Att vara tacksam för det man har är ett motto jag försöker leva efter. Men det tycks ändå svårt att vara förnöjsam när alla mediakanaler propagerar det motsatta.

Även om jag hyfsat konsekvent motstår konsumtionshetsen så väcks stundtals habegäret i mig och jag kan avundas alla som köper precis det de behagar, reser dit de önskar och bor i perfekta hem utan ett synbart dammkorn…

Det största i livet är att kunna glädjas åt det minsta…

Men så smockar verkligheten en i fejjan och man nyktrar till när man inser att allt det där är så ytligt och meningslöst när du möter vardagshjältarna som t ex kämpar med familjemedlemmar som på något sätt är sjuka eller har särskilda behov.

En av mina kunder, som jag kom att bli väldigt god vän med hade haft det väldigt tufft innan hon flyttade från sitt hemland med sina barn. I Sverige träffade hon sedan en svensk man och ljuv musik uppstod. Allt var frid och fröjd tills det visade sig att barnet hon väntade med sin nya man hade Downs Syndrom och föddes med svåra fel på hjärtat.

Livet stannar verkligen när något sådant inträffar.

Här på portalen har ju sedan en tid Ditte bloggat om sitt liv som mamma till lilla Della som har speciella behov.  Antar att sedan dagen hon föddes så har hennes vardagshjältar till föräldrar omvärderat allt i livet.

Personligen stannade mitt liv i våras då Tobbe ställde in sitt, och jag var tvungen att ta ett steg tillbaka. Inget blir sig någonsin likt efter en sådan käftsmäll…

Att ha en tacksamhetsstund varje dag är något jag ska försöka praktisera i fortsättningen. För jag inser att jag har så mycket att glädjas över, trots en blygsam plånbok, färre stämplar i passet & dammråttor i varje hörn 😉