Att hitta sig själv igen

Den där jobbiga klumpen i halsen kom igår när vi promenerade längs Canteras strand.

Vågor välde in och säkert ett trettiotal surfare guppade fram på brädor för att ta sig ut till det stora brytet. Kände den där värkande lusten att slänga mig ut jag med. Och så kom tårarna.

 Har hållit tillbaka så sjukt mycket av det som jag älskade att göra, de sista tio åren. Som att resa, som att surfa, som att lyssna passionerat på den musik jag älskar. Som att måla. Inte möbler utan tavlor som jag brukade. Som att utvecklas. Som att L E V A !

När jag tittar mig i spegeln idag så känner jag inte igen den där gamla ledsna människan som tittar tillbaka. Vem är hon?

Försöker ta mark igen. För varje dag som går. Försöker lära mig att skita det stora stycket i vad andra tycker om mig. Svårare än man tror. Försöker bli mig själv igen. Vem jag nu var…

Är det något jag vill ge mig själv i present så är det att bli bättre på att stå upp för mig själv, inte ta mer skit och sluta bry mig om vad andra tycker. Det har begränsat mig hela mitt liv och fått mig att förminska mig själv, förfula mig och nästan utplåna mig själv. Det räcker nu. Alla har rätt att vara så bra som de är. Och känner någon sig hotad av det så är det faktiskt dennes problem. 

A M E N