Hej Måndag!

Inledningarna upprepas känner jag och det är svårt att hitta variation när i princip varje dag ser likadan ut. Det är god morgon och god natt, ny vecka, ny månad och snart nytt år.

Har försökt att hålla skrivande, kreativitet och annat som jag mår bra av levande men det har som ni säkert märkt varit ytterst svårt då jag sista åren gått igenom den ena krisen efter den andra.

Allt från psykisk ohälsa i familjen, både egen och andras, barn som varit suicidala, utredningar som avlöst varandra, separation, dödsfall, medberoendeproblematik & tragik, förlorad trygghet, upprepade svek & lögner, skilsmässa och återigen en smärtsam men livsnödvändig separation.

Väldigt lite har nämnts om det för att orken inte har funnits där och att fokuset har fått ligga på ren överlevnad faktiskt. Men jag inser alltmer att jag måste få skriva av mig en gång för alla och ta bladet från munnen även om vissa kommer att välja att inte ”lyssna” på det jag har att berätta.

Det får stå för de.

I nöden prövas vännen heter det och det har jag verkligen fått uppleva. Människor jag trodde var vänner har visat sig vara allt annat än det men jag har även fått nya ”systrar” som jag aldrig trodde skulle bli mina närmaste.

Jag vill åter poängtera, jag är djupt sårad, förtvivlad och ledsen över både fasansfulla upplevelser jag haft och för alla svek, lögner och annan misär som jag och mina barn fått utstå – inte bitter. Det är stor skillnad. Att dessutom ovanpå allt bli fruktansvärt orättvist behandlad och aldrig få en chans till att läka och bli hel gör att man tappar gnistan, lusten och orken till det mesta.

Ingen har på något sätt rätten att döma mig överhuvudtaget. I synnerhet inte när man saknar alla grundläggande fakta och detaljer kring vad som har hänt och inte ens gått en endaste dag i mina skor.

Jag är definitivt inte perfekt. Det är ingen.

Men jag är en närvarande ensamstående mamma som fått dra och får fortsätta kämpa med det tyngsta lasset med ALLT ansvar över min yngsta dotter då den andre föräldern fortsätter välja det som är bekvämast för denne istället för att reda ut sin självförvållade situation på ett ödmjukt, moget och ansvarsfullt sätt.

Som sagt som jag nämnt hundratals gånger innan. Jag är väldigt trött. Och det är inte så himla konstigt egentligen.

Såna här bekymmer är uttröttande. Då är det fint med lite stöd…

Ni som har funnits där och fortfarande finns där för mig, tack.

Ni vet vilka ni är.

Det här var bara toppen på isberget. Skulle jag berätta allt så räcker inte tio tegeltjocka romaner med liten text…ibland svårt att greppa att man varit med om så mycket i sitt knappt 42 åriga liv.

42…det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle fylla 40 ens.

Är glad att jag valde livet och insåg att jag var mer värd än vad någon annan systematiskt försökte få mig att tro.

Frågor på det? Ställ de gärna så kör vi en frågestund i ett inlägg längre fram.

Solen skiner idag. Fantastiskt.