Det blev inte som jag hade tänkt det…det där som kallas livet, ni vet. Och det är en stor sorg.

Jag sörjer ett liv som gått förlorat. En vision om kärnfamiljen där mamma, pappa, barn bor tillsammans. Lever, samarbetar, växer, skrattar, gråter, stöttar, älskar och är.

24-7

Inte varannan vecka. Inte helgvis. Eller kanske bara ibland.  

Mitt livsprojekt, drömmen om en familj är mitt största misslyckande. 

Jag har haft enorma krav på mig själv som mamma och framförallt människa. Jag skulle minsann inte göra si eller så och skilja mig fanns inte i min värld.

Tills orken & glädjen fullständigt sinade och den äktenskapliga dansen mest kändes som en enmanstango.

Så jag lämnade ett liv jag byggt upp och blev mamma på halvtid och tvingade barnen till ett liv i kappsäck på heltid. Stackars ungar.

Mitt i den misären tog jag nya marker som en pånyttfödd människa. Prövade på saker, träffade nya människor, reste dit jag ville och gjorde det jag alltid velat göra. Mådde bra. Men samtidigt så otroligt illa över att så abrupt dra bort det värmande täcket från små väsen som är för unga att väckas från sin Tummelisasömn.

Då jag mötte kärlek igen och åter började bygga på familjedrömmen trodde jag aldrig att jag skulle behöva utsätta ännu ett barn för livet i kappsäck.

Nu blir det tyvärr så.

Och det är en stor sorg att sörja ett liv som åter gick förlorat.