God afton!
Då har det varit tyst här några dagar igen. Jag har inte haft tiden eller riktigt lusten till att skriva. Oktober är som sagt ingen favoritmånad. För mig förknippas den för mycket med pappas bortgång.
Idag är det 25 år sen.
Även om det är länge sen så känns det fortfarande vemodigt denna dag. Jag minns den sista gången jag åkte upp till Akademiska sjukhusets thoraxavdelning för att ta farväl. Det var ungefär samma väder som idag. Kallt, blött och blåsigt. Och mörkt. Kolmörkt.
Jag minns att jag var så tom efter mitt hejdå. Sprang nerför backen mot bussen, som var blank av regn och blöta löv. Tänkte ingenting.
Några veckor, kanske en månad innan hade jag hälsat på pappa själv. Vilket var ovanligt. Vi hade nämligen aldrig haft någon bra relation. Var mest osams hela tiden. Så att spendera tid på tumanhand föll sig liksom inte naturligt.
Jag hade köpt bakelser till oss. Napoleonbakelser som han tyckte om…så vi fikade, han och jag. Sista fikan med pappa blev det ju.
Jag blir alltid låg den här dagen. Gråter fortfarande. Kanske för att det inte fanns tid till att sörja efteråt. Och för att jag kanske sörjer en relation som aldrig blev bra. Sen dess har jag sprungit. Sprungit så fort jag kan. Startat projekt, flyttat, gift mig skaffat barn. Skilt mig och gift mig igen. Rest. Rest långt bort. Bort från allt. Och sprungit lite till. Inte konstigt att en är trött efter världens längsta maraton.
Jag är sjuk på detta också. Fick gå hem från jobbet idag pga frossa, huvudvärk och illamående. Så jag kurerar mig hemma denna deppiga dag och tänker att snart vänder det. Det ljusnar snart i horisonten.
Fin måndag på er var ni än är.
Kramar ?
30 oktober, 2018 @ 21:19
Känner igen mig i det du skriver, det jag sörjer mest är relationen som jag och pappa inte hade. Krya på dig!
29 oktober, 2018 @ 19:28
Sorg och saknad kommer man aldrig ifrån, det kan lägga sig men kommer upp i olika sammanhang, kan va en doft eller nåt helt annat.
Du har säkert en ”oro” inom dig för allt du förlorat, din far och ett liv som du önskat men som föll isär. En dag tror jag Marica du hittar en livskamrat och dela resten av livet med!
Det är verkligen mörkt och det blåser så mycket nåt jag ogillar men sover rätt gott till.
Trist du är sjuk nu också, hoppas du snart blir rask igen. Och du vi ska ro båten i hamn denna ruskiga tid genom att vi skriver och delar livet.
Nu är det kväll och snart stundar natten. Sov gott och vakna piggare än du gick till sängs. Vackert foto med fågeln seglande ska den landa eller flyga vidare mot fjärran. Kram från mig/MH.