Skönt med Fredag igen då!
Förra veckans flygresa upp blev minst sagt en dramatisk upplevelse för mig som efter allt som hänt hade nerverna utanpå och i princip började gråta för minsta lilla incident.
Först en timmes terapi med Fnulan som flög samtidigt.
Sen hände det som INTE får hända!
Foto: Amy Neunsinger för Rachel Ashwell
När vi klivit av planet i lungan ro och skiljs åt går jag runt halvt medvetsbefriad tills jag plötsligt kommer på att jag ska svara på ett sms som min moster skickat som jag ska bo hos. Men VAR är mobilen???
Jag har bara handbagage och väska och dessa töms bokstavligen ut och in men INGEN mobil. Måste ha glömt den på sätet när jag tog ner min väska. PANIK!
Här står jag ensam på Arlanda, utan mobil, utan pengar då jag hade alla korten i mobilcaset och INGA telefonnummer att ringa då jag inte kan ett enda nummer utantill förutom 1177 😉
VAD GÖR MAN?
Efter att ha försökt komma tillbaka in i gaten och planet vilket är omöjligt och pratat med x antal personer som skickat mig både hit och dit utan fruktsamt resultat och dessutom informerats om att mobilen inte legat på sätet då de kollat så är jag fullständigt hysterisk och gråter hejdlöst och ogenerat.
Ett praktpsykbryt alltså!
Går till informationsdisken och möter en vänlig själ vid namn Maria Sjödin som låter mig låna telefon och googla lite nummer samtidigt som hon kollar en extra gång om planet verkligen genomsökts ordentligt. Några samtal senare hör jag henne utropa: Nä, är det sant, gulle dej, ja just det…Marica Silverhamn på första raden!!!
Trodde jag skulle svimma!
Tack vare denna underbara och hjälpsamma människa fick jag tillbaka min mobil och kunde därmed fortsätta leva. Ha ha, helt sinnessjukt att ens liv ligger i denna apparats händer.
Tusen Tack om du läser det här!
Denna lååånga förmiddag mötte jag flera hjälpsamma fina människor b la Anne som bjöd mig på en kaffe och bulle. Så fin gest som jag absolut ska föra vidare.
Det finns hopp om mänskligheten!
Nu ska jag åka in och hämta ett fint paket från FEMME Collection!
Sen ska ni få se vad jag fick av Hannah.
2 kommentarer
Åh…ja det är ju dom där småsakerna som betyder så mycket. En vänlig handling utan att man förväntar sig något tillbaka. Vänliga själar :). …och när man är nere och ledsen i själen och man är så nära sina känslor så kan såna där saker som att tappa bort något göra att hela världen i stort sett rasar. Man blir förvirrad och känner sig ensammast i världen. Sen att folk är vänliga kan få en att börja grina det med. Förra året vann jag schampo av Hannah och det gjorde mig så glad så glad då hon valde ut mig som vinnare. En liten gnista av positivitet när det mesta kändes så negativt och deppigt (jag hade varit sjukskriven utbränd/utmattad/depprimerad men va tillbaka på jobbet eftersom jag bet ihop trots att jag va helt slut och borde ha varit sjukskriven längre…och året som följde…vilket helvete som följde och som slutade i att min tjänst efter 8 år blev outsorcad. Arbetslös nu…och försöker ta tag i mitt liv samtidigt och känna glädje inte alltid lätt men försöker) Och åh, vad jag gillar det schampot..självklart är det jag fick slut och har köpt ett antal egna nya flaskor men blir glad över tanken och tänker på det när jag tvättar mitt hår:). Då grinade jag i alla fall…när någon gav mig en tanke och att jag vann något för en gångs skull. Om jag någonsin springer på Hannah så ska jag tacka henne personligen :).
Är glad att telefonen kom tillbaka..puh! Att vi ska vara så beroende av dem!?
Tänkt på dig…men inte skrivit något men skickar en STOR kram nu då det är extra tungt för dig.
Har du börjat ta magnesium nu? :). Märker du någon skillnad i sådana fall. Jag tycker att jag märker när jag inte tar det. Försöker vara duktig att ta det, zink och d-vitamin.
Har länge funderat på att klippa lugg jag med igen och nu tror jag nästan att saxen åker fram igen :). Blev inspirerad! Jättefin blev du i alla fall. Passar verkligen dig!
Hoppas du får en skön, lugn och sinnesfridfull vårhelg :).
Kram kram
Tack för din fina kommentar!
Hoppas allt löser sig för dig.
Kramar