Hej på er!

Pustar in ett livstecken här mellan flyttvarven och annat vardagsrelaterat dom tagit all min tid och kraft.

Var ju tvungen att bryta mitt i flytten för att flyga till mormors begravning. Höll ihop nätt och jämt. Bet ihop och svalde gråten för om jag släppt fram tårarna hade jag brutit samman fullständigt. Det har som ni vet varit alldeles för mycket.

Det blev ett fint och värdigt avsked med både tårar och skratt. Min mormor var en riktig kämpe och genomled både krig, svält och fattigdom i Finland. Mamma har berättat hur hon slet med sju barn och en krigstraumatiserad make som tog till flaskan som så många andra som överlevt strider i frontlinjen…

Han pratade aldrig om det. Men jag förmodar att det var därför han flydde från sina inre demoniska minnen in i promilledimman.

Min moster hade tagit fram mängder med foton som jag faktiskt aldrig sett innan. Jag fastnade för den här där mummuu & taata står framför sitt livsverk, huset de byggde tillsammans. Tycker den är underbar och andas frihet på nåt sätt.

Må de båda vila i frid tills vi ses igen. Det är jag säker på.

Nu ska jag fortsätta packa det sista. Snart är allt tömt.

Men jag tittar in igen och uppdaterar hur det går med allt.

Stor kram på er så länge.

♥️

Hej på er!

Nu har det varit tyst här igen som i Hades och tyvärr har veckan varit svartare än svartast i alla bemärkelser.

Det började egentligen redan förra helgen när jag fick sorgebud tidigt på lördagsmorgonen.

Min lilla mormor lämnade oss. ?

Så många minnen som sköljer över mig…Älskade fina Marjatta. Zigenardotter till Arthuri som lät mig åka bak på hans röda moped ner till lanthandeln i Tevaniemi där en fortfarande handlade över disk. Spelade fiol och arbetade som skomakare. Minns fortfarande hans verkstad som luktade så gott…tyckte särskilt om honom. Men jag älskade mormor.

Minns mormors bröd. Hennes pannkakor. Och all mat hon alltid lagade. Jättegod mat. Stod jämt vid spisen eller på trappen och ropade: ”Syömäääään” (Matdags)

När vi åkte över till Finland så var jag alltid först ut ut bilen och sprang in i huset för att kasta mig runt hennes hals. Det var sen gammalt. Min tradition.

Skulle åkt och hälsat på i somras. Tråkigheter satte käppar i hjulet och det blev ingen resa. Nu hann hon gå bort och jag känner mig bara väldigt tom. Har tvingat bort gråten. Får inte bryta ihop mer. Det har varit för mycket. Hela tiden.

Som om det inte var nog så fick vi på jobbet ta emot ännu ett sorgebud när min chefs pappa också gick bort hastigt på onsdagsmorgonen….?

Jag flyger till Finland på begravning nästa Fredag mitt i allt flyttkaos. Men det ordnar sig. Jag ska fixa det här även om det motarbetas i kulisserna. Det är fler som är med mig än emot mig i alla fall. Det får jag dagliga bevis för och det värmer i hjärtat när ni skickar så mycket cyberkärlek.

Nu ska jag packa lite till och sen dricka te med Stella. Stor kram till er från oss ♥️