Den långa vägen tillbaka

God dagens allihopa!

Som jag skrivit innan så kan jag inte lova att uppdatera er lika regelbundet som jag gjorde förr. Sist jag var har inne så var det september och nu är det bara några veckor kvar av det här året…

Utmattningsdepressionen golvade verkligen mig denna gång och det har tagit enorm tid att komma tillbaka. Ett år och mer än sju månader för att vara exakt. Och jag är faktiskt fortfarande sjukskriven men i måndags inledde jag en arbetslivsinriktad rehabilitering vilket både kändes spännande och scary.

Jag har ju inte pratat så mycket om utmattningen eller min sjukskrivning för jag har känt att det fortfarande finns ett sånt stigma kring depressioner och psykisk ohälsa i största allmänhet. Tyvärr är det väldigt många oförstående människor därute som dömer och har förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa är, vilka som drabbas och varför. Jag har helt enkelt inte orkat ”bjuda” mer på mitt privatliv som illasinnade gottat sig åt men nu känner jag att jag vill ta bladet från munnen och kanske bidra till att avdramatisera och tvätta bort skämsstämpeln som psykisk ohälsa fått dragits med alldeles för länge.

Jag har under åren som gått varit utbränd vid flera tillfällen och den första smällen fick jag när jag renoverade mitt första hus (ett ruckel) med två små barn och jobbade samtidigt samt satte igång en dränering av huset- för hand!

Ja du läste rätt. Spett och spade à la old school en och en halv meter ner i marken. Då talar vi inte om att gräva sig ner i uppluckrad mjuk matjord utan stenhård lerjord fylld med stenar som utgjorde den tidens s k dränering. Varav en var tvungen att använda järnspett för att få loss stenbumlingarna.

Jag minns att när det gått några månader och vi fortfarande höll på med grävandet och jag varje eftermiddag var tvungen att gå hela vägen in till byn vi bodde (ca en halv mil) för att lämna av barnen på dagis för att sen jobba mitt kvällspass på posten började känna av ett tungt tryck över bröstet. Jag kunde helt plötsligt inte ta djupa andetag och blev senare varse om att detta var andhunger orsakad av utmattning och stress. Jag började vakna på nätterna med ångest över att inte bli klar med dräneringen innan hösten/vintern och allehanda katastroftankar.

Herrejösses- varför hyrde vi inte bara en grävmaskin som normala människor; som min bror fräste åt mig en gång.

Nej för det var väl ingen sport i det. Skämt åsido. Jag hade bara oerhört mycket energi och trodde jag kunde klara allt. Gärna själv. Dessutom hade inte adhd blivit en erkänd diagnos då som jag senare förstod att jag såklart hade. För när jag nån tid efter renoverigshelvetet gick till doktorn för att jag ”inte mådde bra” så sjukskrev han mig bara två veckor och skrev ut nån sömnmedicin som plåster på den brutna själen jag var redan då.

Hjälpte det? Nej såklart inte men jag kände mig såklart lite bättre efter att ha varit hemma och tagit det ”lite” lugnare och sen var man tillbaka i den onda spiralen igen.

Så där har det i korta drag hållit på i flera decennier tills det sa pang ordentligt förra våren. Då upplevde jag det som andra utmattningsdeprimerade beskrivit det som att kroppen la av. Det var fysiskt omöjligt att gå upp ur sängen den morgonen…

Glömmer det aldrig. Jag var så sönderstressad och slutkörd av allt som pågått under många år och till sist eskalerat att jag inte klarade av ljud eller starkt ljus. Var tvungen att ha tv:n på mute och svarade inte i telefon utan stängde av den. Blev faktiskt rädd på riktigt.

Tack vare att jag träffade rätt läkare som verkligen förstod komplexiteten i min utmattning och att allt jag varit med om under så lång tid bidrog till ett djupt depressionstillstånd som inte gick att quick fixa bort så har jag blivit lotsad rätt.

Tyvärr tog det tid för mig själv att inse att det inte gick att quick fixa mig själv tillbaka på banan och det är faktiskt tills helt nyligen som jag börjat bli mer snäll och självmedkännande mot mig själv. Allt får ta sin tid. Det du inte hinner idag tar du imorgon. Eller nästa vecka. Eller månad.

Ja du fattar.

Det har varit en lång väg tillbaka och jag är inte riktigt där än. Har jobbat hårt med mig själv och mina kritiska tankar om mig själv, lagt om min kost, börjat yoga igen(efter 20 år), fått ordentliga rutiner och tar helt enkelt mer hand om mig själv än innan. Sånt där du tar för givet att du borde göra men inte får till. Särskilt om du är mamma.

Jag har kontakt med en familjecoach via socialtjänsten som stöttat mkt och hjälpt mig i min föräldraroll för att hitta rätt balans när jag som ensamstående under många år med hela det tunga ansvaret bar onödigt tungt. Hon sa häromsistens att hon aldrig under sina 15 år som familjebehandlare stött på en enda utbränd pappa men däremot en mängd utschasade mammor…intressant eller hur.

Hur kommer det sig tror ni?

Det är som min vän brukar säga, att män de tar det de behöver utan att skämmas eller be om ursäkt för sig själv. Vi kvinnor och mammor borde bli bättre på det så hade vi kanske inte i lika stor utsträckning bränt ut oss som vi gör.

Det här blev visst ett långt inlägg men jag har faktiskt väldigt mycket att säga om detta och tror till och med att jag kan bidra med min erfarenhet kring utmattning och dåligt mående.

Förhoppningsvis tar det inte tre, fyra månader igen innan jag hör av mig. Men jag lovar ingenting.

Skulle ni vilja göra mig en tjänst? Kan ni se om det går att kommentera på min blogg då det verkar ha hängt sig i nån inställning och jag får mängder med skräpkommentarer.

Allt gott mina vänner. Ta hand om er och dela gärna med er om ni själva kämpat eller kämpar med psykisk ohälsa.

Kram från mig

Continue Reading