Det blir aldrig som man tänkt sig…

En månad sen sist då.

Sen jag skrev nåt härinne. Det har blivit så sen jag drabbades av min utmattningsdepression och än mer sen inget blev som jag tänkte heller. Förra året var ett riktigt skitår. Och detta året har tyvärr inte börjat bättre heller.

Jag trodde och hoppades att livet skulle vara lite snällare mot mig nu efter så många år av skit rent ut sagt. Men det verkar inte så. Och just nu är det tuffare än någonsin.

Som min mamma sa; Livet är inte rättvist för nån men man hade ju önskat att det kunde varit lite mer jämnt fördelat. Vissa tycks få mer av den senare beskärda delen.

Sant. Det är lite väl orättvist emellanåt och just nu vill jag inte vara med längre. Jag vill avsäga mig huvudrollen i den här farsen som kallas mitt liv.

Jag vill ha mitt ”liv” tillbaka. Jag vill börja skriva igen. Jag vill få ut allt som jag burit på i decennier. Jag vill få ett avslut. Jag vill bara få vara mig själv, som Laleh sjunger.

Kan jag få det?

Continue Reading