Varje förälders mardröm

Den absolut största tragedin som kan drabba en förälder är att förlora sitt barn. Att barnet, oavsett ålder omkommer i en olycka, dör av sjukdom eller ännu värre själv väljer att sätta P för sitt liv är ofantligt tragiskt och närmast outhärdligt för en mor & far att tvingas genomgå.

Men det utan tvekan allra värsta och mest förfärliga en förälder kan utsättas för är att någon annan tar sig rätten att släcka barnets liv.

Jag tänker på den nu funna Lisa Holm vars familj nu genomlider varje förälders värsta mardröm…

  
Hur orkar man gå vidare efter en sådan enorm förlust och dessutom med vetskapen om att ens älskade kött och blod bragts om livet?!

Jag kan bara föreställa mig hur fruktansvärt det skulle kännas.

 Har sen, jag fick höra den obehagliga nyheten att 17 årigen var försvunnen, haft en olustig känsla och tänkt på hur vanmäktiga föräldrarna måste känna sig. Har även tänkt på min egen dotter som är året äldre än Lisa…

Har sagt det förut, jag skulle antagligen bli både kriminell och galen om någon hade skadat min avkomma och förmodligen kunnat mörda om någon hade tagit mitt barns liv. Tror de flesta mödrar har denna lejoninna i sig som till varje pris skyddar sina barn och närsomhelst skulle offra sitt liv för sin son eller dotter. Fel såklart att tänka och göra men ack så mänskligt att känna…

Mina djupaste kondoleanser till familjen Holm och tankar finns hos de anhöriga och vänner som befinner sig mitt i denna ofattbart svåra stund.

❤️❤️❤️

Continue Reading

Hur mycket får man sörja?

God afton…igen!

Hade knappt svalt frukostkaffet innan det var tid att tänka på kvällsvarden.

Är det bara jag som tycker att tiden går jobbigt fort?

Imorgon är det redan tre veckor sedan vår vän ställde in sitt liv och på Onsdag ska vi ta ett sista farväl.

Jag har som jag sa tidigare idag fortfarande inte förstått att han är borta. Det är bara helt enkelt så ofattbart för alla som kände denna glädjespridare att han inte ville finnas mer…det är bland annat främst därför jag känner den djupaste sorg inom mig.

För att det är just det. Så sorgligt.

Det är dock aningen märkligt hur olika man reagerar på en förlust. Jag var förstås ledsen förra sommaren när min morfar dog men det var ledsamt på ett annat vis.

Han fick ju leva ett långt liv med både barn, barnbarn och t o m barnbarnsbarn.

Det fick inte Tobbe...

Så även om han inte var en ”nära släkting” så var han…

…den första jag & brorsan lärde känna sommaren -87 när vi flyttade till Uppsala, den förste som fick mig intresserad av skatekulturen och nog den förste som fick mig att älska långhåriga rockerkillar…så det är bland annat även därför jag till ”vissas förvåning”, blev fullständigt förkrossad när jag fick beskedet hur han gått bort.

Jag är ledsen och jag kommer nog alltid vara det så länge jag lever för enligt mig finns det ingen vettig förklaring varför en ung människa eller någon överhuvudtaget ska gå och må så fruktansvärt dåligt och inte bli tagen på allvar att man väljer bort livet.

För det var vad som hände.

Och det kan ingen Lex Maria i världen göra ogjort.

Nu ska jag försöka samla mig så att jag fixar denna vecka. Tack för att ni läser min blogg och era fina tankar och avtryck som ni lämnar här inne hos mig.

Det betyder.

Continue Reading

Farväl

Tog farväl idag.

Hade först bestämt mig för att inte gå på begravningen/minnesstunden. Trodde inte jag skulle klara det då jag fortfarande inte tagit in att hon är borta mycket på grund av att hon var en person som varit väldigt levande och otroligt stark.

Som jag sa härom dagen, man börjar omvärdera saker i livet när någon annan får sitt avbrutet…

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska sitta här och skriva. Skulle kunna brodera ett långt fint spetsprytt tal över livets värde och pudra det med vackra ord men jag finner inte varken meningen eller viljan att göra det just nu.

Jag hoppas i alla fall från djupet av mitt innersta att ni har en fin dag, en helg som ger er den tänkta vilan och njuter av, att trots allt ha livet i behåll.

 

Continue Reading

Hej där…


Kände inte för att blogga mer igår då jag fick beskedet om en vän som gått bort efter en lång seg kamp…

Det är alltid lika overkligt när man får sorgebud även om man i vissa fall varit beredd på det. Som att ens innersta väsen är programmerad att slå fullt bakut när det sker.

Som att man inte vill ta in det eller acceptera faktum oavsett om det är en ung eller äldre människa som lämnar in.

Förvirrande blir också känslorna när man så lätt kan skratta i ena stunden åt något trivialt för att i nästa åter minnas det smärtsamma faktum att någon saknas oss.

Livet fortsätter ju. För oss andra.

Som en tvär övergång så vill jag önska er en bra start på veckan och att ni är mer kuranta än vad jag är.

Vi ses lite senare. 

 

Continue Reading