Hej på er därute!
Tack alla ni som läser och följer mig för att ni uppskattar det jag delar med mig av och lämnar avtryck härinne då och då. Ni andra som bara spionerar av olika skäl tackar jag för att ni höjer min statistik!
Just nu är jag inne i en bloggsvacka som gör att jag inte hinner uppdatera eller skriva som jag önskar. Det är vämjeligt frustrerande att aldrig få en lugn stund att sitta och skriva på. Men å andra sidan har jag faktiskt aldrig tid överhuvudtaget till att göra något som jag vill.
Allt kretsar kring att få ihop vardagen och pussla ihop fyra personers liv där åtminstone två är vuxna och egentligen borde vara självgående. Men så ser det tyvärr inte ut och när man kan se sig om i månen efter någon form av vuxet stöd (vilket borde vara en självklarhet) så blir allt fruktansvärt tungrott och utmattande.
Är riktigt trött idag. Blev väckt otaliga gånger inatt. Börjar bli ohållbart att bo i vardagsrummet utan någon möjlighet att stänga om sig eller kunna värja sig mot alla missljud som kommer från tonårsrummet i tid och otid för att inte tala om alla högljudda toabesök som görs för jämnan.
Längtar efter egentid.
Vet att många blir provocerade av det ordet då man menar att egentid ska man minsann inte ha rätt till när man skaffat barn. Det är bara det att man har ju inte skaffat barnen själv och när papporna tar sig rätt till egentid så ska mamman definitivt också vara berättigad det.
I synnerhet om man bara är ”lekfarsa” några timmar i veckan och resten av tiden avsätts till sig själv och sina intressen.
Hur som helst, är trött på många orättvisor som allt som oftast drabbar kvinnor och framför allt ensamstående mammor. Vi tycks ha lägre status per automatik och verkligen inte samma rättigheter som andra människor.
I vanlig ordning har jag inte riktigt tiden eller orken att fördjupa mig mer i ämnet men jag har otaliga personliga exempel på hur man som ensamstående mamma särbehandlas och gärna ska sättas på plats för petitesser medan pappor kan bete sig hur svinigt som helst för att bara få en klapp på axeln och ett litet ” du gör väl inte om det”.
Usch.
Återkommer i ämnet som sagt en annan dag.
Nu ska jag sova.
9 kommentarer
Hoppas att du kommer ur din svacka, och framför allt, att du får börja må bra snart!
Tack ❤❤❤
Kram ???
Fina Marica! Nej livet är absolut inte lätt och rättvist alla gånger. Jag läser din blogg varje dag och tycker som jag skrivit till dig förut att den är absolut bäst!! Du försöker inte försköna något utan du skriver som det är, som livet är med toppar o dalar. Jag är lyckligt lottad som är lyckligt gift med min man som också är pappa till våra fyra barn. Vi har varit ihop i 26 år o gifta i 23. Det har inte alltid varit en dans på rosor men kärleken o tryggheten har alltid funnits där. Finns inte det kan man inte fortsätta i en relation varken för sin egen skull eller för barnens. Du är stark o en kämpe men även om man är stark behöver man lite avlastning o hjälp ibland för att fortsätta orka kämpa! Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet snart blir lite lättare o enklare för dig. Du är så värd att få ha det bra o lite lugn o ro, egentid ibland.Massor med kramar till dig❤❤❤
❤❤❤ tack finaste Camilla. Någon gång kommer den tiden då allt faller på plats, det är jag säker på. Kramar M
Hej! Brukar läsa din blogg men är riktigt dålig på att kommentera! Men jag ville bara säga att jag tycker att det du skriver, som nu när du är så pass personlig som du är, verkligen ger mig stöd och har hög igenkänningsfaktor! Det ÄR tufft att vara ensam, men jag brukar tänka att alternativet (att fortsätta leva med sitt ex) hade varit ännu värre! Jag är mitt uppe i en separation (som varit på gång hur länge som helst men som faktiskt tycks ske nu) och det är verkligen höga berg och djupa dalar. Ena dagen känner jag mig på topp, andra dagar ångrar jag allt och den man som verkligen inte varit snäll mot mig blir ändå på nåt märkligt vis ”The man of the year”. Enbart för att jag känner mig vilsen och ensam utan en partner. Livet alltså va! Vilken trip! Jag hoppas att du fortsätter blogga, och att du hittar lusten igen. Du är grym!
Tack ❤❤❤ och vad jobbigt att höra hur tufft du haft det och har…men du har rätt, alternativet är inget alternativ. Att leva i något destruktivt är aldrig bra…stor kram och fortsätt kämpa du med. ❤
Din blogg är en av de absolut bästa och läsa, lagom med text och mycket fina foton.
Du skriver från hjärtat och det är en ärlighet, kom ihåg att det är din blogg och du gör det bästa av den.
Det är inte lätt som jag skrivit innan det där att va ensam och ro allt i land, båten den kan kantra men valet att inte ta den på rätt köl finns ju inte.
Tänk så Marica, barnen växer och helt plötsligt är de stora och vem tror du de minns bäst under sin uppväxt, barn lagrar mycket mer än vad vi tror och det kommer tacka dig en dag för allt du gjort för det var du som fanns där och finns.
Absolut så behövs den där tiden som inte är uppbokad och att alltid va i beredskap, alla behöver någon gång den där avkopplingen och känna ro.
Jag har ett foto på min vägg som jag allt som oftast beundrar och känner en sådan frid att titta på det är från min mor, de var 14 syskon och det var på den tiden då det inte fanns några speciella moderniteter, inga bidrag och det rådde säkert en del oro att inte få allt att gå ihop. Men samtidigt tror jag att det inte var så illa, det var inte den stressen vad det gällde krav som dagens uppväxande barn bara vill och måste ha, detta är min tankar andra tycker säkert nåt annat men det är väl så hela livet är från det vi föds tills vi säger hej då.
Du är en kämpe Marica kom i håg det!
Kram till dig och fin onsdag/MH
Tack ❤❤❤ ibland behöver en sliten mamma också en dunk i ryggen och lite hejarop.
Stor kram till dig.