Jag vet inte var jag ska börja…

Föga förvånande så har jag smällt i väggen igen efter att ha stångat mig blodig på tok för länge.

Det har helt enkelt blivit för mycket sista månaderna och nu har jag tvingats pausa studierna pga utmattning.

Att erkänna för sig själv att en är utmattad är ett stort nederlag då jag hade bestämt mig för att klara detta trots en övermänskligt ansträngd situation.

När ni läser denna blogg och ser en 40+ ensamstående mamma så låt er inte luras av glättig humor, fina bilder och stundtals trevliga inslag. Allt det där är en slags fasad och egentligen bara skrapet på ytan.

Jag ska ju inspirera med mera. Men verkligheten är sannerligen en annan.

I över ett och ett halvt års tid har jag varit helt själv med min yngsta pga vissa omständigheter den andre föräldern försatt sig i. Umgänget ser inte ut som det ska göra i normala fall, utan att gå in på detaljer. Och det tär jättemycket på både min dotter och mig. Från och till har två vuxna barn med både diagnoser och stora bekymmer flyttat in och ut hos mig. Skapat oro, stress och ytterligare problem som lagts på mitt bord att reda ut. Förutom att ständigt vara rädd för att komma hem och hitta en deprimerad vuxen dotter död så finns där en gnagande irritation att inget händer i hennes situation. Förutom mitt eget liv att sköta och att vara en bra mamma till Stella så ska jag agera personlig assistent och livscoach till en 21 åring som kunde vara ett stöd för mig. Ekonomiskt och praktiskt.

Men så är det tyvärr inte…

Utöver min egen adhddiagnos som ställer till det när andra skapar kaos i mitt liv så försöker jag även hantera svåra känslor av skam och misslyckande då jag levt i en destruktiv relation som resulterade i separationer, sociala utredningar och andra tråkigheter.

Ni som kan läsa mellan raderna och kanske själva har liknande erfarenheter vet hur utmattande det är att leva i en sådan situation.

För att toppa moset med lite mer miserabelt elände så skedde precis innan jul en oerhört jobbig incident vilket skapat ännu mer stress, ångest och oro. Tyvärr har jag ingen närstående familjemedlem som kan stötta mig i allt detta och det bidrar naturligtvis till hur både jag och barnen mår.

Detta jag nu berättar är långt ifrån allt som hänt men tillräckligt för att kropp och knopp ska säga S T O P P!

Jag har VERKLIGEN kämpat. Jag har fallit men rest mig upp, igen och igen. Men när jag inte får någon riktig hjälp, eller stöttning så har även jag en gräns och den är nådd nu.

Jag borde varit sjukskriven för flera år sen. Men jag har envist fortsatt att kämpa, och försöka klara av allt själv för att inte bli stämplad som psyksjuk som jag fått höra så fort jag nämnde hur jag mådde. Helt ärligt så är det ett under att jag inte är det efter allt jag fått utstå.

Utbildningen jag påbörjade i höstas var en dröm som uppfylldes och skolan har blivit en oas för mig där jag trots intensivt schema ändå fått distans till alla problem på hemmaplan. Dock har jag fasat för varje dag i ekorrhjulet där allt hänger på mig.

Vet inte hur det kommer bli nu i och med sjukskrivningen. Orkar inte bry mig. Vill bara sova hela tiden.

Jag hoppas allt löser sig och att det finns någon form av rättvisa.

Tack för att ni lyssnade.