Hej mina trogna läsare!

Tack för att ni fortsätter följa min blogg och hejar på när det går väl och peppar när det går mindre väl. Känns fint. Som att ha en riktigt bra vän som vill en gott.

Just nu åker jag berg och dalbana genom livet. Det är uppåt stundtals men så slås fötterna undan och jag kör stup rakt ner i ett mörker svartare än Hades.

Det har varit extremt mycket drama och elände de senaste åren och när jag trodde det skulle bli bättre så inträffar nya fadäser som gjort det snudd på omöjligt att hålla balansen. Jag har under mer än två år haft en ”samtalskontakt” som är inriktad på den typen av förhållanden jag levt under vilket har styrkt mig enormt. Men jag känner att jag kommit till en punkt där jag på djupet behöver bearbeta de trauman jag upplevt som sitter likt djupa ärr i hela själen och som för utomstående är osynliga.

Utöver det inre kaoset är det vämjeligt påfrestande att leva under samma tak som ett ”vuxet” barn som inte heller mår prima och för närvarande inte ”bidrar” till familjens känslomässiga, praktiska eller ekonomiska harmoni. Inte att förglömma att jag fortfarande har hundraprocentigt ansvar för den lilla med allt vad det innebär…

Jag smällde häromdagen igen. Läkaren vill sjukskriva mig. Jag vill bara klara av det sista av min utbildning, ta mig upp på fötter igen och bli stark.

Ett pålitligt vuxenstöd i allt detta som hade kunnat avlasta mig hade varit till större hjälp än piller & sjukskrivning…sen kanske jag får förlika mig med att medicin kan hjälpa en tid tills jag får bukt med konstant trötthet, oroliga tankar och depp. Lite orolig för det ändå. Har inte tid att laborera med sånt när vardagen måste flyta på.

Som sagt, Fredagen var faktiskt en av de bättre på länge och igår fick jag ”kärlek” från vänner så jag ska försöka rida på den positiva vågen.

Idag skiner solen nästan igenom det mulna. Ska ut i den friska luften tänkte jag.

Tack för att ni lyssnar. Det blir bättre.

Kram