Socialt mediehyfs och andra tankar

Hej mina vänner!

Hoppas ni mår prima. Jag är hyfsat okej måste jag säga trots fortsatt huvudvärk som inte ger sig. Var på Vasaholm idag och fick grej med något jag älskar-att pimpa!

Två andra tjejer från gruppen & jag fick i uppdrag att snajda till entrébordet. Det blev bra. Riktigt bra.

Foton: Kit Lundborg

Efter det bar det av mot Lund igen och en inspirerande föreläsning av Lejla Lukic som avslöjade hur hon en gång i tiden var utdömd på arbetsmarknaden pga sina begränsade förutsättningar. Utbränd, introvert, traumatiserad och med en ryggsäck full av svåra hinder har hon vänt sina motgångar till framgångar och är numera föreläsare, inspiratör och författare.

Så inspirerande!

Under föreläsningens gång fick vi tips på hur vi nätverkar, något som inte är så självklart för alla och hur vi beter oss på sociala medier för att attrahera potentiella arbetsgivare. Något kanske inte alla tänker på när man slänger ut mängder av tankar i stundens hetta som kanske i efterhand kan tolkas som ytterst pessimistiska och icke så tilldragande.

Från detta till något annat jag tänkte ta upp men inte riktigt har modet till.

Har länge varit förskonad från påhopp med mera och det kanske beror på att jag håller hyfsad låg profil men ibland vill jag bara skrika ut all min frustration vad det än gäller för jag har mycket att säga om både det ena än det andra…

Jag mår t ex väldigt dåligt över en löjlig sak som folk kan gå i taket över om jag nämner det. Sen finns det andra verkliga bekymmer som jag upplevt som aldrig sett dagens ljus på denna blogg för att jag är så förbannat lojal…men som jag fortfarande vill lägga i dagen.

Hur som helst. Jag lider bland annat av ångest.

Ångest som bottnar i flera saker och som började när min pappa dog tror jag…har aldrig bearbetat det och springer fortfarande tjugofyra år senare ifrån sorgen och rädslan. Vilket lett till språng i fel famn, vilket i sin tur leder till ännu mer ångest och därmed fruktlösa sätt att hantera detta. Alltifrån kroppskontroll, till en pedantisk livsföring och självskadliga beteenden.

Jag är inte galen jag är bara trött på att försöka vara normal i en knäpp värld.

Vet att ni är många som uppskattar min uppriktighet och redan för länge sedan läst mellan raderna om vad som hänt i mitt liv. Är på väg men inte riktigt där än.

På mig hänger just nu väldigt mycket och har gjort under mer än ett års tid och därför finna inte riktigt orken att ta denna storm som detta skulle sätta igång.

En storm i taget.

Nu ska jag skicka in min redovisning till min mentor.

Önska mig lycka till och att mitt val blir uppfyllt.