När jag flyttade till Ystad för 18 år sen så var det till stor del de milsvida stränderna som lockade mig till Skånes vackra kust.
Det var i synnerhet en vit slipad sandsten som min mor hade haft i sin ägo så länge jag kunnat minnas som alltid fångat mitt intresse. Jag brukade stryka min hand över den lena stenen där hon skrivit Ystad 1976 och fantisera om de där vita stränderna hon beskrivit som något av de vackraste stränder hon sett…
Som jag längtade till det där Ystad!
När jag och dåvarande mannen kom till ett vägskäl i Uppsala i och med dotterns födelse så bestämde vi oss för att vi var färdiga med universitetsstaden. Då jag egentligen alltid velat flytta utomlands så hade vi allvarliga planer på att flytta till Portugal men något fick oss att sätta oss i vår Opel Berlina den där sommaren -97 och åka de 70 milen ner till Ystad och skriva på ett hyreskontrakt på en lägenhet vi inte sett.
Den sommaren var osedvanligt het och jag minns att jag förtrollades av den fuktiga & salta havsluften, de pittoreska kullerstensprydda gatorna och de fantastiskt vita stränderna som ramade in ett grönblåskimrande hav.
De karakteristiska badhytterna som kantar strandvägen nere vid Sandskogen har alltid fått mig, trots de orimligt höga priserna att önska ett litet kryp in där en dag. Helst i någon karibisk kulör som sticker ut i allt det typiskt svenska. Fast då vill jag ännu hellre ha ett kryp in i ett varmt fjärran land…
Har faktiskt alltid gillat lite mindre hus överlag. Nog för att det känns tryggare och mer gästvänligt än ett stort och opersonligt palats…
Nu ska jag strax hämta min lilla dotter. Ses senare under dagen.
