Hej då juli…

Sommaren detta året är verkligen under all kritik. Till viss del säkert därför jag känner mig mer nere än på länge.

Fast sen har oket jag burit på axlarna det senaste decenniet gjort sitt också. Just nu känner jag att jag egentligen bara  fastnat i en återvändsgränd. Stampar på samma ställe och inget händer. Är trött. Så himla trött.

Att försöka vara en bra mamma varje dag i veckan, året om, hela tiden känns just nu som en omöjlighet. När dessutom fullvuxna ”barn”  läggs på ens bord, som är oförmögna till det mesta  med allt vad det innebär blir det lätt ”tuvan som får allt att tippa”.  

Var nere på kolonin igår och kontemplerade över allt…

Ställde mig frågan varför jag i hela friden har hållt käften om hur jag haft det i alla år?! 

Hela mitt liv har jag sopat upp efter andras misstag, tagit på mig skulden och dragit ett alltför tungt lass som ingen rimligtvis kan dra. Är så förbannat j-a trött på detta nu. 

Det är inte de snälla, ödmjuka & hjälpsamma som får stöd och välförtjänt uppbackning. Det är de som gapar högst. De som gör bort sig kollosallt och de som beter sig som ärkekräk som alla omhuldar, svassar runt och smörar för. Äckligt. 

Att jag själv stannat i helt absurda situationer är att jag galet nog inte tyckt att jag varit värd bättre i kombination med att jag är löjligt plikttrogen. Och lojal. Sjukt va!

”Du kommer väl skriva en bok om det här va? fick jag sarkastiskt slängt i ansiktet några gånger sista åren och JA det kommer jag. Det blir en följetong kan ni hoppa upp och sätta er på.

Bitter? Nej jag är inte bitter. Det jag är kallas kränkt, djupt sårad och fruktansvärt ledsen och utöver det är min självkänsla totalt körd i botten.

Nu är det, jag vet inte vilken natt i ordningen som jag vaknar i vargtimmen och har vidrig ångest. Kan inte somna om. Men skriva hjälper. Det rensar tankarna. 

Ska vända mig om och krama en liten som ville sova med mig. Lite oxytocin är aldrig fel…

Förhoppningsvis sommar jag om också. Kram