Vet ni vad jag har börjat göra sista tiden?

Jag har försökt införa en ny morgonrutin för att optimera min tid och faktiskt mitt liv.

Vad är det för morgonrutin, undrar ni då såklart. Jo det ska jag strax förklara.

Ni som känner mig vet att jag alltid haft ett stort sömnbehov och inte precis varit nån munter morgongök som kvittrar upp ur sängen pigg och alert så fort alarmet går i ottan. Nej, jag är sjusovarnas sjusovare och snoozar så länge det bara går.

Eftersom inledningen på dagen blir att prokastinera så märkte jag att de dagar jag snoozade så fortsatte gärna dagen i samma mode. Jag sköt upp andra saker också. Sen blev jag stressad för att tiden inte går att pausa utan fortsätter ticka i alla fall även om du pausar/skjuter upp dina sysslor eller vad det nu är du ska göra. Vips så är klockan sen eftermiddag och familjen är hemma och ska ha mat och min uppmärksamhet och jag hade inte åstadkommit nånting vettigt. Tröttare var jag också trots hinkvis med kaffe.

Men så lyssnade jag på en intressant podcast om just hur snoozande får för negativa effekter på hela din dag som fick mig att bestämma mig att nä nu jädrar få det vara nog med förlorad tid och energi som jag borde lägga på annat.

Kände du till att om du, när du väcks av alarmet väljer att trycka på snooze knappen istället för att gå upp så faller du snart in i nästa sömncykel vilket kommer göra att det tar längre tid att vakna med en trötthet som kan sitta i flera timmar efter att du gått upp. Ja om man ska lita på senare tids forskning. Hur som haver så heter det ju inte ”when You snooze You loose” utan en anledning och tydligen förlorar stadiga snoozare ca fyra veckor av sitt liv enligt en amerikansk studie.

Nästa intressanta morgonritual som framgick i podden som jag börjat ta till mig är att försöka att inte titta på mobilen det första jag gör. T ex Mail, sms och allra värst sociala medier. Utan försöka gå ut och få en nypa frisk luft och se himlen och kanske rentav gå en kort rask promenad-innan jag dricker kaffet som varit min absoluta go to för att vakna.

Att skjuta upp kaffet till en timme helst ännu längre (enligt forskning) efter att du vaknat gör att stresshormonet kortisol som är högre på morgonen för att du ska vakna hinner sjunka och inte stressa kroppen onödigt mycket. Om du så som jag redan har höga kortisolnivåer så gör kaffet dig än mer stissig.

Dessutom kommer Adenosinet i din kropp -som är en är en nödvändig sömnmolekyl för att göra dig sömnig på kvällen, inte störas i onödan.

Om du dricker kaffe det första du gör så blockeras adenosinreceptorerna vilket kommer göra dig tröttare några timmar senare vilket förmodligen kommer fresta dig till ytterligare några koppar kaffe….

Källa:https://naringscenter.se/varfor-du-inte-ska-borja-dagen-med-kaffe/

Ett detoxande glas vatten med citron och sen ”skies before screens” dvs riktigt ljus framför artificiellt ljus från mobilen är min nya morgonrutin.

Jag har även börjat skriva i en typ av dagbok så ofta jag kan för att samla tankar, idéer och annat på morgonen då min hjärna är hyfsat alert. Det har faktiskt gett mig lite inspiration och sinnesfrid tillbaka.

Det är därför jag b la har börjat yoga, måla och skriva igen. Finns sämre saker man kan börja med som att röka tex ha ha.

Hoppas detta kan inspirera nån annan att börja med nån ny god vana eller sluta med en ovana 😄

Vi hörs igen!

Kram🌸

…att jag tagit de första stegen mot rehabilitering och arbetar nu i en inredningsbutik några dagar i veckan.

Butiken har lite samma koncept som min Silverhomebutik med återbruk av gamla möbler och nyproduktion av kuddar, necessärer och annan inredning.

Dessa kuddar (de två översta i alla fall) har t ex jag sytt. Riktigt snygga om ni frågar mig även om jag inte kan ta äran åt mig för designen.

Butiken ligger på Stora Nygatan 15 i Malmö och heter Butik Torsten.

Förutom butiksjobbet så har jag även börjat måla tavlor igen. Det gick av bara farten i våras när jag började på min arbetsrehabilitering och kreativiteten helt plötsligt började komma tillbaka.

Det har blivit ett femtontal tavlor i olika stilar och utföranden. Men det är framförallt körsbärstsvlorna med fåglar som blivit särskilt uppskattade. Personligen tycker jag om denna beach tavla..,

Om ni vill se mer av min konst finns de på www.konst.se/maricaarmstrongsilverhamn

Annars då, jo vi har haft en sjukt tuff vår som jag ska berätta om sen eftersom det höll på att knäcka oss och jag skulle vilja prata mer om. Sen har vi varit en sväng till England och Danmark några gånger nu när restriktionerna har släppt något.

Hoppas på en till utomlandssväng innan skola och jobb tar vid på allvar.

Efter sommaren ska jag nämligen börja på ett annat ställe som jag ser fram emot att berätta mer om.

Nu ska jag dock kurera mig från förkylningen jag dragit på mig förra helgen och faktiskt fått vara hemma från arbetet i flera långa dagar. Sååå tråkigt. Just det höll på att glömma att jag fått problem med hjärtat på äldre dar också och måste härmed medicinera med betablockerare.

Hej hej ålderdom liksom.

Nä vet ni vad, ni får ha det så bra nu då hörs vi igen.

Tjingeling.

En månad sen sist då.

Sen jag skrev nåt härinne. Det har blivit så sen jag drabbades av min utmattningsdepression och än mer sen inget blev som jag tänkte heller. Förra året var ett riktigt skitår. Och detta året har tyvärr inte börjat bättre heller.

Jag trodde och hoppades att livet skulle vara lite snällare mot mig nu efter så många år av skit rent ut sagt. Men det verkar inte så. Och just nu är det tuffare än någonsin.

Som min mamma sa; Livet är inte rättvist för nån men man hade ju önskat att det kunde varit lite mer jämnt fördelat. Vissa tycks få mer av den senare beskärda delen.

Sant. Det är lite väl orättvist emellanåt och just nu vill jag inte vara med längre. Jag vill avsäga mig huvudrollen i den här farsen som kallas mitt liv.

Jag vill ha mitt ”liv” tillbaka. Jag vill börja skriva igen. Jag vill få ut allt som jag burit på i decennier. Jag vill få ett avslut. Jag vill bara få vara mig själv, som Laleh sjunger.

Kan jag få det?

God dagens allihopa!

Som jag skrivit innan så kan jag inte lova att uppdatera er lika regelbundet som jag gjorde förr. Sist jag var har inne så var det september och nu är det bara några veckor kvar av det här året…

Utmattningsdepressionen golvade verkligen mig denna gång och det har tagit enorm tid att komma tillbaka. Ett år och mer än sju månader för att vara exakt. Och jag är faktiskt fortfarande sjukskriven men i måndags inledde jag en arbetslivsinriktad rehabilitering vilket både kändes spännande och scary.

Jag har ju inte pratat så mycket om utmattningen eller min sjukskrivning för jag har känt att det fortfarande finns ett sånt stigma kring depressioner och psykisk ohälsa i största allmänhet. Tyvärr är det väldigt många oförstående människor därute som dömer och har förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa är, vilka som drabbas och varför. Jag har helt enkelt inte orkat ”bjuda” mer på mitt privatliv som illasinnade gottat sig åt men nu känner jag att jag vill ta bladet från munnen och kanske bidra till att avdramatisera och tvätta bort skämsstämpeln som psykisk ohälsa fått dragits med alldeles för länge.

Jag har under åren som gått varit utbränd vid flera tillfällen och den första smällen fick jag när jag renoverade mitt första hus (ett ruckel) med två små barn och jobbade samtidigt samt satte igång en dränering av huset- för hand!

Ja du läste rätt. Spett och spade à la old school en och en halv meter ner i marken. Då talar vi inte om att gräva sig ner i uppluckrad mjuk matjord utan stenhård lerjord fylld med stenar som utgjorde den tidens s k dränering. Varav en var tvungen att använda järnspett för att få loss stenbumlingarna.

Jag minns att när det gått några månader och vi fortfarande höll på med grävandet och jag varje eftermiddag var tvungen att gå hela vägen in till byn vi bodde (ca en halv mil) för att lämna av barnen på dagis för att sen jobba mitt kvällspass på posten började känna av ett tungt tryck över bröstet. Jag kunde helt plötsligt inte ta djupa andetag och blev senare varse om att detta var andhunger orsakad av utmattning och stress. Jag började vakna på nätterna med ångest över att inte bli klar med dräneringen innan hösten/vintern och allehanda katastroftankar.

Herrejösses- varför hyrde vi inte bara en grävmaskin som normala människor; som min bror fräste åt mig en gång.

Nej för det var väl ingen sport i det. Skämt åsido. Jag hade bara oerhört mycket energi och trodde jag kunde klara allt. Gärna själv. Dessutom hade inte adhd blivit en erkänd diagnos då som jag senare förstod att jag såklart hade. För när jag nån tid efter renoverigshelvetet gick till doktorn för att jag ”inte mådde bra” så sjukskrev han mig bara två veckor och skrev ut nån sömnmedicin som plåster på den brutna själen jag var redan då.

Hjälpte det? Nej såklart inte men jag kände mig såklart lite bättre efter att ha varit hemma och tagit det ”lite” lugnare och sen var man tillbaka i den onda spiralen igen.

Så där har det i korta drag hållit på i flera decennier tills det sa pang ordentligt förra våren. Då upplevde jag det som andra utmattningsdeprimerade beskrivit det som att kroppen la av. Det var fysiskt omöjligt att gå upp ur sängen den morgonen…

Glömmer det aldrig. Jag var så sönderstressad och slutkörd av allt som pågått under många år och till sist eskalerat att jag inte klarade av ljud eller starkt ljus. Var tvungen att ha tv:n på mute och svarade inte i telefon utan stängde av den. Blev faktiskt rädd på riktigt.

Tack vare att jag träffade rätt läkare som verkligen förstod komplexiteten i min utmattning och att allt jag varit med om under så lång tid bidrog till ett djupt depressionstillstånd som inte gick att quick fixa bort så har jag blivit lotsad rätt.

Tyvärr tog det tid för mig själv att inse att det inte gick att quick fixa mig själv tillbaka på banan och det är faktiskt tills helt nyligen som jag börjat bli mer snäll och självmedkännande mot mig själv. Allt får ta sin tid. Det du inte hinner idag tar du imorgon. Eller nästa vecka. Eller månad.

Ja du fattar.

Det har varit en lång väg tillbaka och jag är inte riktigt där än. Har jobbat hårt med mig själv och mina kritiska tankar om mig själv, lagt om min kost, börjat yoga igen(efter 20 år), fått ordentliga rutiner och tar helt enkelt mer hand om mig själv än innan. Sånt där du tar för givet att du borde göra men inte får till. Särskilt om du är mamma.

Jag har kontakt med en familjecoach via socialtjänsten som stöttat mkt och hjälpt mig i min föräldraroll för att hitta rätt balans när jag som ensamstående under många år med hela det tunga ansvaret bar onödigt tungt. Hon sa häromsistens att hon aldrig under sina 15 år som familjebehandlare stött på en enda utbränd pappa men däremot en mängd utschasade mammor…intressant eller hur.

Hur kommer det sig tror ni?

Det är som min vän brukar säga, att män de tar det de behöver utan att skämmas eller be om ursäkt för sig själv. Vi kvinnor och mammor borde bli bättre på det så hade vi kanske inte i lika stor utsträckning bränt ut oss som vi gör.

Det här blev visst ett långt inlägg men jag har faktiskt väldigt mycket att säga om detta och tror till och med att jag kan bidra med min erfarenhet kring utmattning och dåligt mående.

Förhoppningsvis tar det inte tre, fyra månader igen innan jag hör av mig. Men jag lovar ingenting.

Skulle ni vilja göra mig en tjänst? Kan ni se om det går att kommentera på min blogg då det verkar ha hängt sig i nån inställning och jag får mängder med skräpkommentarer.

Allt gott mina vänner. Ta hand om er och dela gärna med er om ni själva kämpat eller kämpar med psykisk ohälsa.

Kram från mig

Hej hej!

Har ert tålamod med mig sinat? Jag klandrar er inte isåfall. Det har inte varit något flöde alls här men förhoppningsvis kan jag fortfarande ändra på det, eller vad tror ni?

Sommaren har varit en enda lång rehabilitering för både mig och Andrew som fick problem med ett ljumskbråck och blev opererad sex veckor efter mig…

Det har varit ett otroligt tufft år med mycket motgångar och ohälsa. Men så är det ibland hör i livet. Eller hur?

Trots alla hälsobekymmer och annat trist har vi ändå tagit vara på varje chans att njuta av vår vackra natur. Både i Sverige, Finland och Danmark. Någon längre tur har vi inte mäktat med. Men ack så ljuvliga minnen vi samlat i hårddisken.

Ja det har minsann varit en del turer hit och dit kors och tvärs så vi ska inte klaga.

I helgen vandrade vi i Hovs hallar igen och tog sen en tur ner mot Mölle och bodde på vingård. Det var en kul upplevelse förutom att Andrew blev jättedålig efter maten och låg halva natten och spydde. Svårt att säga vad det berodde på men han har haft problem med magen sen en pizzaincident på Bornholm. Kan man reagera så kraftigt på ost om man inte ätit det på länge?

Ja kanske. Han tänker fortsätta veganlivet efter det i alla fall och ost lockar inte lika mycket längre.

Måste visa bilder från fantastiska Norrvikens trädgårdar som vi besökte i Lördags men det får ett eget inlägg. Nu ska jag strax ha ett digitalt möte så vi hörs senare helt enkelt.

Ha en fin dag och hoppas ni vill fortsätta läsa min blogg.

Kram

Hej hej!

Tre veckor idag sen jag gjorde min hysterektomi. Det har varit jättetufft att återhämta sig den första tiden men nån vecka tillbaka så börjar det lätta lite. Kan gå på toa själv, duscha själv. T om gå kortare promenader utan stöd.

Triviala saker kan tyckas. Sånt en tar för givet när ”allt” funkar och livet rusar på. Denna operation har verkligen tvingat mig att leva i nuet och stanna upp och njuta av de små sakerna. Är tacksam för det.

Jag har fått värjdes bästa present också mitt i allt. En diskmaskin installerad och en vacker diskho med mer praktisk bänkskiva på båda sidor i köket. Är så galet nöjd och tacksam att jag saknar ord.

Särskilt glad är jag för barstolshörnan på motsatt sida. Blivit hela familjens favoritplats.

Var verkligen inte en dag för tidigt. Nu är äntligen min tid som familjens diskslav över. Ha ha. Är glad att jag har en Handy Andy som fixar sånt här på ett ögonblick.

Back in the days hade jag stått och svurit och gormat över att slita och släpa själv med renovering så jag måste medge att det himla gött att ha en handy man i sitt liv. Skönt hur som helst att fått ett uppdaterat kök som är mer praktiskt än innan.

Jaha det var den uppdateringen.

Hörs igen. Kram på er 💗

Hej mina vänner!

Som ni förstår har det varit mycket i mitt liv igen, senaste tiden. Har egentligen en hel massa jag vill dela med mig av men vet inte var jag ska börja då allt är en enda geggig röra i den konstanta hjärndimman.

Efter en lång höst med trötthet, utmattning och värk så kom min läkare på att jag hade anemi till följd av myomen jag bär på och som orsakar kraftiga och långdragna blödningar. Nu senast blödde jag i 11 dagar i sträck. Alltså hallå-onormalt!!

Inte konstigt att jag varit trött.

Nu stundar i alla fall min operation om två veckor som jag väntat på sen i oktober…Egentligen skulle jag opererats redan den 13:e April men dagen innan blir Stella jättesjuk så min operation blev inställd i sista stund.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag känner mig minst sagt splittrad till denna operation. Har under hela hösten försökt med olika alternativa metoder för att få myomen att krympa och ett tag kändes det som att det verkligen gick på rätt håll. Efter att jag blev vegan i december så började jag snabbt se positiva förändringar och det lutade faktiskt åt att jag skulle få prova en ny metod med microvågor i Stockholm. Men efter att ett ultraljud som gjordes i mars, konstaterades att myomen växt ytterligare sen förra året i maj (alltså har inget ultraljud gjorts emellan) så tappade jag gnistan. Läkaren i Stockholm ansåg att det stora myomet på 10 cm är i största laget för att behandlas så jag tog ett beslut om att genomgå hysterktomi i alla fall.

Men det känns så vemodigt. Så sorgligt. Som att jag blir rånad på något.

Min livmoder.

Nåt inom mig känner lite skam över att jag ska operera bort den. Precis som att min kvinnlighet sitter i det organet. Som att jag kommer bli en avart utan samma värde än andra kvinnor…

har gråtit jättemycket när jag läst om ingreppet och livet efter. Det verkar vara så delade meningar om hur allt blir efteråt. Är rädd.

Känner mig stundtals tramsig och svag. Jag brukar ju reda mig själv, klara av motgångar och allehanda kriser. Men nu känner jag mig liten, ynklig och sårbar. Det är en ytterst obekväm känsla måste jag medge. Ja rentav läskig till och med. Att jag ska sövas och bli skuren i lockar inte nämnvärt heller. Usch.

Hur som havet, som jag brukar säga…det löser sig. I detta nu väntar jag faktiskt på ett covid testsvar. Min bror som bor i samma trapp som oss insjuknade i Corona för några dagar sen och vi sågs som hastigast förra torsdagen. I förrgår började jag känna mig vissen. Om min operation blir uppskjuten igen så börjar jag på riktigt undra om det verkligen är ”meningen” att jag ska genomgå den…

Som sagt, 12 dagar kvar. Jag håller er uppdaterade.

Det är i alla fall vår nu. Om än väldigt kallt. Jag har funnit lite glädje i att fixa på vår lilla balkong åtminstone. Visar i nästa inlägg. Otåliga kan tjuvkika på min instagram.

Ha en finemangers Fredag nu allesammans. Vi ses och hörs igen.

Kram