Hej på er där ute!

Ja då sitter jag här med stor förundran. Var i hela friden tog sommaren vägen? Redan slut!

Imorgon börjar jag min förberedande utbildning och är därmed fast en tid framöver. Hade inte känts så olustigt om man hade fått åtminstone EN VECKAS sammanhängande sommar med sol & värme.

Jag behöver seriöst en detox efter den här sommaren. Har ätit och druckit på tok helt fel. Igår moffade vi jordgubbar doppade i Stellas chokladfontän. Och idag blev det grillat hos mor med ännu mer semesterfrossande. Kramar verkligen ut det sista av ledigheten.

Nu sitter jag med mitt allra sista glas rosé ute på balkongen, för hädanefter ska jag banne mig bli nyttig på riktigt. Inget socker i några former alls på väldigt länge alltså.

Hoppas ni har haft en angenäm vecka. Jag har försökt njuta även om stressen inombords pockat på. Vi ses här i veckan.

P u s s ❤️

God förmiddag!

Min sista lediga vardag idag. På måndag börjar min utbildning.???

Passar på att njuta av en ”fri” förmiddag med en kopp kaffe med den obligatoriska klicken kokosolja i som jag för övrigt alltid har i ansiktet & på kroppen också. 

Grym outfitbild Stella tog på mig igår va? Ha ha. 

”Du är helt blank i ansiktet mamma!” 

Mmmm…men den gör huden fantastiskt mjuk. 

Igår gjorde vi Emporia trots att jag avskyr kommersiella gallerior med massor av butiker fyllda med sånt du egentligen inte behöver. Men ibland får man offra sig. Stella fick en ny tröja och lite annat som kan glädja en åttaåring.

Jag var på väg att köpa lite nya kläder till mig själv på Zaras enorma REA men ångrade mig i sista stund. Har garderoben full och fick nyligen klänningen ovan av en vän som jag gillar jättemycket.

Ikväll blir det bubblor i alla fall. Ska med samma vän gå på Hotell Continentals bubbelparty. Yay!

Vi kanske ses där?

Kram så länge ❤️

Fast sen kommer det mer regn. I alla fall den här sommaren…

Hej föresten!

Är allt väl med er? 

Ni undrar såklart hur det egentligen står till med mig och tja, idag är det lite bättre efter tre dagar av gråt & ångest som avhjälpts med samtal från vänner. Fast kärnan av problemet är såklart kvar. Den försvinner inte och kommer antagligen inte göra det heller eftersom det är utom min kontroll. Det är det som är det frustrerande i hela situationen. 

Har fått höra att jag ser sorgsen ut och jag antar väl att det är svårt att dölja hur man mår efter allt som börjar komma ikapp nu. Vet att många av er som läser uppskattar min ärlighet och att jag inte glamouriserar mitt liv som är så vanligt i dagens fejkbooksamhälle. 

Vill dock poängtera att jag givetvis inte har det miserabelt varje dag eller har haft det innan heller men plågorna har definitivt varit jämna och stundtals outhärdligt tunga. Tunga av en sån karaktär att vem som helst hade stupat efter ett tag…

Idag skiner solen. Imorgon ska det regna igen (gapskratt). Så jag passar på att ta min avkomma och göra stranden denna sista vecka som ledig. Nästa måndag börjar allvaret.

Kram ❤️

Hej då juli…

Sommaren detta året är verkligen under all kritik. Till viss del säkert därför jag känner mig mer nere än på länge.

Fast sen har oket jag burit på axlarna det senaste decenniet gjort sitt också. Just nu känner jag att jag egentligen bara  fastnat i en återvändsgränd. Stampar på samma ställe och inget händer. Är trött. Så himla trött.

Att försöka vara en bra mamma varje dag i veckan, året om, hela tiden känns just nu som en omöjlighet. När dessutom fullvuxna ”barn”  läggs på ens bord, som är oförmögna till det mesta  med allt vad det innebär blir det lätt ”tuvan som får allt att tippa”.  

Var nere på kolonin igår och kontemplerade över allt…

Ställde mig frågan varför jag i hela friden har hållt käften om hur jag haft det i alla år?! 

Hela mitt liv har jag sopat upp efter andras misstag, tagit på mig skulden och dragit ett alltför tungt lass som ingen rimligtvis kan dra. Är så förbannat j-a trött på detta nu. 

Det är inte de snälla, ödmjuka & hjälpsamma som får stöd och välförtjänt uppbackning. Det är de som gapar högst. De som gör bort sig kollosallt och de som beter sig som ärkekräk som alla omhuldar, svassar runt och smörar för. Äckligt. 

Att jag själv stannat i helt absurda situationer är att jag galet nog inte tyckt att jag varit värd bättre i kombination med att jag är löjligt plikttrogen. Och lojal. Sjukt va!

”Du kommer väl skriva en bok om det här va? fick jag sarkastiskt slängt i ansiktet några gånger sista åren och JA det kommer jag. Det blir en följetong kan ni hoppa upp och sätta er på.

Bitter? Nej jag är inte bitter. Det jag är kallas kränkt, djupt sårad och fruktansvärt ledsen och utöver det är min självkänsla totalt körd i botten.

Nu är det, jag vet inte vilken natt i ordningen som jag vaknar i vargtimmen och har vidrig ångest. Kan inte somna om. Men skriva hjälper. Det rensar tankarna. 

Ska vända mig om och krama en liten som ville sova med mig. Lite oxytocin är aldrig fel…

Förhoppningsvis sommar jag om också. Kram