Tänker inte börja detta inlägg med att be om ursäkt för att jag inte skrivit på evigheter.

För det är nåt jag övat mig på sen vi hördes sist-att inte jämt be om ursäkt. Jag har varit the queen of förlåt att jag existerar typ. Och det gjorde mig inte lyckligare utan tvärtom. Men det är slut med det nu.

Jag har insett att hävda mina behov och sätta sunda gränser för vad jag tolererar och inte, är vägen frammåt. Men det är en process och något som jag kommer fortsätta att få jobba på.

Eftersom det gått nästan två år sen jag skrev nåt här så har det givetvis hänt en miljon saker och det skulle krävas några romaner att berätta allt som hänt.

Först och främst- jag och Andrew kämpar fortfarande på i livets berg och dalbana men vi är fortfarande tillsammans. Nu bor vi faktiskt i ett radhus här i Limhamn sen ett år tillbaka.

Dock blev han väldigt sjuk för snart två år sen och började tappa allt hår på kroppen. Det har tagit hårt på hans psyke men han är ändå positiv och ger inte upp. Bara den pärsen med sjukdom som drabbat vår familj både mental ohälsa och andra bekymmer hade jag kunnat skriva en bok om. Kanske dags för det…

Jag är fortfarande sjukskriven och var tvungen för ett år sen att pausa arbetsträningen som först gick väldigt bra med Butik Torsten och sen ledde till en arbeträning på en besöksträdgård här i Malmö. Tyvärr var handledningen på den platsen direkt olämplig för mig som utmattad och det slutade ett halvår senare med att jag med stor besvikelse avbröt träningen.

För att ändå upprätthålla mina nya rutiner så tackade jag ja till att rehabiliteras på Lagerhaus istället. Trots att det var en fin erfarenhet för mig så blev det väldigt stressigt då miljön i en butik mitt inne i stan gav för mycket stimuli för min hjärna.

Då jag fick diagnosen PTSD under våren och påbörjade en tung terapi så kollapsade jag helt enkelt mentalt efter att ha försökt hålla ihop allt så länge.

Så nu är jag här ett år senare och kämpar fortfarande på med terapi och livets fortsatta utmaningar.

Låter det deppigt? Ja det kanske det gör men jag har i alla fall inte gett upp. Och jag har fått massor med nya erfarenheter och kännedom om både mig själv och hur andra fungerar.

Så hur blir man då frisk från en utmattning och lycklig?

Det håller jag fortfarande på att klura ut. Men är det nåt jag lärt mig så är det att inte ha för stora krav på sig själv utan faktiskt vara nöjd och glad med det lilla. Att vara och visa mer tacksamhet för allt möjligt. både stort som smått.

Idag t ex sken solen på förmiddagen så jag passade på att höja mitt dopamin och serotonin genom att gå en power walk i solskenet..

Nu verkar det börja regna igen så jag tror det blir en myskväll med tända ljus och en film.

Så vi säger så så länge. Får se om jag kan få uppladdningen att fungera då kanske det kan bli några foton från vårt hem och trädgård.

Ha en fin dag och ta hand om er.