Säg den frid som varar.
Fick ett tråkigt samtal efter att jag kommit hem från Ängelholm som fick det att isa i hela magen.
Bror min, ringde och sa bara att det hänt något jättehemskt och berättar sen att ännu en av hans mycket nära barndomsvänner har ställt in sitt liv. Ganska exakt, sånär på dagen ett år efter Tobbe.
Så tragiskt, sjukt och så fullkomligt onödigt. Blir ledsen i hela mig och tänker på alla som blir kvar med sin sorg och det enorma tomrum som det för med sig. Varför, varför, och återigen varför kunde inte detta förhindrats på något sätt?
Har skrivit om detta innan och jag nämner det igen; Vi måste sluta skämmas över psykisk ohälsa!
Jag vet verkligen hur det känns att inte orka eller vilja finnas mer. Blir ibland mörkrädd när jag tänker på hur det kunde ha gått och vilken ofantlig sorg jag hade åsamkat mina barn. Det är för de jag alltid har rest mig och försökt lite till. Även om ångesten slitit kroppen itu och tankarna varit svartare än natten.
Som tur är känner jag inte så längre för jag tog tag i det och bad om hjälp. För det finns hjälp.
Våga be om hjälp. Snälla.
Vill önska alla en fin Söndag och ta hand om er var ni än befinner er.
Kram från mig.
5 kommentarer
Men vad jobbigt, inte någon jag känner? Måste vara jobbigt för bror din, ännu en vän, neej. Hoppas an orkar och även du, både att stötta honom men även kämpa vidare med ditt nya liv. Bamse kramar ovh vår solpå dig
Tack fina Päivi ❤️ kramar
Fina Marica! Vad hemskt för alla inblandade. Tyvärr är jag inte förvånad att så många som mår psykiskt dåligt väljer att avsluta… Som jag har kämpat för min yngsta dotter som fyllde 14 i januari. Pga fysiska sjukdomar fick hon en fruktansvärd ångest pang bom efter höstlovet. Hon har haft ett par frånvaroattacker som till 99 % är epilepsi, detta har doktorn kommit fram till efter sömneeg o magnetröntgen. Hon kanske aldrig får fler attacker men bara vetskapen om stt det kan hända utlöste troligtvis ångesten. Hon gick inte en hel dag i skolan på 4 månader om hon kom iväg alls. Inte flr att hon inte ville utan för att hon verkligen inte kunde. Jag vet inte hur många telefonsamtal jag ringt till barnmottagningen och till bup innan vi fick komma. Allt är en enda lång väntan och ett evigt tjatande. Har man då ingen som orkar ringa, tjata och ligga på om allt vad finns det då för utväg? Det finns inga läkartider ont om socionomer och psykologer, det är fruktansvärt!! Speciellt som att fler o fler mår psykiskt dåligt både unga och äldre. Vi kan bara hoppas att detblur bättre! Idag skiner solen i småland i alla fall vi får glädjas åt det i alla fall. Min dotter mår sedan ett par veckor bättre och har börjat gå i skolan, mycket tack vare mediciner, som jag för övrigt också fått tjata om. Massor av kramar och styrkekramar till dig och även till din bror.
Tänker på dig, och dottern din. Gudskelov att hon har dig men jag hoppas även att du har någon som stöttar dig i denna ytterst krävande situation. Jag har dock stor tilltro att det kommer bli bättre i sinom tid…vi får bara komma ihåg att stötta varandra. Kramar till er ❤️
❤