Hej på er!

Pustar in ett livstecken här mellan flyttvarven och annat vardagsrelaterat dom tagit all min tid och kraft.

Var ju tvungen att bryta mitt i flytten för att flyga till mormors begravning. Höll ihop nätt och jämt. Bet ihop och svalde gråten för om jag släppt fram tårarna hade jag brutit samman fullständigt. Det har som ni vet varit alldeles för mycket.

Det blev ett fint och värdigt avsked med både tårar och skratt. Min mormor var en riktig kämpe och genomled både krig, svält och fattigdom i Finland. Mamma har berättat hur hon slet med sju barn och en krigstraumatiserad make som tog till flaskan som så många andra som överlevt strider i frontlinjen…

Han pratade aldrig om det. Men jag förmodar att det var därför han flydde från sina inre demoniska minnen in i promilledimman.

Min moster hade tagit fram mängder med foton som jag faktiskt aldrig sett innan. Jag fastnade för den här där mummuu & taata står framför sitt livsverk, huset de byggde tillsammans. Tycker den är underbar och andas frihet på nåt sätt.

Må de båda vila i frid tills vi ses igen. Det är jag säker på.

Nu ska jag fortsätta packa det sista. Snart är allt tömt.

Men jag tittar in igen och uppdaterar hur det går med allt.

Stor kram på er så länge.

♥️