Ett väldigt försenat och irriterat hej kommer här.
Försenat för att jag har fått fara rundor hela dagen med inbillad tidspress som senare visade sig vara helt i onödan. Därför är jag irriterad.
Irriterad för att jag idag återigen fick stressa tillbaka från Malmö till ett inbokat möte gällande sonens hälsa som visar sig vara inställt men som de bara bemödat sig att kontakta pappan för att meddela, med ursäkten : Vi hade bara ett nummer!
Que?
Efter mer än tio års kontakt med BUP, otaliga utredningar, möten med skola, psykologer, läkare, medicinska ställningstaganden och jada jada så vet jag inte hur många gånger det strulat med informationen som resulterat i dyrbar tidsförlust, irritation och ännu mer stress i en situation som varit ansträngd från början.
Och fortfarande har vi inte kommit någon vart mer än en så kallad diagnos (ADD). En diagnos gör ingen skillnad mer än att man får en förklaring och ett namn på varför en person har vissa besvärliga begränsningar…
Dessutom tycker jag att var man än kommer i vårdkarusellen så är man väldigt snabb med att skriva ut en burk med piller och sen ska det lösa allt.
Jag skulle hellre se att man erbjöds kognitiva lösningar & hjälpmedel för att stötta, vägleda och underlätta i skolan & på arbetet. Men det är väl som vanligt en kostnadsfråga. Det är ”billigare” att medicinera bort ”symptomen” än att erbjuda hjälpmedel/stöd/utbildningar som på sikt skulle gynna alla både den enskilde och samhället i stort.
Det är i alla fall min erfarenhet och åsikt i det hela…
Hur som haver, detta ämne kan vridas och vändas på i all oändlighet.
Hoppas er dag var mer produktiv och givande än min. Vi ses lite senare ikväll 😉
Kram på er.
5 kommentarer
Usch vad jag blir trött på att om och om igen få höra att man måste stånga sig blodig för att få rätt hjälp! Jag tycker att det borde vara en självklarhet att bli lyssnad på och tagen på allvar i dessa situationer. Kan tänka mig att nedsättningen i sig är jobbig nog att handskas med både för föräldrar och barn, ska man dessutom bråka med läkare och myndigheter så blir det ju övermäktigt! All styrka till dig och sonen!
Har själv en son med ADHD och hade precis samma uppfattning efter att han fått diagnosen – inget mer hände och jag har fått ”bråka” flertal gånger med skolan för att de ska sätta in resurser som han behöver. Det går ju faktiskt inte bara att sätta in medicin och tro att resten ska lösa sig. Suck. Kan i alla fall rekommendera Attention.se för att få tips och stöd i ditt arbete som förälder med neuropsykiatrisk diagnos. Styrka och lycka till!!
Det är ett ytterst sorgligt faktum. Det som kan göra det än mer problematiskt är om någon av föräldrarna (jag i detta fall) lider av samma nedsättning vilket gör det till ett smärre dilemma att få rätt till dessa självklara resurser…man fixar det inte.
Det krävs mer kunskap och mer pengar…som vanligt.
Kram
Jag vet precis hur du känner det. Vi håller på och får diagnos på våran 15-åring. Det har ”bara” tagit 8 år att komma fram till att det kanske är add
Visst är det frustrerande! Hoppas ni får ”rätt” hjälp ❤️ kram