dag och hoppas ni vill fortsätta läsa min blogg.

Kram

Continue Reading

Uppdatering

Hej hej!

Tre veckor idag sen jag gjorde min hysterektomi. Det har varit jättetufft att återhämta sig den första tiden men nån vecka tillbaka så börjar det lätta lite. Kan gå på toa själv, duscha själv. T om gå kortare promenader utan stöd.

Triviala saker kan tyckas. Sånt en tar för givet när ”allt” funkar och livet rusar på. Denna operation har verkligen tvingat mig att leva i nuet och stanna upp och njuta av de små sakerna. Är tacksam för det.

Sommarfavoriten pion äntligen på en köksbänk nära mig.

Jag har fått värjdes bästa present också mitt i allt. En diskmaskin installerad och en vacker diskho med mer praktisk bänkskiva på båda sidor i köket. Är så galet nöjd och tacksam att jag saknar ord.

Hur fin?

Särskilt glad är jag för barstolshörnan på motsatt sida. Blivit hela familjens favoritplats.

Var verkligen inte en dag för tidigt. Nu är äntligen min tid som familjens diskslav över. Ha ha. Är glad att jag har en Handy Andy som fixar sånt här på ett ögonblick.

Back in the days hade jag stått och svurit och gormat över att slita och släpa själv med renovering så jag måste medge att det himla gött att ha en handy man i sitt liv. Skönt hur som helst att fått ett uppdaterat kök som är mer praktiskt än innan.

Jaha det var den uppdateringen.

Hörs igen. Kram på er 💗

Continue Reading

Livet efter

Hej där allihop!

Har varit hemma i en vecka nu och lite till efter min hysterektomi. Alltså vilken pärs det har varit. Fattade inte riktigt hur påverkas jag skulle bli av detta stora ingrepp. Lite enfaldigt tänkte jag nog att precis som efter mina förlossningar skulle jag vara på benen direkt.

Nu är ju inte en bukoperation samma sak som en förlossning. Men det var det enda jag kunde jämföra med. Kejsarsnitt har jag aldrig gjort men antar att det är samma typ av ingrepp. Hur som helst så har det varit tufft. Riktigt tufft. Men nu börjar jag sakta känna mig piggare. Även om det fortfarande är mycket vila som gäller.

Dagen innan operationen fick jag mitt hår fixat av Sarah. Om jag dör ska jag åtminstone ha snyggt hår, skojade jag. Hon uppskattade inte mitt skämt och hotade med att: I’ll kill you if you die. Ha ha.

Kvällen innan tog jag mitt ”sista” bad på väldigt lång tid. Så Andrew tyckte det skulle ha det lilla extra och fyllde karet med körsbärsblommor och tända ljus…vi brukar tappa upp romantiska bad åt varandra då vi älskar känslan av att vara på spa.

Sen blev det bums i säng. Fick min inskrivningstid kl 06!!! Det blev inte många timmars sömn då jag var nervös.

Efter att mannen kört mig till sjukhuset så blev det provtagning och lite allmän information innan jag fick byta om till operationsoutfit och körd till salen där operationen skulle utföras.

Jag fick världens finaste narkossköterskor Nicklas & Jonas som verkligen fick mig att känna mig lugn och trygg.

Nicklas, en stor skäggig och tatuerad man frågade mig om jag ville ha någon speciell sång spelad när jag skulle sövas(så fint) så jag bad de sätta på Saturn med Sleeping at last som spelades under vår vigsel och betyder väldigt mycket för oss…får tårar i ögonen varje gång jag tänker på det.

Innan jag somnade tog han min hand och höll den och sa: tänk tillbaka till Mj’s där du gifte dig med din man. Sov gott. Vi ses när du vaknar….

Som sagt, kan inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på det.

Efter uppvak och en hel del yrande, (började tydligen prata engelska med den konfunderade sköterskan)så fattade de att jag ville prata med Andrew. Kanske inte så märkligt egentligen när den första man pratar med varje morgon är sin man…

Nåväl, morfinet gjorde mig inte direkt gott utan jag var väldigt illamående och snurrig och sa nog en hel del knasiga saker.

Jag stannade två nätter på sjukhuset och åkte med nöd och näppe hem för jag var väldigt svag och yrslig varje gång jag reste mig upp. Dag två var nog värst smärtmässigt. Vaknade av smärtan och grät som ett barn faktiskt. Jag har liksom fött barn utan mer smärtlindring än lustgas men denna smärta var mycket värre om ni frågar mig. Usch.

Fyra dagar efter operationen så var jag fortfarande väldigt svullen men såret verkar ha läkt på fint för det var inte mycket som läckte. Sensuella sjukhustrosor, eller hur! Ha ha.

Nu har det gått ytterligare en vecka och jag kan äntligen ta mig upp ur sängen själv utan att det gör för ont och även gå korta sträckor utan stöd. Jag har varit väldigt svag efter pga lågt blodtryck och blodvärden som sjunkit igen men det kommer bli bättre.

Dag 10 efter operationen.

Det börjar som sagt läka ihop bra och nu kliar det som tusan i såret vilket är ett gott tecken. Tycker kirurgen har gjort ett bra jobb och jag hoppas att allt drar ihop sig bra och läker snyggt då den fåfänga i mig inte vill ha någon putande ”smiley” längst ner på magen…

Det blir mest ryggläge just nu i alla fall. För att motverka blodproppar de första sju dagarna så var jag tvungen att ta blodförtunnande sprutor varav blåmärkena på låren. Det var lite läskigt så Andrew fick göra det på mig. Men nu är det också över. Jag tar inte ens värktabletter mer.

Har dock ätit två homeopatiska medel som heter Arnica montana (slåttergubbe)& Calendula oficinalis (ringblomma) som skyndar på läkningsprocessen och jag är övertygad om att det faktiskt har hjälpt för såret känns knappt vare sig invändigt eller utvändigt. Visst, det är fortfarande lite ömt och jag måste såklart vara försiktig och inte anstränga mig fysiskt nån månad framöver men det känns hoppfullt. Heja kroppen alltså! Vad fantastiskt den är konstruerad.

Har säkert glömt en del detaljer kring ingreppet men det kompletterar jag i ett annat inlägg i så fall. Det är inte mycket som skrivits om myom och hysterektomi, noterade jag när jag googlat så jag tänkte att jag kunde bidra med nåt kanske genom att dela information och bilder på hur min resa sett ut.

Har ni frågor så ställ de! Tycker det är sorgligt att så få känner till denna vanliga ”sjukdom” som verkligen kan ”förstöra” så mycket i en kvinnas liv…

Okej.. det var vad jag orkade med idag. Men jag uppdaterar igen från min läkningsprocess. Vill passa på att tacka alla som skrivit fina meddelanden och kommentarer på min instagram. Det betyder.

En dag i taget. En sak i sänder.

Kram från nej.

Continue Reading

Mot ett liv utan livmoder

Hej mina vänner!

Som ni förstår har det varit mycket i mitt liv igen, senaste tiden. Har egentligen en hel massa jag vill dela med mig av men vet inte var jag ska börja då allt är en enda geggig röra i den konstanta hjärndimman.

Efter en lång höst med trötthet, utmattning och värk så kom min läkare på att jag hade anemi till följd av myomen jag bär på och som orsakar kraftiga och långdragna blödningar. Nu senast blödde jag i 11 dagar i sträck. Alltså hallå-onormalt!!

Inte konstigt att jag varit trött.

Nu stundar i alla fall min operation om två veckor som jag väntat på sen i oktober…Egentligen skulle jag opererats redan den 13:e April men dagen innan blir Stella jättesjuk så min operation blev inställd i sista stund.

Folkets park i rosa skrud.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag känner mig minst sagt splittrad till denna operation. Har under hela hösten försökt med olika alternativa metoder för att få myomen att krympa och ett tag kändes det som att det verkligen gick på rätt håll. Efter att jag blev vegan i december så började jag snabbt se positiva förändringar och det lutade faktiskt åt att jag skulle få prova en ny metod med microvågor i Stockholm. Men efter att ett ultraljud som gjordes i mars, konstaterades att myomen växt ytterligare sen förra året i maj (alltså har inget ultraljud gjorts emellan) så tappade jag gnistan. Läkaren i Stockholm ansåg att det stora myomet på 10 cm är i största laget för att behandlas så jag tog ett beslut om att genomgå hysterktomi i alla fall.

Men det känns så vemodigt. Så sorgligt. Som att jag blir rånad på något.

Min livmoder.

Nåt inom mig känner lite skam över att jag ska operera bort den. Precis som att min kvinnlighet sitter i det organet. Som att jag kommer bli en avart utan samma värde än andra kvinnor…

har gråtit jättemycket när jag läst om ingreppet och livet efter. Det verkar vara så delade meningar om hur allt blir efteråt. Är rädd.

Känner mig stundtals tramsig och svag. Jag brukar ju reda mig själv, klara av motgångar och allehanda kriser. Men nu känner jag mig liten, ynklig och sårbar. Det är en ytterst obekväm känsla måste jag medge. Ja rentav läskig till och med. Att jag ska sövas och bli skuren i lockar inte nämnvärt heller. Usch.

Hur som havet, som jag brukar säga…det löser sig. I detta nu väntar jag faktiskt på ett covid testsvar. Min bror som bor i samma trapp som oss insjuknade i Corona för några dagar sen och vi sågs som hastigast förra torsdagen. I förrgår började jag känna mig vissen. Om min operation blir uppskjuten igen så börjar jag på riktigt undra om det verkligen är ”meningen” att jag ska genomgå den…

Som sagt, 12 dagar kvar. Jag håller er uppdaterade.

Det är i alla fall vår nu. Om än väldigt kallt. Jag har funnit lite glädje i att fixa på vår lilla balkong åtminstone. Visar i nästa inlägg. Otåliga kan tjuvkika på min instagram.

Ha en finemangers Fredag nu allesammans. Vi ses och hörs igen.

Kram

Continue Reading

Resan mot ett friskt liv

Hej allihopa!

Ja, har ju sagt det innan att inläggen kommer poppa upp sporadiskt. Men så plötsligt händer det.

Jag är fortfarande sjuk. Men det går sakta framåt och jag är glad för alla små tecken på förbättring. Väntar på min operation och försöker under tiden att stödja min kropp och hälsa på alla tänkbara sätt. Ska berätta mer sen om min hälsoresa.

Fåfäng som jag är dessutom så vill jag såklart se och känna mig fin. Som tur är har jag här i Limhamn en vän som driver en skönhetssalong och i samband med att jag och Andrew firade sex månader som gifta då bjöd han mig på en behandling hos henne.

Min vän Ewa som driver skönhetssalongen Law Art @lawart_ewa_lawacz gjorde en behandling i fredags på mig som kallas Japansk massage eller lifting.
Den går ut på att öka cirkulationen i ansiktet och stimulera lymfflödet vilket bidrar till att toxiner filtreras bort, syresättningen & kollagenproduktionen ökar och muskler slappnar av.
Under behandlingen utförde hon även en sorts akupressur och jag somnade nästan av den sköna avslappnande massagen.

Får jag bjuda på den nakna sanningen så här på en måndag?

När 40 strecket är passerat med fem år så börjar vissa tecken framträda allt tydligare och över en natt tycks ett helt zoo flyttat in med kråksparkar, hamsterkinder och kalkonhals…

Men misströsta inte systrar, det finns bot på problemet utan att ta till det tunga artilleriet och kalla på Anticimex.

Efter bara en behandling så syns det tydligt att linjer och påsighet är mindre. Ser verkligen ut som ansiktet lyfts!
Jag kommer göra denna behandling igen och under tiden så tar jag mina niacintabletter (varav rodnaden på undre bilden)och använder regelbundet dessa eye/face patches. Tycker mig även se stor skillnad på hud och hår sen jag blev vegan…
Många bäckar små som sagt.

Idag har jag dessutom inlett min 72 h vattenfasta för att boosta mitt immunförsvar och stimulera cellförnyelse.

Jag hoppas förstås på dramatiska resultat i kropp och knopp men försöker tålmodigt se realistiskt på min situation. Sakta det goda kommer sa alltid min mamma.

Får lita på det.

Avslutar med att slänga in en bild på mig och Andrew som vi tog förra söndagen i det vackra vintervädret.

Kram på er ♥️ fortsättning följer.

Continue Reading