Hej där denna sista oktobervecka!

Tror ni alla håller med om att detta märkliga år har gått stört fort. Jag tyckte nyss att jag hade flyttat till Limhamn och installerat mig i min lilla etta som vips blev utbytt till tvåan mittemot och sen sedermera byttes mot trean en trappa upp. Sen vart man friad till och plötsligt stod jag brud framför ”han” som jag nu vet att jag väntat på hela livet.

Hur gick det till?

Känns fortfarande surrealistiskt att jag numera är fru Armstrong. Jag som har hållit fast vid min fars efternamn hela livet trots tidigare giftermål. Nu kändes det bara helt rätt att byta namn och markera något nytt.

Det är faktiskt mycket som är nytt förutom namn, man och bonusson. Jag har inlett en ordentlig själslig resa som berör hela mitt väsen. Från hur jag mår inombords till hur jag ser ut, utombords (ha ha). I och med utmattningen jag drabbades igen av i våras och myomet som konstaterades så har jag fått nollställa och starta om. Jag har än en gång insett hur otroligt viktigt det är att ta hand om sig och sitt ”tempel” vår kropp är. Att inte solka ner den med allehanda gifter och frigöra sig från skadliga laster.

Föga hade jag trott att jag skulle börja äta havregrynsgröt t ex varje morgon. Min mamma som alltid varit extremt hälsomedveten har ätit det hela livet. Tyckte ruggigt illa om det som liten men nu älskar jag det. Speciellt med en klick äkta smör och honung över. Sen har jag aningens sen på bollen, börjat göra overnight oats ? fy Fabian vad gott det är! Frukost är verkligen så viktigt. Ät frulle som en kung, ni vet. Lunch som en prins och middag som ett fattighjon ?

Ni som läst min blogg länge vet att jag uteslutit kött, gluten och i möjligaste mån laktos i åratal nu och känt stor skillnad på mående. Javisst, äta i all ära men jag har inte förrän nu begripit hur viktigt det är att ANDAS rätt!

Jag har hört det massor med gånger men nu trillade poletten ner. Insåg alldeles nyligen att jag stressandas med ytliga snabba andetag istället för livsviktiga djupa andetag.

Tänk att jag skulle behöva leva 44 år för att lära mig andas.

Det började med att jag råkade se ett inlägg av Karin Björkegren Jones som jag följer på Instagram. Hon har länge promotat lymfsystemet och hur viktigt det är att det fungerar som det ska. Nu trillade poletten ner och jag har slukat allt som skrivits om lymfsystemet som korsat min väg. Bla hennes fantastiska bok Omstart.

Sen dess har jag torrborstat mig som en galning, lymfmasserat och smått börjat yoga igen och jag har även fått med mig Andrew på tåget. Han fick faktiskt det konstaterat av min homeopat i våras att hans lymfsystem var kasst. Så nu när jag läst på mer om detta livsviktiga ”reningsverk” i vår kropp så har han inte varit sen på att torrborsta och ta sina hälsotillskott. 🙂 Rätt roligt att se honom stå i badrummet med borsten var kväll…

Gissa vad jag dessutom blivit?

Jo, kallbadsfrälst!

Har velat testa länge men det har inte blivit av men häromdagen följde jag med Andrew till Bjärred där han utförde ett jobb och blev avsläppt vid Långa bryggan där deras Kallbadhus med bastu ligger. Wow alltså!

Denna ljuvliga rekreativa sysselsättning kommer jag fortsätta med, för föga förvånande är kallbadande hälsosamt och bra för lymfan.

Det blev visst ett rätt spretigt inlägg det här och jag vill tillägga att det började skrivas för flera dagar sen. Alltså, det tar en evig tid för mig att få ihop tankar och ord. Men jag försöker.

Idag är det fredag i alla fall.

Förra helgen hade jag och Andrew en underbar hotellweekend med bio, champagnebar och shopping då han skämde bort mig nåt kopiöst. Kan skryta merom det en annan gång, om jag kommer ihåg. Ha ha.

Tack för tålamodet. Det har varit härligt att höra ifrån er igen. Stor kram från mig ♥️

Det var inte igår. Inte i förrgår heller. Det var faktiskt inte ens förra månaden eller månaden innan. Så ni förstår säkert att tystnaden här beror på något och att det är massor som har hänt under tiden.

Det sa bara stopp en morgon i Maj…kroppen vägrade gå ur sängen. Tung som bly. Jag blev rädd och förstod att det var färdiglevt för mig. Jag orkade inte mer. Efter en redan ansträngd vår med stress, segdragen influensa och myom som bara växte sig större och större så har jag blivit allt tröttare och mer utmattad.

För att inte förglömma så hade jag även lämnat bakom mig några ordentliga mardrömsår som satt djupa själsliga spår. Så summa summarum kollapsen var ett faktum och jag fick ta en rejäl timeout-från allt.

Är väl medveten om alla er läsare som förväntansfullt hoppats på någon form av förklaring eller åtminstone livstecken här inne. Jag har bara inte orkat. Varje dag var en kamp att bara klara av att andas utan att få en panikattack. I början var jag så stresskänslig att jag inte ens kunde ha ljudet på tv-nyheterna på. Varenda litet ljud var outhärdligt. och så den förlamande tröttheten som malde sönder mig inifrån och ut. Det är bättre nu. Men jag är fortfarande fasligt trött och klarar inte av för många saker utan att behöva gå och lägga mig och vila.

Det har varit svårt att acceptera. Jag som har varit känd för att hålla hundra bollar i luften samtidigt och hinna med så mycket.

Minnet är inte vad det brukade vara heller. Så jag minns inte vad jag har berättat redan och vad som är höljt i stort dunkel. Ni som följer mig på Instagram vet att det hänt några större trevligare saker i mitt liv.

Jag förlovade mig i Juni.

Efter två år av väntan och längtan så kunde jag och Andrew äntligen gå ut med vår kärlek. Så den 19/6 friade han på Svedala tågstation. En plats som för oss har väldigt stor betydelse. Här möttes vi många gånger för ett snabbt hej och en kram.

Sommaren flöt på och jag har varit sjukskriven sen i maj och gav medicinering en ny chans och peppar peppar, men den har hjälpt mig att börja må bättre och få mer struktur i allt som varit kaotiskt.

Jag är fortfarande väldigt trött men det går sakta framåt. Nu väntar jag på operation för mina myom som också ställt till det ordentligt för mig och min hälsa. Kanske inte så märkligt att jag har varit trött länge…

Mer då?! Ja, Marica Silverhamn finns inte längre. Den 8:e Augusti lämnade jag min fars efternamn och blev Fru Armstrong.

Skulle kunna skriva en lång roman om vår kärlekshistoria, vilka smärtsamma hinder vi fick övervinna och om hur kusligt lika vi är men det har jag inte riktigt tid med nu så ni får snabbversionen. Vi träffades via min bästa vän Paulina som också är gift med en engelsman., och hon hade länge pratat om att jag måste träffa Andy eftersom vi har så mycket gemensamt…anade inte hur rätt hon hade och vi skämtar numera om att ta ett DNAtest. Ha ha.

Nu bor vi hursomhelst på Limhamn i den lägenheten jag flyttade till senast och vi har äntligen börjat få någorlunda ordning på allt. Gäller att tänka till när kvadratmetrarna är få. Men det går. Finns det hjärterum så ryms man helt enkelt.

Jag började förresten att skriva på detta inlägg den 3:e september så ni förstår att det tar tid för mig att få ner några ord överhuvudtaget. Men jag vill verkligen. Vill börja skriva igen. Fast jag kan inte lova att det blir super regelbundet.

Nu vet ni iallafall hur landet ligger. Hoppas det ligger stadigt framöver. Är trött på berg och dalbanor.

Ha det fint så länge. Kram från mig ♥️