För 15 år sen stod jag på ett postkontor i Tomelilla och sorterade post när nyheten om det hemska hedersmordet chockade Sverige.
Jag minns att jag bara genom några få detaljer via media, genast visste vem som hade blivit mördad. Fadime.
Jag jobbade med Fadime Sahindal sommaren 1996 på Tvättman i Uppsala. Det var en varm och svettig sommar och jag mådde konstant illa.
Fadime blev min ”handledare” under dessa veckor och lärde mig jobbet. Jag minns att jag genast gillade henne. Hon var annorlunda och hörde inte alls hemma bland de andra sura tvättkärringarna som spottade och fräste så fort du öppnade munnen. Hon var snäll, ödmjuk och hjälpande men absolut inte mesig. Snarare tvärtom. Tuff och verkade målmedveten.
Hon berättade hur hon förtvivlat hade sökt efter jobb under lång tid och till slut i ren desperation ringt SOS alarm (samma år som nödnumret 90 tusen blev 112) och skrikit:
”Hjääälp! Jag behöver ett jooobb!!!”
Lite på skämt såklart men ändå med fullaste allvar i botten. Hon hade humor. Hon var rapp i munnen och hon var smart. För smart för Tvättman.
Jag glömmer aldrig henne. Jag glömmer heller aldrig den sorgsna, längtande blicken hon fick när hon träffade min dåvarande svenska man. Minns att hon efteråt sa att han var ”fin” och att hon däremot förväntades gifta sig med någon ”kusin” i hemlandet…något hon tydligt motsatte sig.
Under mina år i Uppsala hade jag flera vänner från Kurdistan med liknande bakgrund så jag förundrades inte direkt över det hon berättade. Dock kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att denna sprudlande, levnadsglada och ambitiösa tjej skulle bli avrättad av sin egen far sex år senare bara för att hon valde att gå sin ”egen” väg…
Min tid på Tvättman blev inte särskilt lång. Jag blev mamma för första gången drygt ett halvår senare och sen flyttade jag & min lilla familj till Ystad, augusti -97. Jag träffade aldrig Fadime mer efter sommaren -96 men ser henne i tvprogrammet Striptease våren 1998 som då får leva med skyddad identitet för att hon vill bestämma själv över sitt liv och vem hon ska älska.
Att det är just hon som blivit dödad den där januaridagen för 15 år sen var alltså på ett sätt ingen större överraskning. Ändock en stor chock.
Jag glömmer henne aldrig.
Vi får aldrig glömma henne eller alla andra kvinnor som lever under hot och är våldsutsatta. Och ännu viktigare vi får aldrig acceptera våld i någon form, vare sig fysisk, psykisk eller verbal.
Hoppas alla får en fin vecka och är någorlunda frisk i dessa influensatider. Min har precis övergått till en kraftig förkylning men jag har för övrigt hälsa och liv vilket jag är tacksam över.
Kram på er alla därute. ❤️
2 kommentarer
Det går inte med ord att beskriva hur hemskt det var och är för de som råkar ut för detta, och hur kan en far eller annan familjemedlem göra på detta viset.
En sådan söt och vacker kvinna fick ett sådant kort liv, ofattbart och obehagligt.
Kan det inte få va fred och kärlek mellan människor. Tycker det gör så ont i hjärat med allt våld och hemskheter.
Tänker ofta att man får mer kärlek från ett djur än från många männsikor är vi inte ute på fel bana då, människan har ju en helt annan hjärna och förstånd.
Tradigt förkylning du råkat ut för, måga som jag hört har det, inget vidare men som du säger vi har livet och det är jag tacksam för.
Krya på dig Marica och tack för du berättade om Fadime om hennes vilja och styrka som tyvärr inte blev så lång. Kram till dig och alla som läser här inne/MH
Den frågan ställer sig nog var och en nuförtiden. Det har gått femton år sen hennes mord och det är mer ondska och elände än någonsin i världen.Jag hoppas dock och tror att det goda kommer att vinna över det onda och innan det sker kanske det måste bli värre…
Precis som med min influensa/förkylning, jag måste antagligen bli sämre innan all skit är ute ur kroppen 😉
Kram tillbaka fina MH. Alltid lika kloka tankar du delar. ❤️