Ett väldigt försenat och irriterat hej kommer här.

Försenat för att jag har fått fara rundor hela dagen med inbillad tidspress som senare visade sig vara helt i onödan. Därför är jag irriterad.

Irriterad för att jag idag återigen fick stressa tillbaka från Malmö till ett inbokat möte gällande sonens hälsa som visar sig vara inställt men som de bara bemödat sig att kontakta pappan för att meddela, med ursäkten : Vi hade bara ett nummer!

Que?

Efter mer än tio års kontakt med BUP, otaliga utredningar, möten med skola, psykologer, läkare, medicinska ställningstaganden och jada jada så vet jag inte hur många gånger det strulat med informationen som resulterat i dyrbar tidsförlust, irritation och ännu mer stress i en situation som varit ansträngd från början.

Och fortfarande har vi inte kommit någon vart mer än en så kallad diagnos (ADD). En diagnos gör ingen skillnad mer än att man får en förklaring och ett namn på varför en person har vissa besvärliga begränsningar…

Dessutom tycker jag att var man än kommer i vårdkarusellen så är man väldigt snabb med att skriva ut en burk med piller och sen ska det lösa allt.

Jag skulle hellre se att man erbjöds kognitiva lösningar & hjälpmedel för att stötta, vägleda och underlätta i skolan & på arbetet. Men det är väl som vanligt en kostnadsfråga. Det är ”billigare” att medicinera bort ”symptomen” än att erbjuda hjälpmedel/stöd/utbildningar som på sikt skulle gynna alla både den enskilde och samhället i stort.

Det är i alla fall min erfarenhet och åsikt i det hela…

Hur som haver, detta ämne kan vridas och vändas på i all oändlighet.

Hoppas er dag var mer produktiv och givande än min. Vi ses lite senare ikväll 😉

Kram på er.