A R G DAG!

Hej och allt det där!

Är bara på ruskigt kasst humör och har lust att slå på nånting. Har aldrig hängt ut någon i familjen men nu har jag god lust att kräkas över att vara tonårsmamma i synnerhet till en nästan vuxen dotter som ger mig grå hår, rynkor och snart en enkel till närmaste mentalinstution…

Kan jag få slippa det här nu, tack!

Ska försöka få nåt vettigt gjort på jobbet, tyvärr är jag känslomänniska och kan inte skaka av mig denna ilska så lätt.

Ses förhoppningsvis senare då jag kanske är i ett bättre mood.

Ha det bra. Hej då.

You may also like

Okry

8 kommentarer

  1. Jag vet faktiskt precis hur du känner, för jag har varit (och är kanske Lite fortfarande) exakt likadan mot mina föräldrar, precis som din dotter. Och jag försöker ändra mig varenda dag för att göra mina föräldrar glada. Men tydligen funkar inte det för min mamma, för allt jag gör ÄR eller blir fel enligt henne..

    Jag har haft en väldigt jobbig och speciell period med min pappa och då var min mamma min största klippa.
    Men med åren har rollerna bytats. Min mamma VET hur jag är som person men ändå så är det HON som börjar bråka med mig för det mesta nu förtiden. Hon har ”kastat” ut mig flera gånger, men ändå säger hon att hon inte menar det såfort jag sticker hem till min pappa.
    Hon påstår att jag sårar hennes känslor när jag inte städar frivilligt. Men hon verkar inte förstå att hon sårar mina känslor när hon säger att jag ska sticka ifrån henne, att jag är trög, att jag är så lat så det är därför jag inte har något jobb och bla bla bla..

    Jag mår väldigt dåligt nu förtiden och jag är ofta ledsen. Förra året var verkligen inte mitt år och det verkar detta året heller inte bli.

    Jag bara så himla glad att jag har vänner och människor runt omkring mig som ger mig komplimanger och berättar hur mycket dom tycker om mig som person.
    Sånt har jag ALDRIG fått höra från min mamma.
    Mina föräldrar har bråkat sedan jag var liten och det är det jag är uppväxt med. Jag vet knappt vad kärlek är, och jag är gärna för mig själv.

    Oj, känns som om att jag måste sluta prata eller bara sluta göra något över huvudtaget. Allting blir tydligen bara fel ändå. Och detta blev en äckligt lång kommentar så nu går jag i ide… (Bara för ikväll dock)

    Sen får jag be om ursäkt för att jag ”kräker” ut allting här hos dig..
    Åh, herregud….

    Kramar i massor till dig ❤️

    1. Åh kära fina,
      tack för att du öppnade dig. Blir ledsen i hjärtat att höra hur du mår och hoppas innerligt att du hittar balans i livet snarast och kan känna glädje…
      precis som jag önskar att min dotter ska göra. Kramar M

  2. Vi är inne på 3:e tonåringen nu, så jag förstår precis vad du menar… Som någon nämnde här så växer det bort som tur är, de 2 äldre har passerat detta stadium o flyttat hemifrån nu. Den ”lilla” (snart 19 år) har varit den jobbigaste – har haft tonårsfasoner sedan han blev 12 och en del sitter kvar fortfarande. Men vi börjar se en ljusning nu. Vissa dagar blir man helt enkelt galen på dem!!!
    Hoppas du blev på bättre humör sen! Kram

    1. Ja, herrejösses, samma här sen 12 års åldern…känns som det ALDRIG tar slut…
      Skönt som sagt att höra att andra klarat det 😉
      Kramar ❤️

  3. Vet du det är ett problem som växer bort!! Man får ta det så lugnt som det går, och ”vända” andra kinden till, och sen känns det bättre.

    Snart är de utflugna och då är det inte bara en dotter eller son, då är man också bästa kompisar.

    Skön kväll/MH

  4. Hej svejs

    Ja ibland blir man tokig, ska ställa min dotter i bostadskö 😉
    Jag ska iallafall sluta curla, eller…………….

    Kramar från gråaste grått Småland
    men snart är det vår!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.