ADHD, Familjärt

När benen ständigt slås undan för en…

28 kommentarer

Jag vet inte var jag ska börja…

Föga förvånande så har jag smällt i väggen igen efter att ha stångat mig blodig på tok för länge.

Det har helt enkelt blivit för mycket sista månaderna och nu har jag tvingats pausa studierna pga utmattning.

Att erkänna för sig själv att en är utmattad är ett stort nederlag då jag hade bestämt mig för att klara detta trots en övermänskligt ansträngd situation.IMG_3996

När ni läser denna blogg och ser en 40+ ensamstående mamma så låt er inte luras av glättig humor, fina bilder och stundtals trevliga inslag. Allt det där är en slags fasad och egentligen bara skrapet på ytan.

Jag ska ju inspirera med mera. Men verkligheten är sannerligen en annan.

I över ett och ett halvt års tid har jag varit helt själv med min yngsta pga vissa omständigheter den andre föräldern försatt sig i. Umgänget ser inte ut som det ska göra i normala fall, utan att gå in på detaljer. Och det tär jättemycket på både min dotter och mig. Från och till har två vuxna barn med både diagnoser och stora bekymmer flyttat in och ut hos mig. Skapat oro, stress och ytterligare problem som lagts på mitt bord att reda ut. Förutom att ständigt vara rädd för att komma hem och hitta en deprimerad vuxen dotter död så finns där en gnagande irritation att inget händer i hennes situation. Förutom mitt eget liv att sköta och att vara en bra mamma till Stella så ska jag agera personlig assistent och livscoach till en 21 åring som kunde vara ett stöd för mig. Ekonomiskt och praktiskt.

Men så är det tyvärr inte…

Utöver min egen adhddiagnos som ställer till det när andra skapar kaos i mitt liv så försöker jag även hantera svåra känslor av skam och misslyckande då jag levt i en destruktiv relation som resulterade i separationer, sociala utredningar och andra tråkigheter.

Ni som kan läsa mellan raderna och kanske själva har liknande erfarenheter vet hur utmattande det är att leva i en sådan situation.

För att toppa moset med lite mer miserabelt elände så skedde precis innan jul en oerhört jobbig incident vilket skapat ännu mer stress, ångest och oro. Tyvärr har jag ingen närstående familjemedlem som kan stötta mig i allt detta och det bidrar naturligtvis till hur både jag och barnen mår.

Detta jag nu berättar är långt ifrån allt som hänt men tillräckligt för att kropp och knopp ska säga S T O P P!

Jag har VERKLIGEN kämpat. Jag har fallit men rest mig upp, igen och igen. Men när jag inte får någon riktig hjälp, eller stöttning så har även jag en gräns och den är nådd nu.

Jag borde varit sjukskriven för flera år sen. Men jag har envist fortsatt att kämpa, och försöka klara av allt själv för att inte bli stämplad som psyksjuk som jag fått höra så fort jag nämnde hur jag mådde. Helt ärligt så är det ett under att jag inte är det efter allt jag fått utstå.

Utbildningen jag påbörjade i höstas var en dröm som uppfylldes och skolan har blivit en oas för mig där jag trots intensivt schema ändå fått distans till alla problem på hemmaplan. Dock har jag fasat för varje dag i ekorrhjulet där allt hänger på mig.

Vet inte hur det kommer bli nu i och med sjukskrivningen. Orkar inte bry mig. Vill bara sova hela tiden.

Jag hoppas allt löser sig och att det finns någon form av rättvisa.

Tack för att ni lyssnade.

You may also like

28 kommentarer

  1. Har aldrig kommenterat, men är ofta inne på din blogg. Vet liksom aldrig vad jag ska skriva, blir så lätt bara grunda floskler. Så jag nöjer mig med att säga tack för att du delar med dig. Och kram och häng i och hoppas det lättar snart.

  2. Fina du, känner inte dig personligen utan har hamnat in hos dig genom åren för att du har så otroligt god smak i din inredning och trädgård. Jag kan aldrig veta hur du känner dig, men kan utläsa av din text att du ör en grym kämpe, mamma och vän. Att sen omständigheter runt dig som du inte kan påverka rör ihop ditt liv till en skitjobbig soppa kan aldrig vara speciellt enkelt eller lustfyllt. Jag hoppas så att livet vänder för dig att du får möta våren med ett lugn inombords och att du ska slippa kriga.

  4. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ Tänker på dig och känner med dig, blir så trött på att livet inte kan vara lite mer rättvist och enkelt i alla fall i bland? Kan ju inget göra för att hjälpa men önskar allt jag kan att du nu får den hjälp du behöver, från alla instanser och andra, även om jag vet hur omöjligt det känns/är. Massor av kramar ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

  6. Fina Marica! Jag blir så ledsen för din skull och för dina barn. Vi gör naturligtvis allt för våra barn men det är inte lätt att klara allt ensam. Du måste få vila o komma igen o orka med dig själv!
    Har ju genom åren haft bekymmer med min yngsta dotter som haft jobbigt med ångest o varit deppig, men vi är två som kan hjälpas åt o stötta varandra. Hon har även tre äldre syskon som stöttar både henne och min man o mig. Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig!
    Massor med kramar till dig var rädd om dig! ❤❤❤

  8. Skickar styrkekramar genom cybervärlden till dig fina Marica. ? Jag känner inte dig personligen men som jag skrivit tidigare så verkar du vara en fantastisk och fin människa både på utsidan och insidan. Du skriver med sådan värme och har ett skrivspråk som få besitter. Din blogg känns levande och du har en aura som skiner runt dig. Ta hand om dig. Det finns bara en av dig. ❤️ ❤️ ❤️

  9. Hej fina Marika!

    Känner verkligen med dig❤️Du har kämpat alldeles för länge ensam. Men tyvärr är det typiskt kvinnligt att inte be om hjälp. Vi ska alltid vara så starka och klara av allt ensamma. Jag är lika dan:/ Men ensam är inte stark. En bra hjälp på traven, är en bra kurator att gå till. Jag har gått i flera år och man känner sig pånyttfödd när man har varit hos henne? Är så skönt att få prata av sig. En bra början är att du äntligen tagit ditt förnuft till fånga och gått till läkaren och blivit sjukskriven. Förstår ärligt talat inte hur du orkat kämpa på så länge du har gjort!!! Jag har läst din blogg i några år varje dag. Tycker du är en helt fantastisk genuin fin människa, som har hjärtat på rätta stället❤️?❤️ Livet är inte rättvist, jag vet…. Känner mig själv lite utbränd av diverse olika orsaker i livet. Så för mig har de senaste två åren också varit en bergosslbana, jag inte vill ha tillbaka!! Men det kommer bli bättre jag lovar…. ? Jag vet vad jag talar om, har varit med om mycket i mitt 50 åriga liv. Var rädd om dig nu och ta en dag i taget så kommer allt att lösa sig så småningom. Hitta rätt hjälp för de olika problem du och dina närmaste har, det är a och o. Profession och empati är ett måste i dessa yrken! Massor med styrke kramar till dig??❤️?❤️ Mer kärlek till folket, i detta hårda samhälle❤️

  12. Det är en styrka att erkänna för sig själv att det inte går längre. Ingen vill hamna i den situationen och därför kämpar vi otroligt hårt. Jag har varit där själv förut. Skickar många kramar till dig <3

  14. Fin, fina Marica förstår hur svårt du har det, och nu får du vila och försöka koppla bort allt, men förstår att det är verkligen inte så lätt.
    Du har många vänner här inne som lyssnar på dig, det är värdefullt.
    STOR Kram/MH

  15. Livet är verkligen inte rättvist, låter oerhört tungt. Du verkar ha fina vänner omkring dig så tillåt dig att ta lite hjälp om de erbjuder, skulle tro att de bara blir glada om de faktiskt får hjälpa till. Jag har själv en närstående som mår otroligt dåligt och det är jobbigt att stå vid sidan av och inte kunna/få hjälpa.
    Jag hoppas verkligen att det ordnar upp sig för dig och dina barn såklart. Stor kram till dig!

  16. Hej. Skickar en styrkekram. Det svåra är att acceptera. Tycker du är så stark och klok som gjort det nu, accepterat utmattningen. Vet hur det känns att vara utmattad tyvärr. Men det har på något sjukt sätt gjort mig starkare och i slutändan lyckligare. Kram kram

  17. Vi är starkare än vi tror…men ibland måste vi vila för att vara starka. Vi behöver vila när själen är trött. Kroppen säger ifrån och tyvärr så ignorerar vi det och kör på..kör på tills vi faller ihop som en våt fläck och att bara gå ett varv runt huset är hur jobbigt som helst. Tyvärr är det först när det är försent som vi stannar upp så bra att du gjort det nu. Att tänka på sig själv i en sån situation är inget fel för som jag skrev förrut så måste du hålla ihop för att orka ta hand om andra. DU är trots allt det viktigaste i ditt liv. Bara att inse att man mår dåligt är ju ett första steg…och det är inget fel med det. Vi ska inte och bör inte skämmas för att vi har psykisk ohälsa…vilket är lättare sagt än gjort. Tyvärr så blir det ju vanligare och vanligare och på senare år så har det kommit upp mer i media. (Kanske för att jag själv söker det men tror öven att många modiga vågar ta upp det och skriva om det.) Mindfullness har hjälpt mig mycket (har nämnt det förrut med 😉 ). Finns många som har grattis appar eller sidor där man kan köra 1 min eller 3 min tex. Hjälper inte alla..men ju mer man övar på att lyssna på kroppen, dvs ljud, känslor i kroppen och på vad som händer runt om en och framför allt andningen som man alltid kan gå tillbaka till, desto lättare är det att fånga upp det när saker känns jobbiga och allt bara snurrar på som en torktumlare innom sig. Idag tex snöar det hos oss i stockholm..jag kallar det mindfullness snöar…när man kan följa en snöflinga som dalar …och man kan koncentrera sig på det…att det är nuet. Kan verkligen rekomendera FB grupper att följa. De har stöttat mig enormt. Finns en som heter ”Vi som drabbats av utmattningssyndrom/utmattning” och en som heter ”Vägen tillbaka-en stödgrupp för utmattade/utmattade på väg att tillfriskna”. Få läsa om att man själv inte är ensam i det hela, få tips och råd eller bara pepp av andra i samma situation…eller bara välja att läsa och observera. Dock så måste jag varna att vissa saker kan kännas jobbigare att läsa beroende på var man är i sina känslor eller om man är deppig osv. Har även fått pepp av att följa Tomas Gunnarsson och Nathalie kerven ”Body Cleans Sweden-Natures for life” FB sidor. Också sidor som peppar..och att maten kanske spelar en stor roll. Du vet…som att äta cashewnötter ;). Du hjälpte mig mkt också att läsa om ditt liv och dina bilder osv. 🙂 🙂 . Jag har kommit en bra bit på vägen…och ibland skulle man bara vilja hjälpa hela världen…går inte…och kroppen och hjärnan säger ifrån. Från att ha varit enormt deppig med många negativa tankar så tycker jag att jag nu för det mesta är positiv…åtminstånde försöker att tänka postivt eller…vända de negativa tankarna till positivt när dom kommer och tänka…allt ordnar sig. Kan man hjälpa en person…så styrker ju det en. Hoppas jag kan hjälpa dig lite med lite pepp osv emellanåt :). Kan du få in att få lite massage så rekomenderar jag det oxå Marica. Motion såklart oxå..men är man helt slut så kanske inte kroppen klarar av det. Utan en lugn promenad är just det man behöver. Tänker på dig! Såklart du vill kämpa på…och det gör vi nog…men vi får bara inse att just nu så får vi kämpa på lite mindre för att hålla ihop. Kram kram

  18. Har inte några liknande erfarenheter av din situation för att komma med smarta insikter med. Det enda jag vet efter att haft det jobbigt är att bara erkänna för sig själv och andra att detta inte går är en lättnad. Tycker att du är fantastisk som kämpar och är glad att du hittat din utbildning, din oas. Att ha en ljuspunkt som den kan göra verklig skillnad.

    Jag har svårt att göra annat än att hålla tummar och tår och skicka uppmuntrande tankar till dig och för dig – vilket jag är helt på det klara med inte gör någon större skillnad. Men jag tror på dig …. jag tror att du kommer att hitta ut på andra sidan. Och du inspirerar mig, kanske inte på det sätt du föresatt dig med denna bloggen – inte desto mindre är du en inspirationskälla. Du slåss, du hittar ljuspunkter, du finns för dina barn …. även om du inte orkar. Du kämpar.

    Jag gör det jag kan härifrån … jag tror på dig!

Lämna ett svar